Ett liv med musik i harmoni

Han cyklar gärna, kan baka rågsiktskakor och vörtlimpor, men kan inte motstå bakelsen Budapest.

När något musikaliskt skall hända i Köping – då är det oftast Leif Hesselgren som är eldsjälen, som tar initiativet, som har idéerna, som organiserar, samlar musiker och sångare, som dirigerar och leder. Som kantor spelar han förstås mycket själv, framför allt piano och orgel.

Valborg på Stora Torget och Nationaldagsfirandet på Gammelgården är evenemang med omfattande musikprogram, som Leif alltid arrangerar – liksom konserter i olika kyrkor i juletid och program i sommarkväll, nio i somras, i alla pastoratets kyrkor utom Bro Kyrka: Köpings kyrka, Munktorps kyrka, Odensvi Kyrka, Brukskyrkan i Kolsva, Malma Kyrka, Himmeta Kyrka och Västra Skedvi Kyrka.

Därutöver spelar förstås Leif på många mässor under ett år, men också på dop, bröllop och begravningar.

Vilka av dina musikaliska roller är roligast? Att spela själv, att leda kör, att leda orkester?

– Allt är roligt, leda kör, leda kör och orkester, att spela själv – särskilt att få spela klarinett i Lyran. Skönt att då bara få spela, slippa ta ledningsansvar. Lyran är också en hemvärnskår. Jag är med i båda. Vi byter bara uniform.

Lyran har alltid fasta spelningar på Valborg, 1:a maj i Socialdemokraternas demonstrationståg, Nationaldagen, studentdagen på Ullvigymnasiet. Sedan några år tillbaka också en julkonsert i Köpings kyrka.

Den 11 mars firar Lyran 140 år. Då blir det konsert i Ullvigymnasiets aula med Malena Ernman som solist.

Berätta om din bakgrund?

– Jag är född och uppvuxen i Eskilstuna. Min pappa Elis var verkmästare på CE Johanson, som gjorde mätverktyg, både mekaniska och elektroniska. Mamma Edith var hemmafru. Har en äldre bror och äldre syster. Var lite blyg som barn.

När Leif gick på lågstadiet sökte han till kommunala musikskolan.

– I Eskilstuna fick vi börja med blockflöjt, i Västerås fick man börja med mandolin. Fick spela några år och lära mig noter. Några år senare, 9 år gammal, valde jag klarinett. Spelade i många år innan jag började med piano. Jag var med i en ungdomsblåsorkester, som hette Eskilstunagardet, var med i Ungdomssymfoniorkestern och Musikskolans kammarensemble. Marscher och lite annat. I symfonin var det blandat. I kammarensemblen gjorde vi resa till England i slutet av 60-talet, när jag var 13 år gammal.

Familjen var engagerad i Elimkyrkan, en baptistförsamling.

– Där började jag spela piano. Andra i församlingen spelade piano. Jag ville också lära mig. Sedan blev det orgel, där organisten Arne Svensson lärde upp mig, han lever än i dag, 93 år gammal.

I Elimkyrkan fanns en fin blandad kör.

– Vi gjorde skivinspelningar. Den blandade kören sjöng klassiska musikstycken, stora verk av Mendelsohn. I Elimkyrkan fanns också en gospelkör liksom ett strängband, som hette Musikföreningen.

Senare kom Leif med i Klosterkyrkans kör, där han också fick öva på orgeln. Han var också med i Eskilstuna Oratoriekör.

Vid dop är det numera mycket Disney och Astrid Lindgren

– Har vänner från den tiden som kommer och hjälper mig ibland när jag har konserter i Köping.

Musiken upptog all tid för Leif som ung.

– Jag hade inte tid med något annat. Inte fotboll och sånt med kompisar. Det var körer och klarinett, piano och orgel, som upptog all min tid under min sena barndom och ungdom.

1978 dog Leifs pappa. Samma år flyttade Leif till Solna, 21 år gammal, för att göra totalförsvarsplikt.

– Jobbade på Röda Korsets huvudkontor på Artillerigatan, mitt emot hovstallet. Fick mest ägna mig åt posthantering. Stoppa i kuvert. Göra utskick. Fick köra ut postförsändelser till konsulat och ambassader. Prinsessan Christina var Röda Korsets ordförande på den tiden. En gång fick jag köra henne till Arlanda.

Leif kom in på Musikhögskolan samma år som han skulle göra sin vapenfria tjänst; fick begära uppskov ett år.

– Det var gemensam antagning för de tre Musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Åtta platser i Stockholm, fyra i Göteborg, fyra i Malmö. Till antagningsprovet skulle man ha en repertoar på tio orgelstycken, tio pianostycken, tio solosånger. Man skulle kunna dem alla utantill. När jag skulle testas för antagningen fick jag själv välja ett verk ur alla tre kategorier. Då valde jag förstås dem jag kunde bäst. Sedan valde antagningsnämnden ett till i varje kategori. Dessutom prov i gehörslära, harmonilära och kontrapunkt.

När de 16 lyckliga utvalts av antagningsnämnden fick var och en också veta var utbildningsnämnden bestämt på vilken musikhögskola de skulle gå.

– Jag fick gå fyra år på Musikhögskolan i Malmö. Förr blev man musikdirektör, en fin gammal titel. På mitt examensbevis står det ”Högskoleexamen på kyrkomusikerlinje”. Jag fick behörighet att undervisa på musikskola också, eftersom musikpedagogik ingick.

Efter examen på Musikhögskolan flyttade Leif tillbaka till Eskilstuna.

– För att få en ordinarie tjänst fick man jobba ett år som kantor/organist, ett år som musiklärare. Fick jobb som kantor i Öja-Västermo församling i Stora Sundby och blev samtidigt lärare i kommunala musikskolan i Eskilstuna. Som mest hade jag 64 pianoelever.

1984 fick Leif ett vikariat i Tomaskyrkan, Badelunda församling, Västerås. Först som vikarie, sedan som ordinarie. Stor församling. Gudstjänster. Olika körer.

– Då vi några år senare sökte ytterligare en kantor till församlingen svarade Monica Stark på annonsen och blev anställd. Hon flyttade 1987 från Kristianstad till Västerås. Först blev vi arbetskamrater. Sedan blev vi ett par. Vi gifte oss den 29 december 1990 i Västerås domkyrka. Lars-Axel Södervall, kyrkoherde i Badlunda, vigde oss.

1992 bytte Leif jobb och kom till Mikaeliikyrkan i Lundby församling i Västerås.

– Där stannade jag i tio år, 2002. Kantor, organist, körledare. Det var en fördel för oss som äkta par att jobba i olika församlingar.

2002 sökte Leif jobb i Köpings församling och fick jobb som organist. Pendlade ett halvår. Monica fick jobb som kantor i Munktorp. I över 20 år har de bott i ett gult radhus i Köping, nära en bro. 2019 blev Monica anställd som kantor i Köpings pastorat.

– Vi har en organist och fyra kantorer i Köpings pastorat.

En av övriga kantorer är Lina Adolphson, sedan 1997.

Vilken musik lyssnar du helst på själv?

– Lyssnar förstås på musik vi skall framföra själva. När vi äter frukost, Monica och jag, sätter vi på P2 varje morgon, mest klassisk musik. Sedan lyssnar jag gärna på marscher, blåsmusik, orgelmusik och körmusik.

Kommer intresset för klassisk musik att bestå?

– Jag tror att det förblir som i dag. Den klassiska musiken har ju aldrig lockat jätteskaror, alltid en mindre men mycket engagerad publik. Så tror jag att det kommer att förbli. De bästa inom den klassiska musiken, som Symfoniettan i Västerås, filharmonikerna i Stockholm och Göteborg, lockar alltid fulla musikhus.

Leif berättar hur musiken vid dop, vigslar och begravning förändrats.

– Vid dop är det numera mycket Disney och Astrid Lindgren. Klassiska bröllopsmarscher är helt ute. Nu är det önskemål om inspelad musik. På begravningar är det ofta en speciell artist som önskas. Är det ”Jag har hört om en stad ovan molnen” som önskas så måste det vara Christer Sjögren som sjunger!

Svenska kyrkan använder inte Spotify utan har en egen musikbank. Husmor i servicegruppen laddar ner önskad musik till dop, bröllop och begravningar. Vaktmästaren får ta med sig paddan med den nedladdade musiken till kyrkan.

En frestelse du inte kan motstå?

– Bakelsen Budapest. Saftig, lätt att äta. Men även jordnötter….

En okänd talang?

– Duktig på att baka rågsiktkakor och vörtlimpor. Saffransbullar är jag också duktig på att baka.

Läser helst?

– Läser inte så mycket, hustrun tjatar att jag borde läsa mer. Men just nu läser jag Konrad Visslers förunderliga resa till Ångermanland, av Annette Haagland. En bok som leder till oväntade upplevelser, nya maträtter, nya idéer och känslor.

– Jag har läst alla böcker om begravningsbyrån Tranan i Tranås, av Ewa Klingberg. Jag tycker också om att läsa Katolska kyrkans lilla katekes.

Tre karaktärsegenskaper som utmärker dig?

Tvekar, tänker länge, sedan svarar Leif:

– Nyfiken, det jag inte vet tar jag reda på. Humoristisk, säger mina vänner. Noggrann, mer förr än i dag.

Och så lite blyg, som när du var barn, lägger jag till.

– Är jag? Kanske lite, medger Leif.