Fantasin som passion

Det tog fem år att göra filmen Call of the unseen. Henrik Pilerud skrev manus, regisserade, filmade och producerade. Filmen är inspelad på engelska.

– Filmen handlar om en ung konststudent som förlorar förtroendet för sin kreativa förmåga. Hennes åldrande lärare plågas av de mörka visioner som framträder i hans kusliga målningar. Deras öden vävs samman i en äventyrlig resa för att finna sig själva, som tar dem till märkliga platser med udda väsen och mystiska varelser.

På filmfestivalen Five Continents Film Festival var triumfen fullständig. Call of The Unseen utsågs till bästa film inom Sci-fi. Henrik Pilerud fick fyra individuella priser, till exempel bästa manus och bästa regi. Nathalie Merchant fick pris som bästa kvinnliga skådespelare. Filmen fick också pris för bästa ljud och bästa kostymer.

– Det är klart att vi alla var lyckliga och glada för allt beröm och alla utmärkelser, säger Henrik Pilerud när vi möts i hans hem i Västerås.

Henrik, 43 år, är född och uppvuxen i Arboga.

– Pappa Bo hade bilverkstad. Mamma Inger jobbade på kontoret hos pappa under min uppväxt. En storasyster, Helene, har gardinaffär i Arboga. Min storebror David är militär, bor i Skövde och lär upp andra till att bli militärer.

Hur var du som barn?

– Tyst, försiktig, noggrann, kreativ. Ritade med kritor. Byggde med Lego. Alltid velat skapa, formge, berätta i bilder. Aldrig gjort det andra velat att jag skall göra. Alltid gjort min egen grej.

När Henrik varit på kyrkans barntimme och kom hem med religiösa bilder i huvudet omvandlade han sina religiösa minnesbilder till monsterbilar och drakar i egna teckningar.

Efter gymnasiet började Henrik på TV-studion Hollyhammar i Hallstahammar. Jobbade där i två år tills verksamheten lades ner.

– Började som kameraassistent, fick lägga ut kablar och flytta stativ. Sedan blev jag fotograf. Vi gjorde två avsnitt om dagen, varje-dag-såpor.

Sedan trillade han in på lärarjobbet.

– Först på mitt gamla gymnasium, Ullvi i Köping. Därefter en tid i Eskilstuna. Sedan hamnade jag på Kopparlundsgymnasiet i Västerås. Där har jag nu varit i 17 år. Aldrig min plan. Duktig på att göra mediaskapande grejer och förklara för andra hur man gör.

Henrik har en allmän lärarutbildning med inriktning på media vid Stockholms universitet.

– 180 elever på Kopparlundsgymnasiet, har alla i något ämne. Jag lär ut fotografering. Hur kameran funkar, hur man tar bra bilder. Tre medieskapande kurser. Från idé till färdig film. Radio. Hemsidor, grafiskt.

Kul att undervisa?

– Ja, annars hade jag inte hållit på så länge. Kul att se andra hitta sitt språk. Bli fria i sitt skapande.

En bra bild?

– En människa i ovanliga miljöer, i ovanliga kläder. Hitta platsen med personlighet. Hur man jobbar med ljuset. Vill få eleverna att testa olika saker.

Din egen konstnärsresa?

– Som barn ritade jag riddare och drakar. Rymdskepp. En människa med udda kläder i udda miljöer. Kameran kom in i mitt liv i gymnasiet. Bytte medium från teckning till systemkameran. Lärde mig mer och blev intressad av rörliga bilder. Skrev också manus. De första kortfilmerna kom till.

– Under gymnasiet var vi tre kompisar som gjorde mycket tillsammans. Att jag höll i kameran var naturligt. Turades om att regissera. Klippte mycket själv.

Ditt förhållande till ordet?

– Inför min långfilm läste jag H.P. Lovecrafts samlade verk. Hans berättelser är, typ, ensam man blir långsamt galen. Mumindalen av Tove Jansson har betytt mycket. Mörker, men ändå lekfullt. Lustiga varelser som dyker upp och speglar det nordiska svårmodet. Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter har också inspirerat mig på olika sätt.

Vad vill du ge din publik?

– Bjuda in till en resa i en annan värld, att skapa en värld som publiken får utforska, lite ovanliga saker, men ändå utgå från mänskliga känslor och behov, fantasifullt paketerat. Man skall känna igen sig men också bli överraskad. Oj, där kom ett troll. Som kan vara läskigt, men också som man kan bli vän med.

Har fantasin en för svag ställning i samhället?

– Ja, speciellt i svensk film. Förutom Julkalendern görs det väldigt lite film med fantasi, men många vill skapa fantasi. Svårt att få till det. Det blir gärna ännu en kriminalhistoria. Vill fylla hålen som saknas med mitt skapande.

Tror du på troll och änglar?

– Nej. Detta är inte min verklighet. En fascinerande värld att skapa och utforska. Men jag förväntar mig inte att möta ett troll när jag går ut i skogen.

Vad har du för relation till slump, tillfälligheter och sammanträffanden?

– Vi letar alltid mönster och vill gärna tro att saker händer av en anledning. När bra saker händer får man ta tag i det och göra det bästa man kan, oavsett varför det hände.

Berätta mer om din första långfilm, Call of The Unseen?

– För fem år sedan ställde jag mig själv frågan vart mitt filmskapande tagit vägen. Jag hade gjort en del musikvideos, men ingen riktig film. Däremot hade jag hållit på mycket med dräkter, skapat själv, sytt själv. Jag hade mitt jobb som lärare, min trygghet. Men ville ge mig ut från upptrampade stigar och skapa riktig film. Väsen och varelser. Lite mystiskt, på gränsen till galenskap. Vardagen händer ju hela tiden

Det tog ett halvår för Henrik att skriva manus. Han hade hjälp av en dramaturg, Jesper Lange.

– Jesper läste, ställde jobbiga frågor. Först hade jag en grov idé, sedan broderade jag ut i scener och repliker. Till sist blev det 100 sidor manus.

60 skådespelare ville spela huvudrollen.

– Jag valde ut 30, som filmade sig själva och läste ett manus de fått. Sex valde jag ut som jag träffade, lärde känna, regisserade dem och provspelade. En del som sökte huvudrollen fick andra roller.

Hur valde du miljö?

– En stor del av filmen utspelar sig på en ö. Jag ville hitta en ö med pir, en liten by, kala klippor. Det blev till sist Öja, med fyren Landsort, i Stockholms södra skärgård.

Hur satte du ihop ditt filmteam?

– Några kände jag tidigare, några var nya. Vi var ett litet team, bara fem bakom kameran.

Hur finansierade du ditt projekt?

– Alla mina sparade pengar och ett litet bidrag från Region Västmanland. Inte fått bidrag från Filminstitutet.

Internationella förhoppningar?

– Filmen är ju på engelska. På svenska skulle filmen heta De oseddas kall. Musik i Sverige skrivs ju ofta på engelska. Varför inte göra film på engelska, tänkte jag. Manuset skrivet på engelska. Filmen kan ses i Norden via streamingtjänster. Vi har en agent som jobbar med att få ut filmen i resten av världen. Hoppas att SVT vill visa, kanske Netflix. Hoppas så klart att vi skall nå ut.

Filmmakare du själv gillar?

– Steven Spielberg, Jean-Pierre Jeunet, Wes Anderson, Tim Burton.

Filmprojektet du drömmer om att få göra?

– Jag försöker att inte ta mig vatten över huvudet. Vill inte ha för högtflygande idéer. Ett projekt måste vara rimligt och kunna ros iland. Jag trivs i det lilla teamet. Kanske gör jag en skräckfilm. Kanske en actionmusikal. Kanske något med handdockor.

Tänker, säger sedan:

– Fast visst vore det fantastiskt med stora resurser och få göra en film med rymdskepp och rymdstationer.

Henrik är lugn i temperamentet. Att baka är en okänd talang. Choklad är en frestelse han inte kan motstå.

Vi går ut och fotograferar. Luften är hög och klar, en eftermiddag i Västerås i november.