I Patricks dröm­fabrik blir talanger proffs

Patrick Mörk är killen från Örnsköldsvik som blev sportjournalist, som hamnade i Köping och förverkligade sin pojkdröm: att bli fotbolls­agent och hjälpa unga talanger att förverkliga sina pojk­drömmar. Han är en livsnjutare som tackar ja till god mat, goda viner och goda cigarrer.

Vi träffas på Malmön, där Patrick har sitt sommarhus. Sedan sex år tillbaka bor han i Alicante. Dessförinnan bodde han i Köping mellan 1986–2018. Patrick flyger och far, framför allt i Europa och Afrika, för att hitta talangfulla fotbollsspelare och hjälpa dem till större lag i högre divisioner, att hjälpa dem att bli proffs i andra länder.

– Inom fotbollen hittar många sin roll, något de brinner för, bara det handlar om fotboll. Någon blir spelare, någon blir tränare, någon blir ledare, någon blir domare. Min roll är att vara agent, säger Patrick.

Vi sitter på bryggan intill Mälaren. Hustru Magda bjuder på fantastiska räkmackor. Sonen Daniel är också med. Några av oss dricker vitt vin.

Patrick berättar:

– Jag är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Min mamma jobbade som sjuksköterska, min pappa var ekonom, jag har två yngre systrar.

Tanken på att bli fotbollsagent fanns i Patricks huvud innan yrket fanns.

– Min mamma har påmint mig om att när jag var 11–12 år gjorde jag om spelet Monopol till att köpa och sälja fotbollsspelare. Jag tryckte upp kort på spelare och fastställde spelarnas transfervärden. Jag spelade förstås fotboll själv. Men jag gick inte omkring och drömde om att bli proffs, som många killar gör.

Vad var roligt i skolan?

– Jag kan bara fokusera på det jag brinner för. Allt annat kan jag inte syssla med. Jag hade rätt risiga betyg. Men – när jag började intressera mig för engelsk fotboll blev jag efter ett halvår bäst i engelska i min klass.

När Patrick var 15 år började han frilansa som journalist och skrev då i Örnsköldsviks Allehanda.

– Fotbollen var min dröm. Sportjournalistiken föreföll bli min yrkesväg.

När Patrick var 19 år gammal flyttade han till Markaryd.

– Där fanns en fotbollsfolkhögskola som jag började på. Efter ett halvår blev jag skadad. En skada på främre lår som inte ville ge sig. Jag slutade och fick jobb som sportjournalist på Smålands Folkblad i Jönköping, där jag stannade ett år.

Patrick längtade hem till Norrland och fick jobb på Nya Norrland i Härnösand. Därifrån var det bara en timme hem till Örnsköldsvik.

– Jag skrev om allt inom idrotten. Nya Norrland täckte stor del av Västernorrland. En dag åkte jag på reportage till Husum, där Husums IF i division 4 fått en väldigt meriterad tränare, Bogdan Maslanka från Polen. Vi två fann varandra och fick god kontakt.

Hos denne polske tränare mötte Patrick också dottern, Magda.

– Jag var 20 år, hon var 17 år. Hon var rödhårig och hade tandställning. Hur vacker hon var tänkte jag inte på då. Jag hade ju fastnat för hennes pappa. Att träffa en skicklig tränare fick min vilande agentådra att vibrera. Bogdan blev min första klient.

Bogdan Maslanka ville att Patrick skulle hitta ett tränaruppdrag i ett bättre lag i en högre division.

– Jag lyckades två år senare få napp hos Norrby i Borås, som låg i division 1.

Patrick for till Husum för att personligen berätta den goda nyheten för Bogdan.

– Då dök bombnedslaget Magda upp, skitsnygg. Blond och vacker. Bogdan och hans fru är upptagna på kvällen. Jag fick umgås med Magda under några timmar, sedan följde hon mig till tåget.

Senare blev de ett par.

När Patrick och Magda bestämde sig för att flytta ihop bodde Patrick i Härnösand och Magda i Borås. De tänkte att de borde försöka hitta någon ort däremellan där de kunde bosätta sig.

– I tidningen Journalisten såg jag ett ledigt jobb som sportjournalist på Bärgslagsbladet i Köping. Jag hade ingen aning om var Köping ligger, trodde staden låg någonstans i Dalarna.

En regnig dag åkte de till Köping tillsammans, Patrick för att möta chefredaktören Karl Östgren i en anställningsintervju. Detta var något år innan allt rabalder om Köping som Sveriges tråkigaste stad.

– Efter intervjun satt vi på konditori Klingas, vi tittade ut över Stora Torget, det regnade. Jag kanske får ett jobb men här blir vi inte kvar länge. Detta var 1986 – och vi blev kvar i Köping till 2018.

Patrick fick anställning som sportjournalist på Bärgslagsbladet och Magda pluggade till förskollärare i Västerås.

– Först fick vi lägenhet på Kihlmansgatan. Sedan flyttade vi till ett radhus på Ågatan, nära ån. Så småningom blev det villa på Lostigen.

– Jag jobbade som journalist. Men drivet och drömmen att bli fotbollsagent fanns hela tiden i mitt bakhuvud. Det fanns ju inte på kartan att jag skulle kunna jobba med detta på heltid. Börje Lantz var en förebild som fotbollsagent med många kända spelare. Jag träffade honom aldrig. I dag har nästan alla fotbollsspelare en agent, långt ner i seriesystemet. Så var det inte då. Då hade bara de största stjärnorna en agent, Börje Lantz, eller någon utländsk agent.

Patrick började med att ta hit spelare från Polen, med hjälp av svärfar och hans kontakter.

– Örebro Sportklubbs hejarklack började kallas för kubanerna. Det berodde på att de hade en ikonisk stjärna som hette Mirosław Kubisztal, som kallades Kuba. Det var jag som tog honom till ÖSK. Min belöning var en fax, som ÖSK fixade till mig.

Patrick gick ofta ut på Bärgslagsbladets parkering, ringde spelare och klubbar, försökte ”gifta ihop” rätt spelare med rätt klubb. Detta var innan email fanns och på Bärgslagsbladet fanns inte datorer på den tiden.

Men tidigt började du ta hit spelare från Afrika. Hur kom det sig?

– I branschen är jag i dag känd som Mr Afrika. Jag prenumererade på en tidning som heter World Soccer. Där kunde man hitta brevvänner. Någon presenterade sig som fotbollsagent från Ghana. Honom skrev jag till och vi fick kontakt. Han skickade ett VHS-band. Det gjorde att jag förmedlade två afrikanska spelare till en polsk klubb. Det skulle ha varit två spelare som vunnit VM för 17-åringar för Ghana. Det blev fiasko. Spelarna var värdelösa. Sannolikt var det inte samma spelare som kom till Polen som de två jag hade sett spela så bra på video. Oerhört pinsamt för mig. Jag blev lurad och min svärfar blev helt galen.

Patrick skickade ett brev till Ghanas fotbollsförbund och varnade för sin brevvän, som kallade sig fotbollsagent. Ingen brydde sig. Men brevet till förbundet hamnade hos Sly Tetteh, som bott 10 år i USA och nu skulle bli fotbollsagent i sitt hemland.

– Jag fick långa fax från Sly med förslag på spelare. Vi fick in två spelare till Grekland, som gjorde succé. Det blev början på ett gott samarbete

Sly startade så småningom, 1997, en klubb på sina royalties, som kom att heta Liberty Professionals. Den klubben blev ikonisk, som fostrat Michael Essien, Derek Boateng, Kwadmo Asamoah. Alla världsnamn, som satte fotbolls-Afrika på kartan, kom från den klubben.

– Ghana hade då aldrig varit med i ett fotbolls-VM. Vår dröm då var att våra killar skulle ta Ghana dit. I VM i Tyskland 2006 deltog Ghana för första gången. Åtta spelare i Ghanas landslag kom ursprungligen från klubben Liberty Professional. FIFA gjorde en sammanställning efter VM 2006 och då var Sporting Lissabon den klubb som fostrat flerst VM-spelare, 9. Nummer två var Liberty Professional, en klubb som funnits i nio år.

Minnesbilder från åren på Bärgslagsbladet?

– Jag jobbade med journalisterna Ulf och Kenneth Eneroth. Janne Danielsson blev en tidig vän. Han började som grafiker. När grafikerna som yrkeskategori togs bort blev han en duktig fotograf. Första året jobbade jag som journalist på dagarna och bar ut tidningarna på nätterna.

En dag fick Patrick ett anbud från en av de två kvällstidningarna i Stockholm.

– Svante Stockselius var sportchef på Expressen. Han hittade mig som journalist i slutet av 1980-talet. Han erbjöd mig en skräddarsydd tjänst som nyhetsjägare och profil inom sportjournalistiken. Dubbelt så hög lön som på Bärgslagsbladet. Chans att bo i Stockholm. Men – jag insåg att om jag börjar på Expressen kan jag inte vara fotbollsagent. Jag tackade nej till Expressen och fortsatte som sportjournalist på Bärgslagsbladet. Lite senare föddes mina söner, Daniel 1992 och Dennis 1993.

En dag fick Patrick tips om en ung, lovande polsk hockeyspelare, Mariusz Czerkawski i Tichy.

– Jag talade först med alla ledande klubbar i Sverige, utom Djurgården. DIF hade då som policy att inte ha några utlänningar – och bara stockholmare. Polsk hockey var okänd. Jag ringde ändå Djurgården, som reagerade positivt. Värvningen blev en succé.

Patrick tipsade Boston Bruins om Marre; han kände deras scout i Sverige.

– Vi skulle gå ut på kvällen och  Marres flickvän Izabella Scorupco skulle vara med. Magda, som var gravid, mådde dåligt. Jag hoppade av middagen och åkte hem till Köping. Boston Bruins agent bjöd istället in sin tidigare back, Michael Thelvén, till middagen. Han hade bestämt sig för att bli agent. Vid middagen säger Boston Bruins representant ”Bättre att du tar Thelvén som agent.”

Marres pappa, nöjd med Patricks insatser hade uppmuntrat Patrick att skriva ett livstidskontrakt med sonen.

– Jag tyckte det kändes orimligt, det blev i stället ett 8-årskontrakt.

Någon vecka senare får Patrick ett brev från Marre där det står:

”Jag tackar för vårt samarbete, men jag säger upp vårt kontrakt.”

Patrick ansåg sig utsatt för ett kontraktsbrott, gick till en advokat och bad om hjälp.

Marre gick ut i medierna och fick stor publicitet för sin ståndpunkt. En kvällstidning hade rubriken SLAVKONTRAKTET. Media började jaga Bärgslagsbladets chefredaktör Karl Östgren och sportchefen Carsten Corp. De ställde kritiska frågor kring hur Patrick kunde vara anställd sportjournalist.

– Jag lovade då att pausa min agentverksamhet.

I samma veva kom stora förändringar på Bärsingen under en ny chefredaktör/vd. Yrkesprofessionerna med sin specialisering skulle upphöra. Fotografer skulle börja skriva. Journalister skulle börja fotografera. Korrekturläsarna försvann, journalisterna skulle korrläsa sina egna texter.

– Vi var då ett gäng som bröt oss loss och startade Magazin24 år 2000. Fotografen Janne Danielsson, annonssäljaren Kenneth Engström, sportchefen Carsten Corp och jag själv slutade på Bärsingen och var med och startade Magazin24. I denna tidning övergick jag från att vara sportreporter till att bli allmänreporter. Jag skrev fortfarande om sport, men också om mycket annat.

Avhopparna från Bärsingen hade revanschlust och ansåg sig stå upp för höga ideal.

– Vi stod upp för att professionalismen hos olika yrkesgrupper behövs om man ville värna om kvalitet. Vi trodde inte på principen att alla skulle göra allt.

Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedt skrev en krönika i första utgåvan av Magazin24 och stödde avhopparnas kamp för tidningsprofessionalismen. Han slutade sin krönika med de dramatiska orden:

”Den tidningsman eller tidningskvinna som föraktar sina läsare bör, av ren självbevarelsedrift, söka sig ett vilorum i Arbogaån.”

Hustru Magda kommer med en sidokommentar där vi sitter på bryggan på Malmön.

– Jag grät när Patrick sade upp sig från Bärsingen. Vi hade huslån, räkningar att betala och min man har sagt upp sig, hur skall detta gå, tänkte jag då.

På Magazin24 fick Patrick en helt fri roll.

– Jag kunde åter dubbeljobba, som journalist och agent. Det blev tuffa tider och jag bestämde mig för att ta tjänstledigt under ett år, under stor vånda, för att prova att vara agent på heltid. Då tog affärerna fart.

Men allt runt omkring, juridik, spelarkontrakt … vem skötte sånt?

– Allt är väldigt standardiserat, till exempel spelarkontrakt. Nivåer förhandlas fram, sedan är allt mallat. Bara att fylla i och skriva under.

Du var inte rädd när du satsade allt på agentkarriären?

– Jag har alltid trott på hängslen och livrem, men nu tog jag en chans. Och det blev så bra. Med facit i hand borde jag ha vågat ta detta steg tidigare. Sedan dess, från 38 års ålder, har jag varit fotbollsagent på heltid.

Hur jobbade du i början?

– Började med utländska spelare … polacker … afrikaner … Sedan började jag söka spelare i hela världen. Det kändes väldigt exotiskt. Jag hittade spelare i Australien, i Kanada, i Rwanda.

Hur hittade du alla individuella talanger i olika delar av världen?

– Det gäller att vara kreativ. Det gäller att bygga upp nätverk. Man lyssnar och hittar. Att få kontakt och utveckla kontakter har alltid varit en stark sida hos mig. Att ha en god kontakt i varje land, som i sin tur har ett kontaktnät av ”spanare” på jakt efter talang.

Patrick berättar om en komplimang han fick av CSKA Moskvas chefsscout när denne villa värva Emir Bajrami: ’Patrick, jag vet ingen i fotbollsvärlden som har ett sådant kontaktnät som du.’

– Om jag tar en jordglob, blundar och snurrar den och pekar på måfå kan jag helt säkert säga – om jag pekar på ett land och inte hamnat i havet – att i det landet känner jag någon. Vill jag åka till landet i fråga finns det alltid någon som med glädje möter mig på flygplatsen. Att bygga upp mitt internationella nätverk har tagit tid, och jag har målmedvetet arbetat med detta för att lyckas.

Hur är din agentverksamhet organiserad?

– Min agentverksamhet består av två delar. Den utländska delen, som i dag nästan bara är spelare från Afrika. För tio år sedan var det spelare från hela världen. Det är i Afrika jag hittar mina diamanter. Allt detta skötar jag nästan helt själv med mina lokala kontakter. Den andra delen är den svenska agenturen, GSM, Global Soccer Management. Där är vi 7–8 personer som arbetar tillsammans. Advokaten Carl Fhager är en av dem, Stefan Selakovic, tidigare landslangsspelare, en annan. Vi har omkring 100 svenska spelare i vårt stall. Som vill komma från lägre division till högre division. Och som drömmer om att bli proffs i världen.

Patrick är mycket nöjd med sina spelare i Allsvenskan i år.

– Mina afrikanska spelare i allsvenskan just nu är kanske de bästa jag tagit hit. De spelar i dag i Elfsborg, Kalmar. Hammarby, IFK Göteborg, AIK.

Patrick medger att det är särskilt kul att förverkliga pojkdrömmar för spelare från våra trakter, i Västra Mälardalen. Två exempel är Fredrik Stenman och Emir Bajrami.

Berätta om Fredrik Stenman!

– Fredrik kom fram i Stenby, en liten by utanför Munktorp. Jag minns när jag första gången träffade Fredrik, då 15 år gammal, och hans föräldrar i deras stuga. Han gick från Munktorp till VSK, till Elfsborg, till Djurgården, till Leverkusen, till Brügge – och tillbaka till Djurgården igen. Förr hade jag ansvar för en spelare under hela karriären. När Fredrik, 34 år gammal, slutade att spela fotboll, kom han och ringde på, tackade för våra år tillsammans och gav mig en mycket exklusiv whisky i en trälåda.

Berätta om Emir Bajrami!

– När vi bodde på Kihlmansgatan såg vi alltid Emir Bajrami stå och träna. Han spelade då i Köpings FF i division 4. Då ringer Michael Milovanovic och bad mig hjälpa Emir. Han förtjänar att få större chanser, sade Michael. Då skulle jag skicka en afrikan från Rwanda för provspel med Elfsborg. Jag frågade om jag fick skicka med en lokal spelare som de kunde titta på samtidigt. Elfsborg ringde och sa: ’Patrick, vi gillar din spelare. Men inte den du tror. Vi vill ha Bajrami.’

Några år senare blev Bajrami proffs i Monaco.

– Det var underbart att sitta i marinan i Monte Carlo och fira hans kontrakt. Lika härligt när han sedan blev proffs i Twente i Nederländerna med övergångssumman 50 miljoner.

Då och då har Köpings fotbollsledare kommit och velat ha hjälp med spelare.

– När IKW fyllde 50 så var Sture Bjarnelid ordförande. Laget låg då i division 4. Jag blev ombedd att fixa en spektakulär spelare. Då hittade jag en spelare i Bulgarien som hette Emil Dimitrov, som var fantastisk spelare. Han hade varit en av de bästa spelarna i Allsvenskan, men han började i IKW.

Samma sommar ville Köping FF vinna division 4.

– De ville att jag skulle fixa en riktigt bra forward. Jag hittade en ung Slawomir Majak i Polen. Han kom hit, gjorde 4 mål i sin första match, stannade en halv säsong och sköt upp Köping till division 3. Några år spelade han i Polens landslag, som mötte Sverige i VM-kval. Han utsågs till årets spelare i Polen. Men när jag tog hit honom till KFF var han helt okänd. Den sommaren möttes KFF och IKW i derby på IP. Då var planens två absolut bästa spelare, Emil Dimitrov i IKW och Slawomir Majak i Polen, mina spelarbidrag till respektive lag. Jättekul, förstås.

När Anders Nordkvist var ordförande i Köpings FF bjöd han Patrick på lunch på Gillet en dag. Laget försökte då hänga kvar i division 2.

– Anders bad mig hjälpa till med att låna in en forward, som skulle kunna rädda laget kvar. Jag tänkte på en spelare som hette Teteh Bangura. Han kommer hit, spelar en halv säsong, lyckas inte rädda laget kvar. När säsongen är över går han till AIK. Han gjorde 14 mål på 14 matcher i AIK. Klubben sålde honom vidare till Bursaspor för högsta transfern i lagets historia. För mig var detta en kul grej. Jag tog ju inte betalt för mina tjänster av de lokala klubbarna.

Vad har du för känslor för Köping i dag?

– Vi stannade alltså många år i Köping fastän intrycket genom Klingas fönster när det regnade över Stora Torget vid vårt första besök inte var så bra. Det är någonting i Köping som är bra. En slags köpingsanda som gör att folk håller ihop och bryr sig om staden och om varandra. Köping är och och förblir min hemstad i Sverige. Skönt att vi har kvar vårt hus på Malmön och kan vara här på sommaren när det är alldeles för varmt att vara i Spanien. Min känslor för min uppväxtstad Örnsköldsvik är bortsuddade, knappt varit där på 25 år.

Patrick har två ”måsten” när han är i Köping:

– Jag måste gå på Hasans Kebab och på restaurang Fallo Italian Foodclub.

Patrick skäller på sina vänner i Köping, när de säger att de inte besökt Fallo.

– Om någon öppnar en restaurang i Köping för att höja stadens kvalitet för folk som bor här – då måste köpingsborna gå dit och äta åtminstone en gång och bilda sig en uppfattning.

Fallo har specialiteter från Italiens mest kända kulinariska distrikt, Marche. Allt på Fallo kommer härifrån. Maten, vinet och kocken.

Du är fotbollsagent. Men i senaste fotbolls-VM såg du bara finalen. Varför?

– Mike Morris var Englands störste agent. Han sade: ”I don’t like football. I’m interested in the business side of it”. Jag ser många matcher, där mina spelare är med. Eller spelare jag vill värva. Men det är inte bollen som är min drivkraft utan mitt intresse för människor, av personlighetsutveckling, av att utveckla talanger. Men fotboll mellan lag där jag inte känner någon eller som saknar spelare som intresserar mig tittar jag oftast inte på.

Hur kan en rund boll med 22 spelare på plan fascinera och intressera miljarder människor runt om på jorden? Vad är fotbollens innersta mystik?

– Enkelheten. De behöver bara en boll. Sedan kan du spela på en leråker i Botswana eller en plan med konstgräs på Krillan. Vart jag än kommer frågar alla om Zlatan. Fotboll är en enkel sport – och genialisk i sin enkelhet. Alla kan spela. Inga krångliga regler. Vackra mål. Spänning. Kamp. Den gröna fältets schack. Du kan nörda ner dig i taktikplanering.

Favoritspelare genom åren?

– Jag har inga andra favoritspelare än mina egna. Messi är fantastisk. Zlatan är fantastisk. Men jag har ingen favorit. Jag fokuserar på mina egna spelare.

Vad gjorde Zlatan så stor?

– Han var en humla som kunde flyga. Så stor, så fysisk. Ändå sådan teknik, sådan balans, så elegant. En spelare som kombinerat fysik med teknik, som Zlatan, har kanske aldrig funnits.

Vad drömmer du om, vad längtar du efter?

– Jag skulle vilja ha en spelare som går hela vägen till FC Barcelona, det lag jag ser upp till allra mest. Barcelona är också en favoritstad, där jag har en lägenhet. En spelare som kan utvecklas till att platsa i FC Barcelona. Wow … Gärna någon spelare från Köping.