Porträtt
Köpingsprofilen Sune Hedenström blev svensk mästare i boxning 1968. Han ingick i en generation mycket framgångsrika boxare i Köpings boxningsklubb. Foto:: Karl Beijbom.

Stort hjärta och hårda nypor

Sune Hedenström porträtteras.

Sune Hedenström har hårda nypor och ett stort hjärta. En gång var han svensk juniormästare i boxning. Ett hårt yrkesliv har satt sina spår och han har knän av titan. Alltid glad leder han seniorer i motion. När något praktiskt skall fixas har han alltid en hjälpande hand att erbjuda.

Vi möts i huset i Macksta. Hit flyttade Sune, 23, och Anita, 18 år 1972. Tre år senare gifte de sig. Tillsammans har de barnen Denny, Lina, Emely och sex barnbarn. Sune har dottern Pia i ett tidigare förhållande.

Ömsom sol, ömsom regn, denna söndag. Till sist en fantastisk regnbåge. Anita bjuder på fika. Vi sätter oss och pratar minnen medan regnet smattrar på uterummets tak.

– Jag föddes på Köpings lasarett år 1949. Växte upp i en trerummare på Väpnaregatan på Nyckel­berget. En otrolig stadsdel att få växa upp i som barn. Fantastiska familjer. Jättemånga kompisar. Som betydde väldigt mycket för mig under min uppväxt.

Berätta om din familj?

– Min pappa Gunnar arbetade som svetsare på Bodin & son. Min mamma Aina var hemmafru. Jag var mitt i syskonskaran. Två äldre bröder, Max och Leif, sedan lillebror Tony och lillasyster Lena. Min pappa dog i hjärtinfarkt, 45 år gammal, när han planterade potatis i Munktorp.

Vilka barndomskamrater minns du mest från Väpnaregatan?

– Anders Larsson, Staffan och Björn Westlund, Kjell Fredriksson och Bernt Larsson… för att nämna några. Björn blev präst. Han vigde mig och Anita när vi gifte oss.Vi spelade mycket fotboll på fritiden. Vi hade ett kvarterslag som hette Bullret. Vi spelade matcher på sandplan intill Himlabacken. Höjdpunkten var att möta kvartersgäng från Byjorden.

Hur var din skolgång?

– Jag gick i Tunaskolan, första till sjätte klass. Min fröken hette Annika Kihlström. Sedan gick jag på Scheeleskolan. Jag hade det jobbigt i skolan. Allt var svårt för mig. Jag fick stödundervisning i olika ämnen men skolan var inte min grej.

Du började jobba tidigt?

– Jag jobbade som springschas från 13 års ålder på Wihlborg livs och i en liten livsmedelsaffär på Stora Gatan, som ägdes av min kompis Anders Larssons pappa. Gamlingar kom och handlade, orkade inte bära hem varorna själv, då fick springschasen rycka in. När jag var 16 fick jag en egen etta på Väpnaregatan, nära familjehemmet.

Hur kom det sig att du blev sotare?

– Jag gick i yrkesskola men hoppade av. Min mamma hade en vän, Vilgot Fredriksson, som var sotare. Så jag fick chansen att börja som sotarlärling. Det var fem sotare i firman, som låg på Mullgatan. Som sotarlärling fick jag lära mig alla moment från grunden. En sotarmästare visade och lärde oss hur vi skulle göra. Vi lärlingar fick jobba hårt för vår lön. Vi hade betald tvättid, en halvtimme varje dag. Vi fick duscha och tvätta oss rena på betald arbetstid, en halvtimme varje dag.

Som barn i Köping träffade jag ofta på sotare på stan. Det gör jag inte längre. Finns yrket kvar?

– Ja, yrket finns kvar, men all fjärrvärme har gjort att behovet av sotare minskat och yrkeskåren har blivit mycket mindre.

Trivdes du som sotare?

– Det var otroligt roligt. Ett av de bästa jobb jag haft. Jag fick träffa så många vänliga och trevliga människor. De var så tacksamma när jobbet var utfört. Vi blev alltid bjudna på fika när vi sotat klart. Jag lärde mig också hur illa folk bodde i Sverige. Många var faktiskt fattiga på 60- och 70-talet. Vi sotare skötte också kundernas betalning för utfört jobb. Jag fick skriva ut kvitto och ta emot betalningen. Jag sotade 15–20 kåkar om dagen. Så det blev mycket kontanter i fickan, som jag fick redovisa när jag kom till firman.

Hur kom boxningen in i ditt liv?

– Det var genom en man som hette Villy Engbom. Han bodde på Väpnaregatan och hade ambulansen i Köping. Han var ordförande i boxningsklubben. Han ville att jag skulle börja boxas. Det gjorde jag. Jag lattjade lite. Ingen visste då att jag hade talang för boxning, allra minst jag själv. Sedan kom Åke Åhman till klubben som tränare. Åke var en fantastiskt duktig boxningstränare. Han såg min talang. Tack vare honom blev det slut på latjandet och min träning blev mer systematisk och målinriktad. När jag inte kom till träningen kom han hem och hämtade mig. Han såg till att jag tränade stenhårt och matchade mig försiktigt.

Vilka var de övriga i boxningsgänget i Åke Åhmans stall på din tid?

– Håkan Pettersson, Kjell Fredriksson, Jan-Olof Sand, Roffe Paulsson, Dusan Kamenko, Roberto Torreiani, Ants Mikiver, Kalle Endén och Jan Sandelius … Jag gick i fjädervikt, 57 kilo. Träninglokalen var ett litet hus vid ån på Stora gatan, nära där Bishop ligger i dag. Huset är rivet. Ibland höll vi till i gymnastiksalen på Scheeleskolan.

– Vi hade huvudskydd. Som junior gick man tre ronder, två minuter var. Som senior var ronderna tre minuter.

– Vi boxades ofta i Eskilstuna, där det fanns duktiga boxare och där de arrangerade många boxningsgalor. Bröderna Thor och Ernst Mathisen var kända. Vi hade fina galor i Köping också.

Hur många matcher gick du sammanlagt?

– Jag gick omkring 60 matcher. Min främsta merit var att jag blev svensk juniormästare 1968. Då tävlade jag i lättvikt. Jag vann några matcher på knockout. En gång fick jag själv ta räkning efter en hård smäll.

Varför slutade du boxas?

– Anita var orolig att jag skulle bli skadad när jag gick in i ringen. Ett av mina löften när vi gifte oss var att jag skulle sluta boxas. Efter min egen karriär har jag ställt upp en hel del som tränare genom åren.

Sune slutade sota och började som maskinist inom fritidsförvaltningen och jobbade på Krillan, IP och i Kolsva. Han ansvarade bland annat för ammoniakhanteringen vid bandybanan och hockybanan.

Du andades in ammoniak?

– Ja, det var lite läskigt ibland. Ibland fick man släppa ut ammoniak, när man skulle göra rent maskiner. Jag hade skyddsmask, förstås.

Sune var kompis med ”Brunna”, som ägde Shellmacken. Där hoppade Sune ibland in och hjälpte till att smörja bilar.

Hur blev du vaktmästare inom Äldreomsorgens olika anläggningar i Köping?

– Efter sportfältet kände jag för att prova på något nytt. Jag hade tur som fick höra att de sökte en ny tjänst inom vård- och omsorg, en allt-i-allo. Jag cyklade ner till jobbet och var skitglad varje dag. Jag gjorde det som behövdes. Fixade lampor hos de äldre, fixade med rullstolar Hämtade mediciner på apoteket och körde till sjuksköterskorna. Alla visste vem jag var på apoteket och sådär, så det var så enkelt att göra jobbet. För mig var det inget problem om någon hade en blinkande lampa. Då gick jag bara in och bytte den på en gång och sen hade jag så otroligt bra kontakt med KBAB. Behövde jag något så var det bara att gå och hämta hos dem. De var bara så glada att jag gjorde jobbet. Här stannade jag till min pensionering.

2016 arrangerades en utställning på Köpings museum, under titeln:

Slagkraft – vänskap, matcher och minnen. Där fick boxningen i Köping sin historia berättad, från 1942 till i dag. Fotografier, rörliga bilder, boxningsutrustning och gamla löpsedlar. Köpings Boxningsklubb var en gång en av de bästa klubbarna i Europa.

Hur kom utställningen till?

– Jag mötte Anders Nyhlén som sade att han hade en koffert med minnen från boxningens storhetstid i Köping, från affischer, tidningklipp, allt. Jag hade ju också samlat på mig allt möjligt från den tiden. Vi bestämde oss för att vi ville göra en utställning. Köpings Museum sade ja. Utställningen blev en succé. Mycket uppmärksamhet och många besökare.

Allt du gör för Tobbe och Mats, kända från en annan del av Köping – hur började det?

– Anita jobbade där och Mats behövde röra sig mer, så han hängde med mig på dagarna när jag jobbade inom äldreomsorgen. Han hängde med där och var med och tränade. Tobbe träffade jag också genom Anita. Pappa Tore kom ner ofta och han var en snäll man. De lever inte idag, varken mamman eller pappan. Jag brukar hämta Tobbe varannan helg så åker vi ut lite och har lite kul. Mats jobbar numera på OK och har lön – det går jättebra. Mats pappa hade mack i Fagersta, så Mats är ju uppväxt med det.

Sune Hedenström med huvudbonad är en känd profil på stan. Foto: Karl Beijbom.

Du har alltid coachat folk att träna och hålla sig i trim. Berätta om Vitlökarna!

– Jag hade gått i pension. Mötte mina kompisar Rosen och Anders utanför Hemköp. De stod utanför Hemköp och ropade när jag cyklade förbi. ”Kan inte du börja träna oss?” Vi fick ihop 10–12 personer och började på CityGym när det låg vid ån. Sedan flyttade CityGym till Hemköps undervåning. Det kom en pandemi. Då började vi gå utomhus i stället för att gymma. Idag är vi två grupper, en del som ägnar sig åt PowerWalk med lite övningar utomhus och de som fortsätter på gymmet.

Hur kunde du köpa detta fina ställe i Macksta?

– Jag var här och sotade. Han som bodde här sade att han skulle följa med Volvo till Lindesberg. Han frågade om jag ville köpa huset. Jag svarade att det kan jag väl göra. En vecka senare när jag en söndag låg i badkaret, jag hade varit och boxats i Stockholm, så ringde det på dörren.

Det var husägaren som berättade att han varit på banken, att allt var klart, nu var det bara att gå till banken och skriva på. Det var en enklare stuga då. Jag har byggt till sedan dess.

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?

– Jag vaknar vid sju – Anita väcker mig. Då doftar det gott med kaffe. Jag sitter och grejar litegrann, sen går vi ut och tar en promenad. Sen går jag hem och pular lite. Åker kanske och hämtar barnbarnen från skolan ibland. Två gånger i veckan har jag gänget. Då träffas vi vid IP för en PowerWalk med stavar klockan 9. Bara det är helt otroligt, med alla positiva killar och tjejer. Då knallar vi och går – det brukar vara mellan 9 och 11. Sen åker man hem och grejar lite mera.

Dina hobbies?

– Mitt hus, mitt hem, min trädgård.

I en snickarboa finns alla verktyg man kan tänka sig. Innanför finns också Sunes eget lilla Hall of Fame, med medaljer, troféer, diplom, affischer från olika galor.

Vad är din käraste klenod?

– Jag äger ett huvudskydd som världsmästaren Ingemar Johansson använt. Jag fick det av Roffe Pålsson, som sparrade med honom i Göteborg. Det har jag hängande på väggen.


Sagt om Sune

Kjell Granqvist: ”Sunes styrka är hans stora hjärta. Min pappa jobbade med Sunes pappa.”

Anita Hedenström: ”Sune är en positiv, kärleksfull man, med glimten i ögat.”

Inge Olsson: ”Utan Sune ingen träning. Han är som en pappa för oss alla.”

Håkan Bergman: ”Sune är en sann idealist som alltid ställer upp för andra människor. Alltid glad, ropar alltid hej på stan.”

Mats Larsson: ”Sune hälsar alltid välkommen till träningen med några jabbar. Då känner man sig sedd.”

Porträtt
09:19 | 15 juni 2024

Kommentera artikeln

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-
GRATISTIDNINGARNA

Magazin24 – Årets lokala insats 2023

Magazin24 – Årets gräv/artikelserie 2023

Magazin24 – Årets lokalsajt 2020