Är balans i livet överskattat?

Om du upplever att du hamnat i obalans i dina relationer och arbetet uppmanas vi att hitta tillbaka till ett liv i balans igen.

Men vad innebär det egentligen? Om det betyder ett perfekt liv är frågan vem som vill ha det egentligen? Att bara röra sig på ytan kan vara bekvämt men det kommer inte utveckla oss som människor. Det är endast i obalansen som vi kan lära oss något om oss själva, varandra och om livet.

Det är självklart att vi ska värna om den nödvändiga vilan men att vara i obalans handlar också om att vara människa. En människa som lever, älskar, arbetar och till sist dör kommer vara i obalans stunder i livet. Annat vore konstigt. Obalans är nödvändigt.

Av någon anledning är jag barnsligt förtjust i känslan av melankoli. Det är precis som den svenska singer-songwritern Sophie Zelmani skriver i en låt ”I can only sense happiness when the music is sad”.

Om jag fick välja skulle jag önska att varje dag var lika hudlös och rå som känslan under begravningar. När vi är helt öppna, skyddslösa och dödligt sårbara och kanske på samma gång mer levande än någonsin.

Jag har alltid älskat de klanglösa och råttgråa dagarna. De har varit många i mitt liv och jag har ofta sökt efter dem som guldgrävaren letar efter sitt guld.

Det har jag gjort eftersom jag vet att de inte är misslyckade dagar utan en möjlighet till växt. De fyller ett syfte och viktig funktion i våra liv.

Är det inte under de tröttaste och mest kraftlösa dagarna som vi ställer de djupaste frågorna? Om livets mening, vårt syfte här på jorden och vår riktning. De frågorna kommer sällan till oss när livet flyter på, när du har en effektiv arbetsdag, ”flow” eller när vi är i balans.

Kanske är det under de gråaste dagarna, i tomrummet, sorgen som vi hittar den djupaste insikten och meningen? Frågan är om det ens går att söka efter något överhuvudtaget utan att först vara tom?

Det är min övertygelse att själen har osynliga rötter som vi behöver vattna och vårda. Vi behöver öva oss på att vara stilla även i obalansen.

Det är då själens rottrådar kan slå rot i djupen av oss själva. Det är under en av dessa råttgråa dagar som jag ibland lånar prästen och poeten R. S Thomas ord som får bli min bön idag:

”Jag är min egen geologi, lager på lager av fantasi, drömmarnas tuff, kalkstenssinnet som genomborrats av bortrunna tankar. Undersök mig, knacka på mig med ordens hammare, väck mina minnen av eld. Det är så länge sedan jag svalnade.”