”Åt skogen med all goritm!”

Det är 22 år sedan Steven Spielberg gjorde filmen A.I. om en pojke som beter sig precis som ett vanligt barn, men är en prototyp till en ny generation av väldigt avancerade robotar.

Filmen baseras på Brian Aldiss bok ”Supertoys Last All Summer Long” från 1969 vilken i sig har sina förlagor. Till exempel Pinocchio av Carlo Collodi från 1881, vars verk säkerligen är inspirerad av en ännu äldre historia, överförd muntligt från generation till generation. För övrigt är Pinocchio återigen Disney-aktuell i en ny animerad film.

En sensmoral i Pinocchio är ”Var snäll, så blir du belönad.” Den levande trädockan fick till slut, efter att han hade slutat att ljuga, bli en riktig pojke.

En annan sida, betydligt aktuellare nu, är att dockmakaren Geppetto var tidigt ute med artificiell intellegens.

Han gav Pinocchio (en robot) förmågan att efterlikna människors och andra djurs naturliga intelligens. Eller snarare, eftersom detta utspelas i Italien, hände det genom ett mirakel. Dockan började leva, bara så där.

Men vi kan väl låtsas att det var en av Guds finurliga algoritmer som gjorde det. Något som programmerarna idag ändå har luskat ut, utan mirakel eller gudomlig hjälp.

Anyway, någon lär ha sagt: ”Åt skogen med all goritm!”. Poängen här är, som jag tolkar det, att kanske inte kasta kunskaperna i en myr i skogen, utan snarare vara vaksam, väldigt vaksam.

Yuval Noah Harari, professor i historia på universitetet i Jerusalem samt författare, skriver i sin bok ”21 tankar, om det 21:a århundradet” att ”När oregerliga människor ersätts med laglydiga algoritmer, kommer trafikpolisen inte längre att behövas.”

När idag de 100 rikaste människorna i världen är sammanlagt rikare än de 4 miljarder fattigaste, kommer algoritmer tillsammans med ai- och bioteknik skapa en ny superöverklass.

Yuval säger vidare, ”De superrika kommer äntligen ha något vettigt att göra med sin överväldigande rikedom. Medan de hitintills inte har kunnat köpa så mycket mer än statussymboler, kommer de kanske att kunna köpa själva livet.”

Alltså, framtida och förmodligen extremt dyra processer att till exempel förlänga livet, kommer tillfalla endast en pytteliten elit.

Eller som i filmen 2012, kommer endast de som kan betala dyra pengar för en biljett, ombord på ”Noaks ark” som ska rädda mänskligheten från undergång.

Så fort något obegripligt, konstigt som går ut på att lura folk och/eller tjäna pengar dyker upp på nätet kan man ge sig attan på att en algoritm har ett finger med i spelet. Ni har säkert drabbats av det eller åtminstone sett det.

Ta dessa facom-exempel. Reklam som är proffsigt filmad, snygga bilder, bra och snabba klipp och med spännande musik, om två unga (svenska) ingenjörer som hoppat av tidigare arbeten och startat något nytt. En drönarmodell som slår allt, element som värmer utan att kräva ström samt elcyklar, dammsugare med mera som är så geniala att man inte begriper hur man tidigare kunnat ha levt utan dem.

Fejkreklam har funnits länge. Finländaren och konstnären Alvar Gullichsen skapade hela produktsortiment med funktionslösa maskiner som gick under det fiktiva företagsnamnet Bonk Business Inc. och var samtidigt en slags konstinstallation.

Produkterna i sig är alltså inte problemet, utan det är på det sätt reklamen kommit till men framför allt hittar sina mål.

Med rätt program kan du idag ta fram en reklamfilm där de svenska konstruktörerna (som inte finns) står lutade över konstruktionsritningarna (som inte finns) i den supermoderna fabriken (som inte finns) där superlyckliga tekniker jobbar (som inte är lyckliga). Ja, du förstår säkert.

Med speciella algoritmer tillsammans med en extrem kontroll över data, alltså människors intressen och uppgifter, hamnar sen denna Facom precis i händerna på presumtiva konsumenter.

I bästa fall kommer det faktiskt hem en dammsugare till dig, som inte är speciell på något sätt. Den visar sig vara en exakt kopia av en annan modell som någon köpt in i stort antal, skrapat bort loggan, gett den ett nytt namn samt höjt priset. I sämsta fall kommer ingenting.

Likt ett virus sprider sig algoritmerna in i olika världar och nu har den också kommit till skolan. Ni har säkert hört talas om ChatGPT. AI-roboten som på några sekunder kan skapa en välskriven uppsats. Jag bad programvaran skriva ihop något om skillnaden mellan verb och adverb. Här är delar av texten:

Enkelt uttryckt är skillnaden mellan ett verb och ett adverb att ett verb är ett ord som uttrycker en handling eller ett tillstånd, medan ett adverb är ett ord som modifierar ett verb, adjektiv eller annat adverb (plus mycket mer).

Kanske inte det bästa exemplet eftersom detta kan man Googla fram så jag formulerade den här uppgiften istället: ”Skriv fyra verser och två refränger som Ed Sheeran”, och vips. I stort sett grammatiskt klanderfri text, uppdelad i verser och refränger. AI-funktionen kan alltså framställa texter som om dessa var skrivna av en speciell författare eller skribent.

Vad som saknas är att egna resonemang börjar föras och att roboten snart har egna åsikter.

Hur man i skolvärlden förbereder sig för detta är en annan fråga och blir en separat artikel som mina algoritmer får jobba med när väl någon bett mig. För så funkar det, än så länge.