En hyllning till arbetarhustrun

Det är en skam på Sveriges banér, en vanära för Sverige som nation, att så många kvinnor – de flesta arbetarhustrur – som födde barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet har blivit fattigpensionärer.

Arbetarhustrun får en värdig hyllning på Landala Torg i Göteborg. Där står en vacker staty, skapad av Emma Oijens. Initiativet till statyn kom från Föreningen Gamla Landalapojkar. På sockeln kan vi läsa:

Med fast hand
sträv av arbete
mjuk av kärlek
höll du samman hemmet.

Visst var det så.

• Det var arbetarhustrun som såg till att barnen var hela och rena.
• Det var arbetarhustrun som såg till att barnen läste sina läxor.
• Det var arbetarhustrun som uppfostrade barnen till hederligt folk.
• Det var arbetarhustrun som såg till att mannens kontantlön i kuvertet förvarades på ett säkert ställe och inte tömdes på Systembolaget eller på krogen.

Jag minns mitt sena 50-tal i Köping då nästan alla i min klass i småskolan var arbetarbarn.

På den tiden fanns inte p-piller, inte fri abort, inte förskola, inte pappaledighet.

Det var självklart att mammorna arbetade i hemmet och hade hand om familjens omvårdnad: handla, laga mat, baka; sy och sticka, lappa och laga; diska, städa, tvätta.

Många arbetare nådde inte pensionsåldern under stora delar av 1900-talet.

Byggnadsställningarna var inte lika säkra som i dag.
Arbetarskyddet i industrin var mycket sämre än i dag.
Spriten och tobaken dödade alltför många alltför tidigt.

När sambeskattningen avskaffades 1971 gynnade detta familjer med välutbildade kvinnor på arbetsmarknaden – men missgynnade arbetarfamiljerna där hustrun jobbade hemma.

När änkepensionen avskaffades 1990 tvingades många arbetaränkor, kanske i 60-årsåldern, ut på arbetsmarknaden för att bli självförsörjande i lågavlönade, slitsamma jobb.

När de privata pensionsförsäkringarna kom 1994 hävdade ledande politiker att vi har ett robust ATP-system, som skulle garantera en god pension åt alla. Vi vet hur det har blivit.

Många arbetarhustrur hoppades att de åtminstone på ålderns höst skulle få lite ledig tid för sig själva.

Men tusentals pensionerade arbetarhustrur får i dag sköta om sina gamla, skröpliga män i hemmiljö, eftersom platserna i äldreomsorgen dragits ner fastän antalet åldringar blivit fler.

Jag har i flera års tid träffat dessa kvinnor i Köping, i en årlig föreningsaktivitet, där en busslast kvinnor blivit befriade från vårdplikten för en dag. I stället har de kunnat delta i en bussutflykt med ett spännande dagsprogram, lunch och fika.

Av dessa kvinnor har jag hört många berättelser om en påtvingad vårdplikt av skröpliga män, eftersom dessa inte kunnat få plats inom äldreomsorgen.

Bostadskostnaden, familjesituationen och den totala ekonomin avgör hur stort ett bostadstillägg som utgår.

Som mest kan en pensionär få 96 procent av sin bostadskostnad upp till 5000 kronor i månaden. För en bostadskostnad på mellan 5000 kronor och 7000 kronor per månad kan man få 70 procent av bostadskostnaden. För den del av bostadskostnaden som överstiger 7000 kronor per månad utgår inget bostadstillägg.

”Skälig levnadsnivå” är det belopp en pensionär ska ha kvar efter skatt och boendekostnad. För en ensamstående anses 6179 kronor per månad (2023) som en skälig levnadsnivå. För den som är gift, sambo eller registrerad partner är 5 404 kronor per månad ”skälig levnadsnivå”.

Fattigdom mäts i absolut och relativ fattigdom. Absolut fattigdom mäter standarden över en viss levnadsnivå. Relativ fattigdom visar standarden i förhållande till hela befolkningen.

Andelen pensionärer med relativt låg ekonomisk standard var 13 procent av befolkningen 2020. Den siffran har i princip varit oförändrad mellan 2011 och 2020.

Men – över 100 000 pensionärer, berättigade till bostadstillägg får inga bidrag.

De känner inte till sina rättigheter.
De fyller aldrig i blanketten och ansöker.
De vet inte hur man gör.

Den största utgiften är inte alltid maten och hyran – utan skatten. När maten och hyran är betald har många inte råd med skatten och blir därför beroende av bidrag.

Inte någonstans i Europa är skatten så hög på så låga pensioner, som i Sverige. Och kvinnorna är kraftigt överrepresenterade bland Sveriges fattigpensionärer.

En möjlig lösning – låt de första 10 000–12 000 kronorna av en pension bli skattefri.

Då skulle behovet av bostadstillägg kraftigt minska, ett bidrag i mångmiljardklassen, dessutom mycket dyrt att administrera: handläggare, blankettsystem, utbetalningssystem, kontrollsystem.

Att sänka skatten på låga pensioner så mycket att de flesta skulle ha råd med mat och hyra utan bidrag skulle öka känslan av frihet och värdighet bland många – kanske framför allt bland pensionerade arbetarhustrur.

Det är en skam på Sveriges banér, en vanära för Sverige som nation, att så många kvinnor – de flesta arbetarhustrur – som födde barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet har blivit fattigpensionärer.

Detta om något är väl en fråga där Socialdemokraterna – Sveriges arbetarparti – borde stå på barrikaderna och gå i frontlinjen för att åstadkomma en rättvis förändring och förbättring.