Möte med vår biskop Mikael Mogren

Han vill att vi ska förankras i den levande guden, så att vi får mod och kraft att vara ljus och salt i världen. Han heter Mikael Mogren och är biskop i Västerås stift. Magazin24 har träffat honom.

Den 6 december 2015 installerades Mikael Mogren som biskop i Västerås stift vid en ceremoni i Uppsala domkyrka. Han var då 45 år gammal.

Han var en av tre kandidater till posten som Sveriges ärkebiskop 2022, i konkurrens med Martin Modéus, biskop i Linköpings stift och biskop Johan Dahlman i Strängnäs stift. Det blev Martin Modéus som utsågs att efterträda Antje Jackelén, vår första kvinnliga ärkebiskop.

Blev du besviken att det inte blev du?

– Nej, jag är glad och tacksam att få fortsätta som biskop. Hela processen var ju väldigt omvälvande. Man blev beskådad och omtalad, lite som en häst på en marknad. Så kändes det ibland.

Vi sitter i biskopens kök i hans bostad intill Västerås Domkyrka. Vi dricker kaffe och äter hembakat fikabröd. Vi samtalar i ett varmt stämningsläge

Västerås stift är till ytan Sveriges tredje största stift och omfattar hela Västmanlands län, hela Dalarnas län och norra delen av Örebro län. Här finns 74 församlingar och över 60 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska Kyrkan.

Vad skall vara typiskt för Västerås stift?

– Låg tröskel och högt i tak. Det är öppet, man är välkommen in. Vem som än kommer, och i vilket ärende det än gäller, i livets olika skiften.

Mikael är född och uppvuxen på ett småbruk mellan Åmmeberg och Zinkgruvan i Närke. Varje sommar i många år har Mikael återvänt till familjen på gården och hjälpt till med höbärgning, röja sly, arbeta i ladugård. I dag är föräldrarna gamla och marken är utarrenderad. Därför behöver Mikael inte längre hjälpa till.

Mikael prästvigdes 1996 i Strängnäs stift. Han har en gedigen akademisk bakgrund med teologiststudier i Uppsala, Tubingen och Harvard.

Han disputerade vid Uppsala universitet 2004, där han också undervisat. Han har också undervisat vid den protestantiska fakulteten i Paris.

Efter prästvigningen fick Mikael sin första tjänst i Södertälje. Han har varit församlingspräst och kyrkoherde i Hammar, New York och Uppsala. År 2011 flyttade han till Västerås och tillträdde en tjänst som stiftsadjunkt med ansvar för gudstjänst- och pilgrimsfrågor.

Hur var din barndom?

– Som barn var jag omgiven av människor som älskade mig. De lärde mig mycket. I en lantlig miljö förekommer många yrken på få händer. Det gav mig också goda värderingar. Att bry sig om fattigt folk. Att inte göra sig märkvärdig. Sedan gav det mig en lust att söka sanningen och upptäcka världen. Jag har två yngre bröder, en var hjärnskadad. Mamma var hemma med honom. Vi levde nära utsatthet och sårbarhet. Pappa är bonde och skogsarbetare. Båda mina föräldrar lever.

Vad drömde du om, vad längtade du efter som barn?

– Att gå genom horisonter, att lära mig nya saker, att bli vis. Tyckte om att studera stjärnhimlen utanför lagården, se hur den gnistrade. Jag kände tidigt, när jag var 4–5 år gammal, att det finns någonting i tillvaron som vibrerar. Jag kände en längtan efter en levande Gud. I stjärnhimlen upplevde jag samma gnistrande, samma vibration, som vi firar på Julen, med Jesu födelse. Den levande guden var för mig lika mycket på riktigt som Kosmos.

Var ditt barndomshem religiöst?

– Mina föräldrar var inte särskilt kyrksamma. Men de var med i Svenska Kyrkan. Man gjorde sig inte för fin för kyrkan, man tyckte inte att man kunde leva utan den. Kyrkan var något man skulle ingå i och stödja. Dop och begravningar skulle kyrkan sköta. Barnen skulle konfirmeras. Att behandla alla lika har jag med mig hemifrån. Sitter man vid ett bord skall alla komma till tals. Så var det i mitt hem. Enkla arbetarvärderingar har jag burit med mig och haft stor nytta av.

Vilka var dina bästa ämnen i skolan?

– Språk, samhällskunskap, historia. Jag gillade naturvetenskap också. Men att läsa och skriva och lära mig om andra världar intresserade mig mest.

När bestämde du dig för att bli präst?

– Redan som barn förstod jag att det var ett spännande jobb att vara präst. Men i sena tonår kände jag, att om de vill ha mig, så är prästyrket mitt liv.

Inte en gudomlig upplevelse som fällde avgörandet?

– Religiösa frågeställningar fyllde mina tankar hela tiden. Ständiga frågar om hur lidandet är möjligt. Hur min handikappade bror led. Hur kan det vara så här eländigt? Då var svaret att den vibrerande närvaron, den levande guden, bryr sig om världen sådan den är. Inte för att den är perfekt, utan för att den är trasig. I all denna trasighet har vi Guds omsorg. Vi är inte övergivna.

Enda framkomstvägen i vår sårbara civilisation är att vi lyssnar på varandra och samtalar med varandra. Vart skall vi gå i våra stora frågor? Här tror jag att det kristna arvet har ett bidrag. Många behöver samverka. Den kristna känsligheten kommer vår värld att behöva.

Hur ser du på kyrkans roll i ett förändrat Sverige, i en förändrad värld?

– Moderniteten byggde framgångsrikt vårt nya Sverige. Den är nu kraftfullt ifrågasatt. Vi lever i dag i ett annat Sverige. Nu börjar vi inse att vi behöver både rötter och riktning. Här kan kyrkan lämna viktiga bidrag. Traditioner och relationer. Förankring och fart framåt, en vilja att gå vidare. Vi ska beskriva tillvaron som den är, med allt det goda men också med människor på flykt, miljöhot, gängvåld, organiserad brottslighet, ekonomiska orättvisor och krig. Med hopp och framtidstro måste kyrkan skapa det nya Sverige, den nya världen. Kyrkan måste bidra med övertygelsen om att fred och samexistens är möjlig. Den kristna tron är genombeprövad. Den har vi hållit på med i 2 000 år.

Vi måste lyssna mer på barnen, anser Mikael.

– Barn är nutida, inte framtida. Barns erfarenheter och delaktighet ska vara självklar. Den behöver kyrkan och hela samhället. Barn ser saker i sina perspektiv. De har andra kunskaper och insikter än vuxna. Vi måste lyssna, lära och förstå.

Vad betyder kyrkans kulturmiljöer för dig?

– Våra kyrkor är så vackra och proppfulla med klenoder. Vi har ju varit förskonade från krig och plundring så länge. Silver, textilier, glas, målningar. Kyrkorna är vårt gemensamma kulturarv och Sveriges svar på Egyptens pyramider. Ett kulturarv som tillhör oss alla – men också hela mänskligheten. Kyrkan ansvarar för att vårda sina byggnader och miljöer. Och vi skall se till att det nya Sverige känner sig hemma i våra miljöer.

Måste det kristna självförtroendet stärkas?

– Vi måste räta på ryggen, ta Gud i hågen, lyfta blicken. Förstå att vi ingår i en världsrörelse. Vi skall vara stolta över vårt kristna arv och vår kristna samtid. När Sverige krisar, när världen krisar, behöver man människor med drivkraft. Människor som står för en kollektiv ödmjukhet. Dessa människor finns inom kyrkan.

Hur skall avkristningen omvandlas till påkristning?

– Det börjar med att vi upptäcker att vi faktiskt lever kristna liv i Sverige. Vi firar advent och Jesu ankomst.

Omkring 50 procent av alla barn i Sverige är döpta och döps fortfarande. Barn får kristna namn. Hela vår kultur är blötlagd i kristen tro. Att bli medveten och stolt över allt detta skapar kristet självförtroende. Vi ska förankras i den levande guden så att vi får mod och kraft att vara ljus och salt i världen.

Måste vi hitta en ny definition på vad det innebär att vara kristen?

– Ja, kanske. Kristendomen har aldrig varit krävande i min släkt. Den har stått för ljuspunkterna. Aktiv kristen behöver inte betyda att man går i kyrkan. Det handlar om att bry sig om sina nära, att ställa upp för människor i nöd, att betala sin skatt… allt detta är också uttryck för ett kristet sinnelag.

Vi har alla ett ansvar för kyrkan, menar Mikael.

– Kyrkan är ett gemensamhetsprojekt, som vi alla måste finansiera. Det håller inte att lämna kyrkan. Då rasar den ihop. Våra välskötta kyrkor finns tack vare att vi har så många medlemmar. Skogens bidrag till ekonomin är några procent. Medlemsavgifterna är grunden för allt vi gör som kostar pengar.

”Sorgen och glädjen vandrar tillsammans (Psalm 269)”. Dessa ord har betytt mycket för dig, varför?

– De utrycker djup livsvisdom. Att vi är både glada och ledsna. Livet är både sorg och glädje. Båda måste få ta plats i våra liv. Vi måste inte vara glada hela tiden, inte ens när det är jul. Men man får vara glad. Man får må bra. Välbefinnandet är jätteviktigt.

Är det ett uttryck för ett svenskt kynne att vi bejakar glädjen men förtrycker sorgen?

– Eftersom religionen blivit privatiserad i vår högmodernitet har också våra känslor blivit det. Religionen bär ju känslor. I länder med stark religiös närvaro har vi också mycket känslor. Det vet ju du från Polen. En sådan affinitet tack vare det gemensamma, religiösa språket. Till påsk, till jul, till allhelgonahelgen uttrycker vi känslor och vi gör det tillsammans, med den kristna tron som ram.

Du har sagt att ”värme och omsorg är mina starkaste erfarenheter av kristen tro”. Berätta!

– När jag tänker tillbaka på mitt liv har det som glimrat varit varma och omsorgsfulla ögonblick. När vi tände adventsljusen i klassrummet på lågstadiet kände jag stor värme. Känslan bottnade i kristen tro, liksom min farmors närhet och lyssnande. Eller när det var julfest på Folkets Hus och vi dansade ut granen. Stor värme, kristen tro.

Om Jesu lärjungar hade varit kvinnor och inte män – vilken skillnad hade det medfört för kristendomens inriktning och utveckling?

– Simone de Beauvoir sade att Jesus var tvungen att bli man, annars hade han inte kunnat visa ödmjukhet. I Apostlagärningarna möter vi en rad starka kvinnor som betydde mycket för den kristna kyrkans tidiga etablering. Männen var bundna av ”uppdrag”, de ”företrädde”. Kvinnorna var ”fria”. De hade inga uppdrag i det offentliga. Därför kunde de också göra saker. All missionshistoria visar att när kristendomen har etablerat sig i nya kulturer, till exempel i Afrika under 1800-talet – då är det kvinnor som har burit den nydaningsprocessen. Kvinnorna fick det bättre av kristen tro, i nästan alla kulturer. De har varit fria för att de inte haft ”positioner” som männen har haft.

Vad betyder bönen för dig?

– Den är så viktig. Bönen i Sverige har blivit en ekonomi, med tanke på alla som ägnar sig åt bön. Fast det heter lite olika saker – yoga, mindfullness….Man rotar sig i sin andning, får kontakt i sig själv, i sitt eget system. Men allt detta behöver en riktning för att kunna kommunicera med ett ansikte utanför mig själv. Så att mitt ”jag” också blir ett ”du”. Aldrig har svenskar mediterat så mycket som i vår tid. Detta har också givit många en insikt. När vi stillar oss och riktar oss, så händer något. När vi blir medvetna om vår kropp är vi inte ensamma längre. Då blir vår kropp en en del av något större.

Har du personliga erfarenheter av tydliga bönesvar?

– Hela tiden. Bedjandet tränar seendet. Det jag ber om är jag uppmärksam på om det händer. Det blir alltid en förändring. Alltid bättre än jag själv hade tänkt. Men det händer att folk dör fastän vi ber om deras tillfrisknande. Det händer att krig bryter ut fastän vi ber om fred. Vi upplever livets utsatthet och trasighet fastän vi ber. Men bönen gör oss ännu mer medvetna, seende, känsliga och nära.

Tror du på slump, tillfälligheter och sammanträffanden?

– Jag tror på slumpen. Men jag tror att det finns ledning i slumpen. Det är ett språk som Gud talar.

Som biskop har du ett valspråk: ”Ordet blev människa.” Varför valde du detta valspråk?

– Orden är hämtade ur inledningen till Johannesevangeliet. Ordet med stort O är skaparkraften. När jag talar med fysiker eller evolutionsforskare eller Big Bang-forskare så sysslar de alla med Ordet. De undersöker skaparkraften. De försöker deschiffrera hur den fungerar i världen. Hur drivs skapelsen framåt? Då är det kristna bidraget att Ordet – skaparkraften – har blivit människa. Ordet har fått ett ansikte – Jesus Kristus. När vi lär känna ansiktet Jesus Kristus – då lär vi oss hur tillvaron ser ut. För mig är det oerhört hoppfullt. Att världen inte styrs av neutrala molekyler. Världen har ett varmt ansikte. Att vi inte är utsatta för ödets ondskefyllda nycker utan tillvaron har en grundläggande värme. Ordet blev människa.

Din syn på ekumeniken?

– Ekumeniken är ett stort fredsprojekt. Det visste redan ärkebiskop Nathan Söderblom, som fick Nobels fredspris 1930 för sitt ekumeniska fredsarbete. När vi går in i dialog med företrädare för andra religioner, till exempel islam eller judendomen, behöver vi inte söka det som gör oss lika. Vi kan upptäcka att vi är väldigt olika. Det stora är att vi får finnas och respektera varandra – just för att vi är olika. Detta tror jag också är integrationens nyckel. Män­niskor kommer hit. De blir inte som skogsbönder från min skog. De är som de är. I olikheten måste vi lära oss att samexistera. Det måste vi göra tillsammans. Bygga samhällen tillsammans. Bygga en fredlig värld tillsammans.

Vad har Martin Luther och hans skrifter betytt för dig?

– Jag har ju varit student i Tyskland, och där är Martin Luther viktig för alla tyskar. Han är ju mycket av en portalgestalt inom den tyska kulturen. Han betyder också mycket för sin tilltro till det vanliga livet. Livet måste inte vara skimrande. Simul iustus et peccator. Man är både rättfärdig och syndare. Vi måste inte vara perfekta. Vi är som vi är. Vi gör både ont och gott. Bara Jesus är en fullkomlig människa. I övrigt får vi bära på våra trasigheter.

Du predikar den glada kristendomen. Många förknippar Luther med synd och skuld, jag fattig, syndig människa. Är den bilden felaktig?

– Den bilden är vanlig, men det är en vulgärbild. När man säger att människan är syndig är detta i själva verket hoppfullt. Du behöver inte vara en ängel inför Gud. Du behöver inte klättra på en stege för att försöka bli en ängel. Jesus har klivit ner i vårt elände och delat det med oss. Jag behöver inte bli en himmelsk varelse, jag får vara som den människa jag är. Man skall vara hygglig mot folk. Allt vad du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem. Dessa ord från Jesus gäller också på nätet.

En ”ateistisk fråga”. Om Gud finns, är god och allsmäktig – hur kan vi då ha så mycket ondska i världen?

– Det finns inget enkelt svar på den frågan. Hur kan så många människor och så många djur fara så illa i världen? Hur kan vi ha ställt till det som vi har gjort i vår värld? Jag har inget bra svar på din fråga. Annat än att Guds värld är en annan, som jag inte förstår. Jag har ju upplevt barnadödligheten i Afrika. Jag ser ingen mening med att barn dör i späd ålder – eller att föräldrar dör när deras barn fortfarande är i späd ålder. Mitt i livet har jag fortfarande svårt att förstå att våra nära och kära måste dö ifrån oss. Varför måste jag mista människor som jag älskar?

Finns det ögonblick av tvivel i ditt liv?

– Jag tvivlar ofta. Varje morgon måste jag övertyga mig själv om att jag måste gå upp. Fruktar att det kommer att hända saker jag inte väntar mig och inte är beredd på. Jag lever inte i en paradisvärld. Min tro förändras hela tiden.

Hur föreställer du dig Gud, vilken är din bild av Gud?

– I umgänget med judar och muslimer har jag lärt mig att man inte skall ställa sådana frågor. De vill inte ha gudsbilder. Vi är väldigt pigga på det i kristna kretsar. Jag vet inte hur bilden av Gud ser ut. Men Jesus har jag föreställningar om. Varma händer, ett varmt ansikte, som får mig att känna mig sedd och älskad, känna att jag inte är övergiven.

Men i ditt inre har Gud alltså inte ett ansikte utan är en kärleksfull kraft, som omger oss hela tiden?

– Ja, så skulle jag säga.

Vad gör en biskop?

– Den stora organisationen fyller en stor del av min dag. Vi har många anställda, som gör ett fantastiskt arbete. Vi är en demokratisk organisation. Det finns många förtroendevalda. Varje församling och pastorat är ju en egen enhet, med egen juridisk person. Där finns både fullmäktige och kyrkoråd. Jag deltar i många sammanträden för att få allt att fungera. Det finns alltid saker som inte funkar, som kan bli bättre. Alla möten, alla sittningar, inleder jag alltid med bön. Vi skall vara en bedjande organisation, inte bara en stor, demokratisk arbetsgivare. Många kommer till mig, skriver till mig, har behov av sin biskop. Det är ofta människor i nöd. Jag får bilden av ett osynligt samhälle, som vi sällan talar om. När de kommer i nöd, vänder de sig till kyrkan.

Du är biskop för både Västmanland och Dalarna. Vad skiljer dessa landskap i fråga om kultur, kynne, mentalitet?

– Fantastiskt att dessa två landskap hålls ihop i ett och samma stift sedan medeltiden. Dessa två landskap är nästan de två polerna i Sverige. Västmanland är mitt i. Alltid varit mitt i. Alltid haft skydd. Inga kuster. Sällan krig. Det är 500 år sedan det var krig i Västmanland. Väldigt stabil ekonomi med tidig industrialisering. Och Dalarna med Siljanskulturen och samerna i norr. Det är så långt bort från centralmakten man kan komma. När vi vill visa upp det exotiska Sverige så visar vi bilder från Dalarna, inte från industriorter i Västmanland. Jag får mycket energi av olikheterna mellan de två landskapen som utgör vårt stift.

Du kom ut som öppet homosexuell i boken Livets Helighet 2013. Vilken reaktion väckte detta?

– Jag fick många att känna igen sig. Kyrkan har alltid varit omhuldande. Jag har inte mött något hårt, inte någonsin. I gammal arbetarkultur var förståelsen och toleransen mindre än i kyrkliga kretsar. Det var inte så enkelt. Jag hör av homosexuella ungdomar i dag att de heller inte har det så enkelt.

Är det viktigt att Svenska Kyrkan uttrycker åsikter i aktuella politiska frågor?

– Jag har ingen partitillhörighet och vill inte att någon skall veta hur jag röstar. Jag är inte intresserad av att driva partipolitik. Men vi måste säga ifrån när vi ser saker i vårt samhälle där det känns naturligt att kyrkan tar ställning. Vi som lever nära människors utsatthet, vi vet hur många människor har det. Alla dessa matkassar vi delar ut just nu. I små församlingar i vårt stift delas flera hundra matkassar ut varje vecka till människor som inte har råd med mat på bordet. Det är symptom på ett samhälle där vissa har det väldigt dåligt.

Är det svårt att integrera vetenskapliga sanningar med trons sanningar?

– Nej, aldrig någonsin. Här har vi lång tradition i Sverige. Kunskap om naturvetenskapliga upptäckter spreds från predikstolar i Svenska Kyrkan på 1700-talet och 1800-talet. Prästerna var lärda, och vi är fortfarande högutbildade akademiker. Att beskriva hur skapelsen gått till med hjälp av naturvetenskap tycker jag bara är spännande. Jag är väldigt intresserad av det. Under min tid på Harvard lyssnade jag på debatter och föreläsningar om Big Bang – och vad som hände sekunderna innan bigbangexplosionen ägde rum. Den kristna tron är en annan slags berättelse. De olika berättelserna berikar varandra.

Om du mötte Gud på ICA – vad vore din första fråga?

– Hur står det till? Den fråga jag brukar ställa när jag möter någon.

Ett budskap från biskopen till västmanlänningarna inför julen och det nya året?

– Vi lever i en orolig tid, i Sverige och i världen. Håll fast vid det som är tryggt och varmt – och sprid det till andra. Fokuserar vi bara på allt det tråkiga kan vi själva gå under. Man får vara glad för att det är jul. Men man måste inte vara glad.

Hur firar du jul själv?

– Kyrkan ordnar alltid en gemenskapsjul i Västerås. Den deltar jag själv alltid i. Det är en stor mötesplats. Många är hemlösa. Sedan är det julnattsmässa i domkyrkan. Då predikar jag.

Upprymd, glad och berikad tar jag tåget till Köping efter mitt möte med biskop Mikael Mogren i Västerås, en sann kristen, en äkta människa.

Det viktigaste i vårt samtal har jag nu berättat för dig, kära läsare.