Spänn gärna bågen, men på rätt sätt

Krafterna bakom motivation, och hur den skapas. Sen ska de ju användas till rätt grejer, eller åtminstone inte till fel grejer.

En varm söndagsmorgon i september sitter undertecknad och läser en av våra stora morgontidningar, såsom undertecknad brukar göra när tid finns på söndagsmorgnarna.

I yngre år var det lokaltidningen i pappersformat varje morgon och ibland också Aftonbladet (Sportbladet!) inköpt för veckopengen på ICA Nibble påväg hem från skolan.

Men det var nästan uteslutande sporten som lästes oavsett tidning, med stort nöje. När jag nuförtiden sitter med kaffekoppen är det andra kategorier som får mitt intresse: utöver välgjorde och intressanta reportage om ditten och datten så är kultur- och ekonomidelarna given läsning.

Och där springer jag – utöver artikel efter artikel om gängvåldet – på en krönika av en välprofilerad journalist och numera även författare som i rubriken undrar om han ska tala om för sina barn att de kan bli vad de vill.

Hans barn är snart tonåringar, och då blir min första reflektion att det börjar bli bråttom då tonåringar rent överlag inte är kända för (och kanske inte programmerade till?) att lyssna på sina föräldrar.

Den andra reflektionen är att motivation, drömmar, hopp och driv är viktiga men svåra, komplicerade saker. Precis som hur man sedan väljer att omsätta motivationen, drömmarna, hoppet och drivet.

Det ska först föras till protokollet att jag – eftersom jag inte har några barn själv – mycket väl förstår att jag borde vara mycket restriktiv med mina åsikter om föräldraskap och barnuppfostran, enligt samma devis som att man bara får ha åsikter om: politik om man är politiker, universum om man är astronaut (eller om skolan för att man jobbar… förlåt, gått i den). Minerad mark, så jag avstår helt från uppfostransaspekter.

Skribenten undrar om den typen av uppmaningar gentemot nästa generation kan leda till kraschlandningar och besvikelser, att det blir kontraproduktivt och istället skapar press och ångest. Efter att studerat om och arbetat med ungdomar i över tio år kan jag generaliserande konstatera att de är :

• individualistiska präglat av ett individualistiskt samhälle (där de fått höra att de kan bli vad de vill),

• egocentriska till följd av utvecklingspsykologin,

• rädda för att misslyckas på grund av en kombination av de två tidigare faktorerna.

Men även entusiastiska och nödvändigt naiva, i grunden optimistiska och motiverade med rätt verktyg.

Vi behöver framtidstro, morgonluft och att se möjligheter. Många är rädda för att misslyckas, rädda för att drömma stort för att de senare ska kraschlanda. Sliten är klichén om att sikta mot månen så når man trädtopparna, men de slitnaste klichéer är ju de som testats och bekräftats gång efter annan. Sikta mot månen, ungdomar!

I ett land utan naturkatastrofer nära till hands (hitintills) – eller med dödlig utgång kanske ska tilläggas efter sensommarens översvämningar som vi ju kunde skåda med våra egna ögon – och varken svält eller konflikter (i det senare är ju allting såklart relativt, fortsätt läs) har vi haft oviktigare saker att fundera på än yttre hot eller mat på bordet. Vi hinner och orkar känna efter hur vi mår och vad som saknas i våra liv.

Vi vet mycket om väldigt mycket, men vi vet väldigt lite om vad som skapar motivation och driv. Drömmar är så pyramidalt viktiga, och skulle det gå att sälja motivation på flaska hade man kunnat ta betydligt mer betalt än Jake Paul och KSI utan att skämmas.

Sverige har stoltserat med fred i över 200 år, att vi sedan har den typ högsta interna siffran skottlossningar i Europa är ju som sagt relativt. Och de som skjuter är unga män. Eller pojkar. Som kanske inte saknar motivation och ambition, men med rätt förebilder och vägledning hade kunnat få ut det på andra, mindre destruktiva sätt.

Pojkar lika gamla som krönikörens barn skjuter och blir skjutna, med någonting som drivkraft. Det är inte bara barn till välbetalda krönikörer på morgontidningar som är i behov av att veta att de har alla möjligheter att bli vad de vill här i livet, och det är upp till ett samhälles alla nivåer att skapa incitament och förutsättningar för att premiera önskvärda beteenden och utveckling.