Alla hjärtans dag

Jag är trött på ensamheten;
att vakna och somna ensam,
utan ord mot ord, känsla mot känsla,
hud mot hud.

Jag misstror tvåsamheten;
den som så ofta bygger på
ägande och svartsjuka,
förbud och begränsningar.

Jag fruktar symbiosen;
den som leder till
fullständigt beroende,
absolut kontroll
och isolering från omvärlden.

Det finns inga hav av lycka.
Det finns bara öar av lycka.
Det finns ingen evig lycka.
Det finns bara ögonblick av lycka.

De flesta människor
grämer sig över det förflutna,
fruktar morgondagen
och glömmer bort att leva i nuet.

Men det är ju så här,
som Nobelpristagaren
Eyvind Johnson skrev:

”Vi lever bara en sekund i taget,
och den sekunden är just nu.”

I denna insikt försöker jag leva.
Det är inte alltid så lätt.
Människan överraskar ständigt,
inte bara sin omgivning,
utan också sig själv.

Mellan stimuli och respons
har människan ett fritt val.
Alla gränser är i ständig rörelse.
För att överleva och må bra måste vi
markera våra egna gränser, här och nu.

Och vi måste vara tydliga och ärliga
i våra ja-budskap och våra nej-budskap,
inför oss själva och mot varandra.
Som det står i Bibeln: Ditt tal skall
vara ja, ja och nej, nej.

Mellan samtalet och famntaget
finns många dimensioner,
känslor och stämningslägen.
Jag vill uppleva dem alla.

Chansen att få uppleva alla dimensioner,
känslor och stämningslägen
med en och samma människa
är liten, kanske obefintlig.

Vi kan och måste få
hysa känslor av kärlek
till många människor samtidigt;
kärlek av olika slag, olika stark.

Jag tror på en villkorslös kärlek
till alla människor,
inte på en villkorlig kärlek
till en enda människa.

Allt mer betraktar jag kärleken
som en kosmisk kraft,
en del av universum,
en del av världsalltet.

Allt oftare känns det
som om vi människor
bara kanaliserar den kärlek
som världsalltet består av.

Kärleken börjar inte
i oss själva
och den slutar inte
i någon annan.

Allt mer förstår jag också att förlåtelsen
är en av kärlekens kraftkällor.
När jag förlåter en annan människa
befriar jag henne från skuldkänslor.

När jag förlåter en annan människa befriar jag mig
själv från känslor av besvikelse och bitterhet.
Eller som det heter i det gamla talesättet:
”Det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta.”

Det finns tre hållningar i kärlek:
Jag vill ha någon.
Jag vill ha dig.
Jag vill ge.

I dag försöker jag leva
i den tredje hållningen:
Jag vill ge.

Jag känner ett växande behov av
att försöka vara en förlåtande
och kärleksgivande människa.

Vill vi vara kärleksgivande människor,
då finns det inget utrymme för ägande och svartsjuka.
Då finns det bara utrymme för en tanke och en känsla:
Vad som är bra för dig kan inte vara dåligt för mig.

Förälskelsen är blind, men kärleken ser.
Se mig, bekräfta mig, älska mig.
Se mig i min litenhet och sårbarhet.
Men se mig också i min storhet och min styrka.

Och se och uppmuntra min vilja
och min längtan att få ge,
att få vara en god människa.

Förlåt mig, när jag gör dig illa.
Stöd mig, om jag håller på att falla.
Knuffa på mig underifrån,
så att jag orkar klättra högre upp
på min egen utvecklingsstege.

Kärleken är som sanden i en öppen hand.
När handen är flat och öppen ligger sanden kvar.
När vi sluter handen och med kraft försöker behålla sanden,
då rinner den ut mellan fingrarna.

Jag misstror tvåsamheten
och fruktar symbiosen.
Men jag kan inte leva utan kärlek.

Ty, som författaren Sven Delblanc skrivit:
”Kärleken är det fjun av Guds vinge,
som uppväger allt livets bly.”