”– En köttbulle?! – Ja, jag hittade inga mandlar”

Glittrigare glim och grötigare rim och mer Arne Weise i rutan? Svenskarna vande sig att ha någon annan än Weise som satt där och tände ljus, kanske för att vi har så många andra klassiker att välja mellan?

Okej. Jag hoppas ni har handlat alla julklapper, bakat alla godsaker och åtminstone preppat matlagningen inför högtidernas högtid. För nu är det alldeles strax julafton, och då firar vi svenskar en hederlig svensk jul enligt Gustav ”Svensson, Svensson” Svensson: vi ser på tv. På julen ska vi vara tillsammans, och på julen ska vi se på tv!

För min del börjar julen ordentligt med uppesittarkvällen, och den sker med Bingolotto som fond. Och den har egentligen varit med länge, länge. Från gillestugan hos faster under den första halvan av 90-talet med Leif ”Loket” Olsson som allsmäktig sektledare (ni har väl hört den om att ”Loket” vid anställning tackade nej till erbjudandet om 50 öre per lott och istället valde månadslön?) ända fram till dags dato.

Numera är det väl Lotta Engberg som rattar hela föreställningen, och mellan samkväm, god mat och dryck och kanske några sent inslagna julklappar är det de olika bingospelen (där man aldrig vinner, i bästa fall en ny lott till nästa program som är på nyårsafton som man aldrig ser) som får sällskapets fulla fokus.

Tidigare, innan människor blev för upptagna med andra åtaganden såsom människor blir med tiden, fungerade Bingolottos uppesittarkväll som kompisgänget UB Flames årliga firmafest. Ofta i vårt vardagsrum på Pinnmogatan där morsan var mindre nöjd med minst femton grabbar som sprang och värmde glögg, härjade och gapade vid regelfrågor i frågesporterna och tappade tuschpennor på vardagsrumsgolvet mitt i hennes julstök. Jag kan konstatera att jag saknar de kvällarna, men också att jag idag har full förståelse för morsans årliga motstånd.

Men efter lite tjat och kompromissar var vi alltid där ändå, och på de där kvällarna tänker man tillbaka med varma, glöggdoftande känslor.

Sedan är det då julafton, juldagen, annandagen och mellandagarna. Det är knappast någon unik åsikt jag tror att jag presenterar när jag berättar för er att julen är min absoluta favorithögtid: älskar julmaten, älskar positiviteten, den glada stämningen, älskar det lugna tempot. Och i denna on demand-tillvaro vi lever i med fler streamingtjänster än kulor i gran är det skönt att i lugn och ro följa den analoga tablån.

Där jag såklart, som många andra, har ett par personliga måsten. Det ska mycket till om jag ska behöva missa sagan om Karl-Bertil Jonsson, Tage Danielssons och Per Ålins kortfilm om den burgne tonåringen som likt Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga i en berättelse som bara blir viktigare och viktigare.

Även när Svensson, Svensson firar jul lite senare på julaftonskvällen är en höjdare som inte får missas, och när jag häromveckan såg att Allan Svensson (skådespelaren som spelar Gustav ”Svensson, Svensson” Svensson) lämnat jordelivet började jag reflektera lite över hur länge vissa av de mest älskade tv-klassikerna som hör julen till varit med, och vad som egentligen skapar en klassiker.

Redan som barn lärde man sig att Kalle Anka var Premium med stort P och lika heligt som julklappar, julgran och jultomte, så där satt man klistrad framför tv:n vid 15.00 år efter år tills jag plötsligt insåg att jag inte tyckte att det var särskilt bra. Så när tjocka släkten bänkade sig i soffan så gjorde jag annat, och om jag kände för det gick jag och satte mig igen när det var dags för Kan du vissla Johanna? med Per Oscarsson som snäll och ensam ”morfar”. Och det är program som mig veterligen tuggar på, skulle SVT få för sig att plocka bort Kalle, Kan du vissla Johanna? eller för all del Karl-Bertil eller Svensson, Svensson så tror jag att det tar hus i svenskt helvete.

Julen är ju gemenskapens högtid, man ska umgås med nära och kära i dagarna tre, kanske mer. Men det är också ensamhetens högtid, då det sitter väldigt många ensamma människor ute i stugor och lägenheter med tv:n som enda sällskap.

Man vill ha förutsägbarhet, att saker är som det är och även fast man inte tycker att varje program som sänds är toppenbra så kan det kanske ge varma, glöggdoftande känslor från svunna tider. Oavsett om man är bland bekanta eller sitter solo.

I mellandagarna försöker jag ta mig igenom SVT:s filmversion av Ingmar Bergmans Mästerverk med stort M: Fanny och Alexander. 300 minuter julepos med skådespeleri i världsklass, ångest och gamman.

Vi kan nog avsluta med konstatera att har man väl kommit in i tablån så lär man stanna där, då är det lika svårt som att åka ut som ur en stängd basketliga. Det handlar inte alltid om kvalitet, utan om lång och trogen tjänst.

God jul på er, där i tv-sofforna!