Fallet Nannberga – den förlorade våtmarken

Vi skrev om detta den 30 mars 2024 och historien är värd att följa upp. Då stod det i ingressen: ”En föråldrad vattendom och dubbelmoral gällande myndigheternas och kommunens verkliga intresse för miljön är verkligheten i Nannberga.” Då fanns fortfarande en våtmark som sjöd av liv och fungerade som ett naturligt reningsfilter för vattnet på väg ut i Hjälmaren. Idag är allt borta. Kvar finns sumpmark som varken går att odla på eller nyttja, övertagen av invasiva växter.

I Nannberga, vid Hjälmaren, har en av Sveriges mer bisarra markkonflikter vuxit fram. Istället för att följa EU:s miljömål om att restaurera våtmarker driver myndigheter och en lokal styrelse på för att avvattna området, en metod som för länge sedan visat sig både miljöskadlig och ekonomiskt ohållbar.

Resultatet? Ett landskap överväxt av kanadensiskt gullris, en pump som slukar pengar och en natur som tystnat. Där det tidigare fanns gäss, tranor, hägrar och änder är det idag nästan tomt.

Kärnan i frågan är Nannberga Invallningsföretag, organisationen som ansvarar för markavvattningen. Trots att de som äger merparten av marken (upp till 80 procent) vill se en modern lösning, har mindre markägare lyckats ta kontroll över styrelsen. Den beskrivs av flera inblandade som både inkompetent och ointresserad. Delägare med så lite som en procent av marken har fått oproportionerligt inflytande, medan större markägare stängts ute.

Länsstyrelsen hänvisar gång på gång till att man ”bara följer lagen”. Det betyder i praktiken en förrättning från 1930-talet, då markavvattning ansågs vara jordbrukets framtid. Att förutsättningarna sedan länge förändrats spelar ingen roll. Istället för att väga in dagens miljömål skjuter myndigheten ifrån sig ansvaret och gömmer sig bakom föråldrade beslut. Kritiker beskriver länsstyrelsen som passiv, ointresserad och oförmögen att ta ansvar.

Inte heller Arboga kommun har visat något engagemang. Trots att konsekvenserna är tydliga – en förlorad naturmiljö, minskad biologisk mångfald och ett område som tappat både ekologiska och rekreativa värden – väljer kommunen att stå vid sidan.

I korthet handlar konflikten om en absurd paradox: EU investerar hundratals miljoner i att återställa våtmarker. Samtidigt driver Sverige, via länsstyrelsen och lokala styrelser, på för att dränera samma typer av områden.

I Nannberga innebär det att en pump fortsätter köras för dyra pengar, i syfte att hålla mark odlingsbar. Men för spannmål och andra grödor är marken i praktiken obrukbar. Något som även visats i en universitetsavhandling. Istället för en levande våtmark har området blivit en vildvuxen, sumpig yta utan jordbruksvärde och utan biologisk mångfald.

Det finns en självklar väg framåt: avbryt avvattningen och låt våtmarken återvända. Det skulle gynna naturen, förbättra vattenkvaliteten i Hjälmaren och ligga helt i linje med EU:s direktiv. Ändå driver den lokala styrelsen på i motsatt riktning, med Länsstyrelsens godkännande och kommunens tystnad.

Fallet Nannberga visar vad som händer när föråldrad lagstiftning, inkompetent lokalt styre och en passiv myndighetsapparat får bestämma. Resultatet blir att resurser slösas bort, miljömål motarbetas och naturen tystnar.

Frågan är enkel och gäller inte bara Nannberga: Hur länge ska Sverige hålla fast vid ett system som framstår som ren idioti?

Håkan Tomasson, förste vice ordförande kommunstyrelsen: ”Arboga kommun är inte ansvarig för vattendomen eller marken och driver därför inte frågan. Den som vill återväta marken bör vända sig till Länsstyrelsen. Kommunen kan endast informera om stöd till våtmarksprojekt.”

Kommunen hänvisar alltså till den myndighet (Länsstyrelsen) som har beordrat torrläggningen.