Glass och berså, ett stycke fantasi bland körsbär och tantblommor

På parkeringen möts vi av skylten ”Är det fullt på parkeringen kom då gärna tillbaka en annan dag”. Det kändes ändå som att parkeringen var ordentligt tilltagen med plats för ganska många bilar. Så jag tyckte nog skylten var lite i kaxigaste laget – vi är ändå i jantens högborg, Arboga (anm. författarens egen uppfattning).

Vi lämnar bilen på en ganska stor men ändå hyfsat ockuperad parkering och letar oss fram genom buskarna till vad som är Glass och berså. Bakom buskarna öppnar sig en glänta med en väl nedtrampad gräsmatta som vittnar om många passerande fötter – troligen tillhörande många besökare. Jag måste kanske omvärdera min uppfattning om den kaxiga skylten, det kanske fanns nått trovärdigt omtänksamt i budskapet i alla fall…

Vi väljer en varsin glass, jag väljer glassen saltlakrits och hallon och min följeslagare en ”rocky road”. Känslan jag får när jag börjar titta mig omkring efter någonstans att sitta är att vi har kommit in i det gamla Sverige, det är skogshallon, gamla körsbärsträd och tantblommor var jag än tittar, lite som trädgårdarna i någon Astrid Lindgrenfilm.

Vi följer en av gräsmattans stigar en bit ner i trädgården och finner oss en plats under ett parasoll. Inte långt senare kommer glassarna serverade av en pigg grabb med osedvanligt positiv inställning som svara ”jajjämen” på alla mina frågor:

Det där måste vara min hallonlakrits? – Jajjemän!

Är det påtår på kaffet? – Jajjemän!

Ojoj det var inte dåligt, godis på toppen. – Jajjämen!

Jag som precis hade käkat lunch inser att glassarna är nått alldeles extra både i mängd och garnityr. Visst den kostade 89 kr – men tänkte nog att det var ytterligare ett kaxigt tilltag precis som skylten på parkeringen.

Men den som inte blir imponerad av vad som kommer serverandes på de svarta brickorna måste vara diabetiker eller trötta på livet. Glassarna är ett uttryck för fantasi och amerikanskt överdåd – likt glassarna i en tecknad film.

Jämför man priset med dessertlistan på en lokal småstadsrestaurang, väljer jag nog Glass och bersås glassar före en myntablads-utsmyckad pannacotta alla dagar i veckan.

Personalen – de unga killarna och tjejerna har ett sprudlande tilltal av energi och en uppenbar stolthet över sin arbetsplats. Det man möts av är ett okonstlat möte av ungdomlighet och arbetsglädje. Jag fick nog frågan minst tre gånger av förbipasserande personal om glassen smakade gott.

– Jajjemän! svarade jag.