Härifrån kan det väl bara gå utför?

Det senaste halvåret har gått lite *för* bra för att ta in. Uttrycket “är det rätt så är det lätt” stämmer in på så många delar.

På lite drygt ett år har jag gått från arbetslös, hemmaboende hos pappa i Köping, en aning deprimerad om jag ska vara ärlig. Till att ha landat en drömroll på ett företag som jag stormtrivs på. De ringer en torsdag i oktober och säger att tjänsten är min, jag kan börja på tisdag. På måndagen åker jag runt och kollar lägenheter i Stockholm, jag hittar en, den skrivs på samma kväll för ett halvår framåt och jag flyttar in tre dagar senare.

Jag började spåna på en weekendresa ihop med en kompis över min 30-årsdag. Jag bjuder in ett stort gäng i hopp om att kanske 2-3 stycken kan ha möjligheten att följa med. Vi blir ett tjejgäng på 9 personer som entrar Milanos gator över en solig allahjärtansdaghelgen.

Provanställningen börjar närma sig sitt slut, min chef ropar in mig till kontoret. Pulsen stegrar i takt med stegen genom korridoren från mitt rum ner till honom. Men väl inne på hans kontor möts jag bara av fina ord och ett erbjudande för en fast tjänst.

Jag börjar känna mig hemma i Stockholm, utforskar nya områden, slutdatumet på lägenheten närmar sig. Jag kommer på att nu vill jag bosätta mig på Södermalm. Hittar en lägenhet, vi är 250+ personer som varit inne på annonsen, men ansöker om den. Tre dagar senare får jag komma på visning, ytterligare tre dagar senare blir jag erbjuden den och skriver papper, inflytt 1 april.

Jag har uppbokade dagar och helger, precis som jag vill ha det. Jag har fantastiska människor att umgås med, har tid för träning, och utrymme för både återhämtning och egentid.

Det går helt enkelt lite för bra nu, lite för enkelt. Livet går precis så som jag vill att det ska göra. Och det gör mig livrädd. Härifrån kan det ju bara gå utför, väl?

Det är en skräckblandad förtjusning när man har vinden i ryggen på så många vis. Fallet kan komma att bli så hårt, och ovissheten kring när det kan tänkas komma är otäck. Vad är det som ska fallera? Vad är det som kommer att brista först? Och när?

Aldrig tidigare har jag tänkt så mycket på mina vänner, familj och mitt eget mående och hälsa så mycket som nu. Rädslan att någonting ska hända någon just nu är oerhört stor. När jag väntar på tunnelbanan kan tanken slå mig, att det kanske är nu det slutar för mig. Skulle mobilen ringa på en oväntad tid så är det som att alla katastroftankar spelas upp som på film innan jag hinner svara och höra vad det är.

Det kanske inte är så konstigt att jag under min livs hittills högsta peak även känner mig som räddast. En kompis sa häromdagen att vi inte kan känna ångest och tacksamhet samtidigt. Och att vi har så mycket att vara tacksamma för. Kanske är det just därför jag är så rädd att det här ska visa sig vara ett luftslott bara, som kommer tona ut inom kort. Det är ju nu när jag är som tacksammast, jag känner att jag har allt att förlora.

Men jag vill inte förlora någonting av det här. Kan livet få fortsätta med den här vindpusten i ryggen, för jag kan faktiskt tänka mig att ha det såhär för alltid. Härifrån kanske det inte bara kan gå utför. Den trogne läsaren vet att jag väljer glädjen, och det tänker jag fortsätta med, för se så bra det blir då!