Just nu – för fem år sedan (och vidare)

Fem år är lång tid, det känns som lång tid och det är lång tid. Men samtidigt känns det som det skedde precis nyligen.

Du minns säkert var du var när du för första gången började oroa dig för coronaviruset, det borde ha varit ungefär fem år sedan. Jag vill minnas att jag först noterade en notis på Aftonbladet, en kort om segdragen lungsjukdom i Kina. Därefter någon längre artikel, kanske till och med en tråd på Flashback. Man visste inte mycket, men med tiden blev nyheterna bara mer och mer alarmerande. Inte först jag satt på en lokal inrättning med Mäklaren, Redaktören och utskänkningstillstånd och över några pilsner fick mig en genomgång och insikt om att det nya luftvägsviruset spreds exponentiellt och inte skulle gå att stoppa blev jag riktigt, riktigt orolig. Och resten är som man brukar säga historia.

Några veckor gick, de gick långsamt. Som om fartyget saktade men säkert närmade sig isberget trots förgäves försök att gira. Mitt jobbiga kontrollbehov scannade nervöst av nyhetsflödet det första jag gjorde varje morgon, smittspridningen verkade inte avta borta i Asien.

Berättelser om hur kineser föll ihop och dog på gator på väg till sjukhusen spreds via sociala medier. Lungorna skulle trasas sönder av virus. Överfulla sjukhuskorridorer. Mer än överfulla. Skulle det Redaktören sa med ölskum runt munnen bli verklighet? Det skulle komma hit? Skulle det vara ute med oss?

Och när vi som verkar inom skolans värld skulle gå på sportlov vecka 9, fredagen där, så fullständigt exploderade nyheten om att folk dog som flugor i Italien. Från att ha varit rädd så blev jag nu vettskrämd.

Och därefter började folk dö som flugor i Iran. DN gjorde reportage nerifrån Appeninska halvön om militäröverkade städer i lookdown. Corona tog sin i Sverige via Alperna. Ett svenskt bekräftat fall steg på en buss i Jönköping, Anders Tegnell började inte SVT klockan 14.00 varje dag.

Det bara snurrade på under resten av våren, och framåt påsken fick jag feber, ryggsmärtor och huvudvärk. Men då hade redan data framkommit på att det för de allra flesta människor inte skulle innebära döden.

Det här är ingen jubileumstext, kanske mer ett in memoriam. Det har redan skrivits många böcker om corona/covid-19 med allt utifrån individuella psykologiska aspekter till hur regeringen och myndigheter hanterade pandemin, det här är mer en personlig reflektion

Jag skrev många krönikor på ämnet under den här tiden, och det var ju inte konstigt: det nya coronaviruset genomsyrade allt fram till ungefär januari 2022, sedan invadera du-vet-vem Ukraina bara veckor senare och ja. Saker och ting föll i glömska. Man ändrar fokus, media byter narrativ.

Men under ett par års tid dominerade corona precis allt! Politik, idrotten, nyheter. Utöver Tegnell som på daglig basis gick igenom antalet döda och nya fall (rätt morbid tv så här i efterhand?).

Björn Olsen hans mer stränga motpol. Agnes Wold. Lena Hallengren. Begrepp som idag ingen tänkt på sedan då det begav sig: flockimmunitet, t-celler, äldre-äldre, droppsmitta, alveoler, Remdisevir, vaccinpass. Svenskarna blev epidemiologer, varenda en. Svenskarna blev preppers. Jag kommer ihåg hur jag såg en kille med en kundvagn till bredden fylld med toalettpapper på ICA Maxi, det fanns inget dasspapper kvar i affären till andra nödiga.

Jag ska verkligen, verkligen, verkligen inte spela ned det allvarsamma och de riskerna som covid medförde. Elever tappade viktig undervisning oavsett årskurser, ungdomar förlorade möjligheter till minnen för livet och människor miste livet. Massor med människor förlorade sina liv i förtid, och även de som inte hade lika tydliga riskfaktorer kunde drabbas av långtidscovid och andra besvär som eventuellt hängt med fram till idag.

Jag tror inte att jag är färdigreflekterad över corona. Vi får inte glömma, för det finns massor av aspekter att analysera på längre sikt och dra lärdom av. Jag gillar att vara nostalgisk, att reflektera och tänka tillbaka. Och jag gillar humor.

Mitt bland allt elände när det kommer till konsekvenserna, sjukdomsberättelser, hanteringar, hysterier relaterat till covid och även fast det idag känns ganska så avlägset så kan jag ändå inte låta bli att se humorn.

Kanske känner du att det var igår? Han med kundvagnen full med toalettpapper på ICA måste ju fortfarande torka sig med en rulle anno våren 2020?