Kärlek och keramik
Gösta Grähs och Kerstin Hörnlund bevisar att kärlek och keramik hör oupplösligen samman.
Gösta Grähs och Kerstin Hörnlund bevisar att kärlek och keramik hör oupplösligen samman.
De arbetar tillsammans och de delar en gemensam kärlek – den till varandra och den till det skapande arbetets glädje.
Vi möts i deras stora fantastiska hus på Jädersholme utanför Arboga. Undervåningen är skaparverkstad, övervåningen är bostad.
Växelvis ställer jag frågor till Gösta och Kerstin, medan vi dricker gott te i vackra koppar, serverat ur unik tekanna.
Gösta Grähs, 85, utbildade sig på Konstfack 1961–1965. Gösta skapar hushålls- och bruksgods i keramik samt skulpturer i stengods. Han är kanske mest känd för sina tekannor. Gösta är representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Röhsska museet i Göteborg, Rörstrands Museum i Lidköping och Örebro Läns Landsting. Han var knuten till Rörstrands Porslinsfabrik 1982–1986.
Kerstin Hörnlund, 83, studerade vid konstfack 1961–1965, gifte sig med Gösta. Tillsammans startade de keramisk verksamhet i Arboga 1968. Hon arbetar i stengods och porslin och framställer bruksföremål samt drejad och modellerad konstkeramik, även med dekorativa utsmyckningar. Kerstin är bland annat representerad på Nationalmuseum, Röhsska museet i Göteborg samt Rörstrands Museum. Hon arbetade åt Rörstrand 1981–1990 och formgav då bland annat stora terriner och fruktfat.
Vem är du, Kerstin?
– Jag är barnfödd i Umeå. Mina föräldrar var borgerskap. Pappa var affärsman. Han hade lite olika affärer under min uppväxt. Mamma var hemmafru. Vi var tre syskon. Jag är mittenbarn.
Hur var du som barn?
– Jag var ganska livfull och framåt. Inte så blyg. Jag hade rakt hår, fast man skulle ha lockigt. Bredaxlad fast man skulle vara smal. Jag minns att mina föräldrars vänner brukade säga: ’vilka breda axlar hon har’. Jag blev så arg. Jag ville ju egentligen se ut som en prinsessa, med kjol och så. Jag hade en bra uppväxt.
Hur hade du det i skolan?
– Jag har alltid gillat skolan. Först gick jag femårig flickskola, efter vanliga folkskolan, alltså. Efter det ville jag gå på läroverket. Jag ville ta studenten. En riktig gammeldags student med all ångest inbegripen, med tentamensförhör och allt. Jag tyckte att allt detta var väldigt roligt. Jag gick latinlinjen med alla språken. Bäst var svenskan med skrivning.
Berätta om din bakgrund, Gösta?
– Jag kommer från Degerfors. Röda vita laget. Jag växte upp i ett arbetarhem, med kallvatten. Vi bodde inne i samhället i arbetarlängor, Kråkåsen hette det. 1945 byggde pappa ett hus åt familjen. Pappa och brorsan jobbade i järnverket. Det var stort då, 2 500 anställda. Och om man inte läste vidare, då var men predestinerad att börja på bruket. Jag har haft tre syskon, men jag har bara en kvar. Jag var yngst i syskonskaran och fick göra vad jag ville.
Du ville inte studera?
– Folk tyckte att jag skulle läsa, men jag ville inte själv. Men när jag var 14 år började jag på industriskola. Järnverket var ju en farlig arbetsplats. De stora maskinerna, valsverken, allt som rörde sig. Det var aldrig någon som talade om för en vad man skulle göra eller hur det skulle göras. Man blev bara tillsagd att göra saker, oavsett om man hade sett det göras innan. Så småningom kom jag till smältverket och jobbade på en verkstad där. De hade fått för sig att jag skulle bli någon slags bergsingenjör.
Men så hände det sig, det var en vårdag och det var avlöningsutdelning. Det stod en hel grupp framför den här smältugnen som rymde 20 ton, eller vad det var. 1600 grader varmt. Slaggen som flöt ovanpå var 2000 grader ungefär. Gösta blev svårt bränd.
Varför valde du Konstfack efter Läroverket, Kerstin?
– En viktig anledning att jag valde konstfack var att Bertil Vallien, senare världskänd glaskonstnär, gjorde lumpen i Umeå. Jag och min tjejkompis tog kontakt med honom. Han satt ofta ensam och ritade på ett kondis där. Vi var tillsammans med honom väldigt mycket, och det påverkade nog att jag valde Konstfack istället för journalisthögskolan, dit jag också sökte och kom in. Ett år senare började Gösta och jag på Konstfack. Vi kom i samma klass. Vi var åtta som kom in och när vi slutade var vi fyra kvar.
Vad tyckte dina borgerliga föräldrar att du valde att bli konstnär?
– Pappa tyckte nog egentligen att jag med mina goda betyg skulle satsa på ett annat yrke, men han accepterade mitt val. Konstnärslivet är ju mycket osäkert. Men frihetskänslan lockade mig efter skolåren. Många som kom ut blev inte konstnärer men fick andra slags jobb med kreativa och konstnärliga inslag. Min äldste morbror var faktiskt konstnär. Han var född 1899. Och han var äldst i sin barnaskara på 16 barn. Han var jätterolig. Han berättade gärna från sin tid på urgamla Konstfack som låg nere på Hötorget.
Hur kom det sig att du, Gösta, blev konstnär?
– Jag modellerade mycket redan som liten. Intresset blev större och större och jag modellerade djur och sånt…Min äldsta syster var väldigt duktig på att teckna. Hon och jag jobbade mycket ihop. Vi skulle ha något att bränna i. Vi fick tag i en liten ugn.Jag hade den konstnärliga talangen efter pappa. Han hade kunnat bli en duktig målare, tror jag, men det fanns ju inga möjligheter då. Man kan nog säga att jag förverkligade hans målardröm. Jag hade så snälla föräldrar och snälla syskon, så jag fick ju all hjälp som kunde ges.
Varför blev det Konstfack i Stockholm?
– Egentligen var Degerfors vänt mot Göteborg, så jag borde ha sökt till HDK, Högskolan för design och konsthantverk. Jag sökte till Stockholm för där var det gratis lunch. Det var tur. Annars hade jag kanske svultit ihjäl. Och då hade jag inte träffat Kerstin.
Hur bodde du i Stockholm under åren på Konstfack?
– Först bodde jag inneboende, men sista året bodde jag på Pustegränd vid Hornsgatan. Dit nådde varken sol eller måne. Det var en gammal verkstad. Mitt lilla kök hade jordgolv och en liten gasspis. Huset var från 1600-talet och värdinnan såg ut att vara lika gammal. Det var kallt så in i helvete. Det fanns en gasugn kvar i verkstaden, de hade smält brons i den, tror jag. När man satte på ugnen så började det rinna på de kaklade väggarna.
Hur gick det till när ni fattade tycke för varandra?
– Det vimlade av snygga tjejer, berättar Gösta. Kvinnan är ju den bättre halvan av mänskligheten, det får man väl säga. Kerstin är vacker, hon var ännu vackrare då.
– Det går bara utför, kontrar Kerstin och ler. Vi jobbade mycket ihop. Vi räknar oss som par sedan sista året på Konstfack. Då var Gösta 26 år och jag var 24 år.
När Gösta och Kerstin var klara med sin utbildning på Konstfack flyttade de till Rejmyre i Östergötland. Där bodde de i en gammal skola. Det största rummet var 80 kvadrat. Det blev 3,5 år i Rejmyre, där de hade egen verksamhet.
Hur var det att livnära sig till en början, Kerstin?
– Det var svårt, men vi hade tur. Greta i Varberg hade startat ett litet galleri med konsthantverk. Hennes man var chef för Monark. Hon kom till Konstfack och frågade Stig Lindberg om det fanns några avgångselever som hon kunde knyta an till sin verksamhet. Då föreslog han mig och Gösta. Så fick vi kontakt med henne, Varberg och hennes galleri. Hennes son var en duktig gallerist i större skala. Vi fick ställa ut och det gick bra.
Hur minns du den första tiden, Gösta?
– Alldeles från första början innan vi kom igång med utställandet hade vi svårt att hitta vad vi skulle börja med. Men vi förstod att vi skulle börja med en bruksproduktion för att kunna sälja grejer dagligdags. Vi gjorde lite olika, men sålde inte något vidare. Men sedan, en söndag, kom det en familj och köpte nästan allt vi hade gjort. Tur för oss, vi hade knappt några pengar. Efter det började vi tillverka det här blåvita, som vi hade tränat på lite innan, redan på skolan.
Sedan vann ni en tävling?
– Ja, Svensk Form arrangerade en tävling om nytt konsthantverk i keramik. Keramiken hade varit ganska grov under 50-talet. Man ville ha något annat. Vi satsade på tävlingen, gjorde det Blåvita och vann. Då fick vi fart på försäljningen!
Varför blev det ”blåvita” så stort, Kerstin?
– Blåvitt porslin har alltid varit en del av svensk dukning, har betraktats som klassiskt, tidlöst och vackert. Bakom allt det blåvita finns historia, skickligt hantverk och framstående formgivare. Det blåvita bröt med det bruna. Det bröt mot det 50-talsmässiga, chamotte, som ofta var lite grovt. Nu blev det traditionellt blåvitt på ett konstnärligt sätt. Det kom och det låg i tiden.
När flyttade ni till Arboga, Kerstin?
– Vi flyttade från Rejmyre till Arboga 1979. Min moster var gift med apotekaren i Arboga. Hon var medlem i konstföreningen och föreslog att vi skulle ställa ut på Stallet. Biblioteket var inte byggt då. Vi blev inbjudna, gjorde en utställning som blev väldigt lyckad.
Hur bodde ni i Arboga, Gösta?
– Vi hyrde på Västerlånggatan. Huset gick ända ner till ån. Det var egentligen ett helt kvarter. Vi var ju inga affärsmän, men huset var så stort att det måste ju fyllas ut på något vis. Det blev ett slags kulturhus. En tredje person i vårt gäng var vår klasskamrat Ulf Johansson, som numera inte lever längre. Han var med och skapade Åhuset. Vi bodde på samma gård. Vi bodde där på Västerlånggatan 1, båda familjerna. Hela perioden med huset byggde på stora utställningar. Vi hade stora utställningar varje år. Vi välkomnades också att ställa ut utomlands.
80-talet blev ett framgångsrikt decennium för Gösta och Kerstin. De fick stora uppdrag från kommuner, beställningar på skulpturer och fasta utsmyckningar. Gösta fick tjänst som lärare på Konstfack. Kerstin blev konsthandläggare på Statens konstråd. Hon blev också ordförande för Konsthantverkarna i Stockholm.
Hur kom Rörstrands Porslinsfabrik in i era liv, Gösta?
– En man ringde i början på 80-talet och frågade om han fick komma på besök. Det fick han. En mycket elegant man, mycket välklädd, iklädd fluga. Det visade sig att han var chefen på Rörstrand. Han frågade om vi ville börja formge åt Rörstrand. Det tyckte vi lät intressant. Från början hade vi haft en avog inställning till industrin. Vi kände till många formgivare som blivit illa behandlade. Det var en intressant tid. Vi bodde hela tiden här. Men vi fick en ateljé att jobba i när vi var där. Det fanns duktigt folk på Rörstrand, alla var snälla och mycket hjälpsamma mot oss.
Fabriken lades ner och sedan var det roliga slut.
Hur hittade ni Jädersholme, platsen för ert liv och er verksamhet i dag?
– Vi tittade på hus i hela Sverige. Vi höll på att köpa ett slott i Falun, men det var för stort och för dyrt. Sen köpte vi Jädersholme fastän det stått tomt i 12 år och alla rutor var sönderslagna, berättar Gösta och ler.
– Vi var tvungna att lämna lokalen i stan. Den här trakten i Jädersbruk är så vacker. Det var som en drömsyn att cykla omkring. Överallt gick det kor, till och med runt det stora röda huset, som vi köpte, berättar Kerstin.
Här har Gösta och Kerstin bott och verkat sedan 1979. Huset rymmer 200 kvadratmeter ateljé och verkstad på undervåningen och 200 kvadratmeter bostad på övervåningen.
När känner man den största skaparlyckan som konstnär?
– När man får ett flow så starkt att man glömmer tid och rum. Jag har ganska lätt för det, säger Gösta.
– Jag håller med, men jag får inte flow lika lätt och lika ofta som Gösta. Jag får gå runt längre och trampa på. Jag skall ju också göra lite annat emellanåt, allt det som ingår i det traditionella damgörat, säger Kerstin.
Beskriv varandra!
Kerstin om Gösta:
– Gösta är väldigt snäll. Han kan också vara fruktansvärt envis. Envisheten kan ta sig uttryck i att han gör helt tvärt emot vad jag har sagt, i många lägen. Men samtidigt kan han vara så snäll att han gör precis det jag ber om.
Gösta om Kerstin:
– Hon är en väldigt vacker kvinna och den intelligenta av oss två. Vi har jobbat bra ihop. Vi kompletterar varann. Kvinnan är den bättre hälften av mänskligheten. Kerstin med sin person bekräftar att det är så.
I sommar ställer Gösta och Kerstin ut i Hälsingland. En präst i Arboga köpte en Hälsingegård med sin hustru. De har ett litet galleri. Där ställer Gösta och Kerstin ut i sommar. En konstnärsvecka där också föredrag och diskussioner ingår.
– Vi blir där en vecka, ställer ut och har samtidigt lite semester, berättar Kerstin.
I en känsla av sinnesfrid lämnar Magazin24.s reporter vackra Jädersholme, berikad av ett stimulerande samtal med två eldsjälar som brinner för sin konst och för varandra. Mina ögon är fyllda av skönhetsglädje efter åsynen av alla vackra konstföremål i huset, skapade av Göstas och Kerstins kreativa fantasi och känsliga händer.