Läsa mig som en öppen bok

Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att läsa dödsrunor dvs. minnesord över avlidna och deras liv och leverne. Och inte då om direktörer och kändisar utan om de där vanliga människorna.

Den gamla kvinnan vars liv präglades av hårt slit som piga på gårdar.

Som sen blev hushållerska och senare fru med tio barn. Eller bonddrängen som blev flottare och så småningom sökte sig till stan, slet hårt på fabriken men som ändå tycktes ha haft ett bra liv. Med fantasins hjälp såg jag dessa människors liv framför mig. Ett stycke historia ur verkligheten. 

Idag är det sällan dödsrunor i tidningarna och man behöver inte vänta tills folk dör för att få uppleva deras historia.

Jag fascineras av människor och gärna då de där slutna, kanske lite udda typerna speciellt. 

De där personerna som man verkligen inte läser som en öppen bok utan där man försiktigt, försiktigt får lirka upp sidorna och sen vända blad först när personen är redo.

Upplevelsen och känslan när din äldre tysta arbetskamrat avslöjar ett fantastiskt spännande liv som ägare till ett litet hotell för länge sen. 

Eller när mannen du såg som en ytlig och grund clown får dig att både skratta och gråta och uppleva alla sorters känslor på en och samma gång. 

Den oväntade sortens kickar ger mig mycket!

Jag går ibland på utflykt. Utflykt ensam i mitt hem men också i mitt inre. Går in i bubblan, som en vän kallar det, och stänger ute allt. Så skönt att bara vara. Öppna sinnena och låta tankarna flöda fritt och ostört.

Jag tycker om att skriva och jag berättar gärna om mig själv och mitt liv. Delar med mig av upplevelser och känslor. En del människor förfasar sig över mitt sätt medan andra gillar det och kan känna igen sig i tankar och känslor. 

Eftersom jag gärna är en öppen bok så får de som vill läsa mig medan andra självklart slipper. Men min öppna bok har också en del hemligheter. 

Sidor som bara några få känner till och ett par som är helt stängda för andra. Läs mig gärna och du kan möjligen ana lite av det slutna om du vill.

Var inte så rädd att dela med dig av känslor och upplevelser. Det gör gott att berätta och det kan även ge andra något – få andra att tänka till, kanske omvärdera, kanske finna tröst.

Läs ett par sidor i någon annans bok och hitta sidorna i din egen.

Min mamma tyckte om poesi. Hjalmar Gullberg var en favorit. 

”Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.

Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.”