Meritokrati, kompetensbrist och ålderism

Jag är i grunden en positiv och optimistisk människa. Sprider gärna budskapet: allt är möjligt för den som tror att allting är möjligt. En förändrad attityd kan förändra allt.

Samtidigt är jag bekymrad över att många pilar pekar fel i vår samhällsutveckling.

Vårt utbildningssamhälle är fantastiskt. Aldrig förr har så många haft chansen att utbilda sig till så mycket som i dag – och skola om sig hur många gånger som helst.

Ändå har vi en växande kompetensbrist inom en rad viktiga yrkesområden: ingenjörer, säljare, it-tekniker, behöriga lärare, hantverkare…

Arbetarrörelsen har länge betonat ”klassresan” i stället för arbetets stolthet. Alla behövs. Alla kan inte bli akademiker. Någon skall bygga husen vi skall bo i, någon skall se till att vi får ljus och el, någon skall se till att vi har fungerande vatten och avlopp. Allt detta kräver skickliga hantverkare, inte akademiker.

Att alla behövs, att alla kan göra en insats, lär vi oss redan i Havamal:
Enbent man rider
Döv man går vall
Enögd man duger till drabbning
Blott lik gagnar föga

Vi har en samlad nationell statsskuld som är mycket lägre än de flesta jämförbara länder inom EU. Samtidigt har vi mycket stora underhållsskulder i den svenska järnvägen, det svenska vägnätet och det svenska va-systemet.

Den demografiska utvecklingen är vårt kanske största problem. Det gäller på nationell nivå. Det gäller i Västra Mälardalen. Vi behöver fler skattebetalare.

Men – antalet yngre minskar och antalet äldre växer. Den så kallade försörjningskvoten försämras hela tiden. Allt fler som inte är i arbetsför ålder (0-19 och 65 +) måste försörjas av allt färre.

Samtidigt har vi en växande diskriminering på arbetsmarknaden av allt yngre. Det kallas för ålderism, ett uttryck som myntades av Barbro Westerholm (L), som gjorde fantastiska insatser i riksdagen efter 80 års ålder.

Chansen att bli kallad till intervju sjunker redan vid 40 års ålder, detta oavsett yrkesområde. Det upplever många på arbetsmarknaden i dag. Låg tillväxt, demografisk press och hög arbetslöshet är en olycklig treenighet.

Pensionsbolaget SPP har räknat ut att ålderismen kostar 11 miljarder kronor om året i utebliven tillväxt.

Pensionsåldern är idag mycket mer flexibel än tidigare. Allt färre tar ut sin pension vid 65 års ålder.

Många lämnar arbetsmarknaden i förtid för att de inte får ett nytt jobb. Siffror från SCB visar att allt fler stannar kvar i arbete, om de kan. Långtidsarbetslösheten i åldersgruppen 55-64 gar varit oförändrat hög sedan  2010.

Aktuell statistik från Arbetsförmedlingen visar att äldre utgör en större del av inskrivna arbetslösa – och antalet långtidssjukskrivna äldre växer.

Sverige har en låg sysselsättningsgrad bland 65-69-åringar jämfört med andra OECD-länder. Samtidigt visar forskning att team med bred åldersrepresentation presterar upp till 20 procent bättre i komplexa miljöer. Äldre medarbetare tillför erfarenhet, nätverk och ledarskap – allt detta är allt viktigare i både lokal och global ekonomi.

Ett nytt system börjar att tillämpas 2026. Då får vi en så kallad ”riktålder” på 67 år. Statistik från SCB som pensionsbolaget SPP analyserat visar att 7 400 personer, som är långtidsarbeslösa, riskerar ofrivillig pensionering innan riktåldern.

Staffan Heimerson är en legendarisk journalist, med 74 år i yrket, 62 år på Aftonbladet. Han fyller 90 år i höst. För en tid sedan fick han sparken från Aftonbladet.

Över ett uppslag på Expressens kultursidor gick han till angrepp mot Aftonbladet med ilska och frenesi. Han betecknade sig själv som ”snabbtänkt, charmerande, humoristisk, stressad av deadline på en ny bok.”

Han kunde inte förstå hur en redaktör ”i ett tufft ekonomiskt läge” kunde göra sig av med ”en av våra mest hyllade medarbetare”, som ”haft en avgörande betydelse för Aftonbladet” och som ”lämnat stort avtryck.”

Heimerson konstaterade: ”Av recensionen låter det tvärtom som en grabb värd att satsa på.”

Jag talar aldrig om min ålder. Men – okej – det är ingen hemlighet att jag är 65 +. Jag har ingen tanke på att sluta arbeta, att sluta skriva. Att få skriva och ha en läsekrets i min sociala miljö är för mig det näst viktigaste i livet. Att få känna kärlek från barn och familj och vänner som står mig närmast är allra viktigast.

Orden är mina yrkesverktyg. Jag bär dem i min verktygslåda, som ingenting väger, som inte tar någon plats, som inte kräver amortering eller ränta.

Jag har många kolleger i större tidningskoncerner som avundas mig. De har blivit tvångspensionerade mot sin vilja av sina arbetsgivare – när de i själva verket kanske skriver bättre än någonsin och inte har värk någonstans

Jag är tacksam att få vara anställd i Magazin24 och ha  chansen att avsluta min karriär på en lokaltidning i min egen hemstad och dagligen få chansen att ägna mig åt all typ av journalistik: från personporträtt till grävande journalistik, från referat till reportage. Att få vara allmänreporter i ordets sanna mening och betydelse.

No business is like newspaper business, brukar jag säga.

Eller som Lacke Tunberger på Svenska Dagbladet brukade säga:

”Journalistik är inte ett yrke. Det är inte ett kall. Det är en last.”

Ålderismen måste bekämpas, på alla sätt, på alla nivåer, inom alla yrkesområden. Förtjänst och skicklighet måste åter uppvärderas. Vi måste skapa en rättvis meritokratisk struktur. Utbildning, begåvning, prestation är det som skall värderas och räknas – inte åldern. Meritokrati och kompetens måste bli ledstjärnor på alla nivåer och i alla sammanhang.