När bödlarna kom till byn

Femtio skeptiska anställda på skiftet är samlade i en överfylld utbildningslokal. Det har tisslats och tasslats. Viskats. Något är på gång, och det är inte positivt. ”Ingenting är permanent förutom förändring” lyder rubriken på den första Powerpoint-sliden som några anlitade (säkert inte gratis) konsulter tagit fram och smällt upp på projektorn. Längst fram står en mindre armé som istället för soldatuniform klär i tighta marinblå kavajer med blåjeans och glänsande skor i antingen brunt eller svart. Jag antar att de skulle signalera överhet, kapital och effektivitet. Och de lyckades de med.

Under en kvart drog de förutsättningarna: företaget flyttar till en större stad. Alla får jobba kvar, åtminstone ett tag till. Fastighetsägaren var boven, de nuvarande lokalerna var för slitna och hyran för hög. Och dessutom bodde redan många av de anställda i staden företaget skulle omlokaliseras till, så ledningen trodde på smidig övergång.

När den på gränsen till larviga konsultarmén osentimentalt smällt ihop sina laptops och lämnat i mörka bilar som förmodligen såg dyrare ut än vad de var hade Västra Mälardalen förlorat en av sina större arbetsgivare med allt vad det innebär. Lokala näringsidkare förlorat kunder som besökte affärer och lunchrestauranger på rasterna. Och jag förlorade i praktiken mitt jobb, där och då bestämde jag mig att det var dags att hitta på något nytt.

Ibland, men förmodligen alldeles för sällan kan jag – i brist på bättre ord – drabbas av en djup tacksamhet. I stort och i sanning smått. Tacksam för att vara född i det här landet, tacksam för att mina förfäder slitit sitt anletes svett för att Sverige skulle kunna bli vad det idag är. Tacksam för de möjligheter just jag har getts i mitt liv.

Jag hade trivts på företaget, vi var många som var runt tjugo och det var stundtals lite lekstuga bland allvaret och god stämning. Detta är nu preskriberat med marginal, men som när Norman trodde det var min matlåda i micron och skulle vara rolig och förlängde tiden med en sju, åtta minuter och gav mig en lurig blick när jag återvände till bordet men inte heller kunde hålla sig när någon (det kan ha varit Ahlin) de där sju-åtta minuterna senare skrek rakt ut när hans plastlåda lunch nästan smälte några meter längre bort. Men nu var det färdigt, pendla kunde jag göra en period men det var dags att bestämma vad jag skulle bli när jag blir stor.

Hade lösa ambitioner om psykolog, men det räckte betygen absolut inte till efter att i hela tredje året på gymnasiet utnyttjat det faktum att man vid arton utöver alla andra privilegier myndighetsåldern medförde kunde förfoga över sin egen frånvaroanmälan.

Istället för att jaga betyg och skolresultat utbildade jag mig på internet. Det är ingenting jag rekommenderar, men jag kan ödmjukt konstatera att Flashback gav mig en insikt i hur världen fungerar, hur världen ”fungerar”, hur man argumenterar, förhåller sig källkritiskt men framförallt en ytterligare kompetens i det skrivna ordets betydelse. Detta utom mina föräldrars vetskap när de åkt till jobbet.

Från tidig ålder har jag läst mycket: serietidningar, faktaböcker, lokal- och dagstidningar, skönlitteratur, facklitteratur. Men Flashback var någonting annat, och det är definitivt någonting annat än vad det är idag. Ni som var med runt 2005, 2006, 2007 förstår vad jag menar. Jag hade bortsett från skoltröttheten i trean alltid trivts i skolan, haft många inspirerade lärare som lärt mig massor (minns fortfarande Rutger Macklean från Sjöströms SO) och tyckte när jag var liten grannen Geron hade en drömtillvaro med ett sommarlov som framstod längre än mitt eget. Lärare skulle jag bli!

Jag är tacksam över att en halvskolkare utan studiekapital hemifrån kunde göra en akademisk resa med högskoleprov, studiebidrag och tillslut en universitetsexamen efter sex otroligt, otroligt, otroligt roliga, givande och inspirerande år. Efter lite om och men och omständigheter tillbaka i hemstaden och min egna högstadieskola: den bokstavliga brottsplatsen. De lärare som var kvar och haft ”förmånen” att ha mig som elev skulle nog inte säga att jag var stökig, men däremot busig och där ordet ”studiemotiverad” knappast var det första man tänkte på.

”Ingenting är permanent förutom förändring”. Vad är det för kvasiintellektuell slogan? Var den tänkt att erbjuda någon tröst? Utan legoknektarna i kavaj hade jag kanske varit kvar, kanske gått miste om det roligaste och ett av det mest meningsfulla jobb som finns?

Jag är tacksam även för det. Trevlig sommar!