Om skatt, arbete och vad som egentligen är ”närande”

För några veckor sedan skrev rubricerade herrar om hur en hundralapp fördelas i skattesystemet och om de tre val vi väljare står inför i september, åtminstone vi som har rösträtt. Frågan blir då hur vi egentligen tänker kring de val vi gör. Hur förklarar vi dem för framtida generationer? Vad säger våra beslut om vilket samhälle vi vill lämna efter oss?

Själv har jag röstat olika från gång till gång, ibland även lagt min röst på alternativ som bättre stämmer med min livsåskådning än de etablerade partierna. Att rösta blankt är stundtals lockande, men det har ändå aldrig känts som rätt väg för mig.

Samtidigt bär jag fortfarande med mig ett gammalt synsätt kring skatt, uppdelningen mellan ”närande” och ”tärande”. De som arbetade i privat sektor ansågs närande, medan de som arbetade inom stat och kommun sågs som tärande. Samhällsmoralen handlade om att betala skatt, tills det plötsligt nästan blev accepterat att försöka undvika den.

I dag framstår den bilden som allt mer orimlig. Jag vet knappt var jag ska börja, så jag börjar med mig själv.

Som det ibland kallas en ”bidragstagare” lever jag på en statlig ersättning som nästa månad uppgår till cirka 11 000 kronor efter skatt. När hyran är betald återstår 6 574 kronor till mat och övriga utgifter. Ja, jag har låg hyra. Och ja, jag betalar skatt precis som alla andra.

Om jag förstått saken rätt får den som uppbär försörjningsstöd, en kommunal kostnad, omkring 9 200 kronor samt hyran betald. Jag kan ha fel i detaljerna och jag vet inte exakt hur kommunen hanterar skattepengarna. Men i praktiken kan det alltså skilja runt 3 000 kronor beroende på om kostnaden belastar staten eller kommunen.

Samtidigt är stora delar av dagens näringsliv helt eller delvis skattefinansierade, ofta mer än vad många inser. En omfattande offentlig sektor verkar i dag genom privata aktörer inom vård, skola, omsorg, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder.

Vi ser privata vårdföretag som finansieras av offentliga medel, utbildningsföretag där både lärare och deltagare i praktiken försörjs av statliga ersättningar, leverantörer inom olika arbetsmarknadsprogram och fristående skolor som knappast längre kan beskrivas som helt privata. Egentligen är det svårt att hitta verksamheter som är helt fria från offentlig finansiering.

Kanske borde vi därför ställa en enklare fråga. Har vi redan infört någon form av medborgarlön utan att egentligen diskutera det öppet?

Eller är det dags att på allvar prata om vad som i dag är ”närande” och ”tärande” i Sverige och vad det får kosta?

Personligen skulle jag vara nöjd med en ekonomisk nivå motsvarande cirka 9 200 kronor i månaden plus hyra.

Jag ser mig själv som en outnyttjad samhällsresurs och står till arbetsmarknadens förfogande. Men för att arbete ska vara möjligt krävs en ersättning som motsvarar levnadskostnaderna, inklusive resor och andra nödvändiga utgifter.

Samtidigt är mitt förtroende för samhället lågt, om det någonsin funnits där. Trygg start i livet? Rimlig säkerhet? Likhet inför lagen? Rättssäkerhet? Det är inget jag själv upplevt. Nästa gång kanske jag skriver om kollektivtrafiken. Även det borde vara en högst praktisk valfråga.

//Trollet

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.