Att moralisera över moralism

Det är vår tids heliga relik och vår mest slitna vardagsvara. Vi talar om moral när någon fuskar med kvitton, när någon twittrar fel, när någon har råkat dricka kaffe med fel person och när vi anser att någon har ”fel” värderingar.

Men vad är moral egentligen? Är det en inre kompass, ett socialt kontrakt eller bara flockens mest högljudda känsla för stunden?

Filosofen Immanuel Kant menade att moral handlar om plikt, att vi ska handla enligt principer som kan upphöjas till allmän lag. Gör inget som du inte kan önska att alla andra också gjorde. Det låter stabilt. Nästan betryggande. Men Kant levde före sociala medier. Han slapp se hur den moraliska lagen idag skrivs om i realtid, i kommentarsfältens parlament.

Moral har nämligen blivit performativ. Den ska visas upp. Den ska signaleras. Det räcker inte att vara god. Du måste vara offentligt god.

Ta vår egen tid som exempel. Någon har någon gång träffat Jeffrey Epstein. Bilder cirkulerar. Ett handslag. Ett leende. Ett glas champagne i bakgrunden. Och plötsligt har moralen dragit sin blixtsnabba slutsats: du är smittad! Den moraliska matematiken verkar enkel, har du träffat Epstein så delar du Epsteins värderingar. Det är en förföriskt enkel ekvation. Den ger oss en känsla av kontroll. Världen är kaotisk, ondskan är komplex, men vi kan åtminstone ringa in den genom association. Skyldighet genom närhet. Moral som smittspårning.

Men är det moral, eller är det bara skuld genom association?

Det är klart att det finns legitima frågor. Vem visste vad? När visste de det? Vilket ansvar har man att undersöka sin omgivning? Makten har alltid haft en moralisk dimension. Men det som ofta händer i debatten är att frågan ersätts av ett medialt domslut. Bilden blir beviset. Kontakten blir karaktären.

Vi älskar den sortens moral. Den är snabb. Den är tydlig. Den kräver ingen ansträngning. Och ingen älskar den mer än politiken.

I Sverige har vi sett hur moral blivit ett retoriskt basebollträ. När Ulf Kristersson valde att samarbeta med Sverigedemokraterna beskylldes han av motståndare för att kompromissa med demokratins och anständighetens moral. Orden handlade inte bara om sakpolitik, de handlade om själen. Om värdegrund. På andra sidan har företrädare för borgerligheten beskrivit Socialdemokraterna som moraliskt bankrutta i frågor som kriminalitet och migration, anklagade för att svika ”vanligt folk” av ideologisk prestige.

När Magdalena Andersson talar om att vissa politiska förslag är ”oanständiga” är det en moralisk markering. När Ebba Busch anklagar vänstern för att sakna ansvarskänsla gentemot brottsoffer är det samma mynt, annan valör. Och när Jimmie Åkesson talar om etablissemangets hyckleri är det en moralisk dom över hela det politiska skiktet. Moral i politiken har blivit ett sätt att förvandla oenighet till karaktärsbrist. Om motståndaren bara har fel, kan han vara hederlig. Men om han är omoralisk, då är han farlig. Och farliga människor behöver man inte lyssna på.

Det är betydligt svårare att erkänna att moral ibland är grumlig. Att människor rör sig i sammanhang där information är ofullständig. Att världen inte är en rättegång där alla fakta ligger på bordet från början. Att vissa träffar en person utan att förstå hela bilden, och att andra mycket väl kan ha förstått, men att vi inte vet vilka som är vilka.

Moral är också ett maktinstrument. Den som äger definitionen av det moraliska äger rätten att utesluta. I vår tid är det inte kyrkan som bannlyser, utan flödet i medier. Det är en digital kyrkport där vi spikar upp våra 95 teser, ofta formulerade i versaler.

Men, vi behöver moral. Utan den blir allt relativt, allt tillåtet, allt förhandlingsbart. Moral är det som säger att vissa handlingar, utnyttjande, övergrepp, cynism, är fel oavsett vem som begår dem. Moral är vår gemensamma ryggmärg. Men kanske borde vi skilja på moral och moralism. Moral är ett inre arbete. Moralism är en yttre markering. Moralen frågar: Vad är rätt? Moralism frågar: Vem kan vi fördöma härnäst?

Det är bekvämt att peka på fotografiet med Jeffrey Epstein och känna hur den egna moralen växer några centimeter. Det är svårare att granska sin egen bekvämlighet, sina egna blinda fläckar, sina egna tystnader. För handen på hjärtat, hur många av oss har inte någon gång suttit vid ett bord, skrattat med någon, och först senare förstått hela sammanhanget? Hur många har inte blundat för något för att det kändes enklare?

Moral är inte bara frågan om vilka vi träffar. Det är frågan om vad vi gör när vi vet. Och kanske är det där det verkligt vassa ligger, inte i att retroaktivt döma varje handslag, utan i att fråga hur vi själva skulle agera om makt, pengar och inflytande plötsligt låg framför oss. Moral prövas sällan i vardagen. Den prövas i lockelsen.

Och kanske är det just där moralen börjar. I viljan att stanna upp innan vi dömer. I erkännandet av hur lite vi ofta vet, och hur mycket vi samtidigt ändå tycker. Att förstå att också vi är formade av sammanhang, lojaliteter och lockelser. Moral börjar kanske där vår egen självsäkerhet spricker en aning.