Oxveckorna är här
Den här tiden på året är det lätt att känna sig låg. Men det finns recept mot mörkret, så här i årets fattigaste månad.
Den här tiden på året är det lätt att känna sig låg. Men det finns recept mot mörkret, så här i årets fattigaste månad.
Han var allt lite speciell, sa en person till sina släktingar, efter att ha träffat mig för första gången. Idag håller jag med. Det är nog bara jag som summerar alla år av julfiranden med att tänka på en speciell byggnad i den närmare 3000 år gamla staden Kartago.
Julen är över. Den varar inte till påska. Det gör inte heller min julgran, som började barra fast den är av plast. Den fick trots det stå där klädd till Tjugondag Knut. Det gäller att ha det fina framme länge, efter allt styr och ställ med julpyntande och när det behövs färger och glitter och ljus i vintermörkret.
De gamla romarnas julfirande började den 17 december och fortsatte så småningom via nyårsfirandet också då fram till Trettondagen. ”Man spelade spel, åt och drack för mycket vin och upphävde den gängse ordningen mellan herrar och undersåtar”, berättar historikern Dick Harrison.
I Arboga har man i modern tid också ändrat ordningen, till exempel genom att upphöja kommunala tjänstemän till verkställande direktörer.
Ett annat sätt att göra demokrati till byråkrati och även oklokrati har vi sett i Lunger utanför Arboga. Där ville föräldrarna för barnens skull ha hastigheten sänkt från 70 till 50 km/tim. De fick nej av Transporstyrelsen med motivet att en lägre hastighetsgräns inte skulle följas.
När det gäller mat och dryck är sig dock mycket likt från romartiden. Under många års svenska julfiranden har jag noterat att även många svenskar då äter och dricker för mycket.
Det är därför jag kommer att tänka på Kartago. Vid mitt besök i den utgrävda världsarvsstaden klev jag bl.a. in i ruinen efter stadens vomitorium. Till den byggnaden gick de storätande regelbundet, stack en fjäder i halsen för att kräkas, så att de skulle kunna gå in i festsalen och äta mer.
Något vomitorium hade inte Arbogas tidigare kommunalråd Nils Brodin. Men han berättade för mig att han vid juletid brukade göra som romarna. Fast på olika toaletter. Han använde inte en fjäder, men ett finger. Och vomerade, som det heter på fint språk, för att kunna gå till alla julbord han var bjuden på.
Tack och lov att jag inte ätit så mycket. Men ur denna synpunkt är det bra att det väntar magrare veckor, i januari – som kallas årets fattigaste månad.
Oxveckorna pågår nu. Det är fortfarande kort om dagsljus och inte en enda långhelg på länge. Under årets tyngsta tid, mellan Trettondagen och påsk, får man slita som en oxe utan extra röda dagar.
Dessutom påverkar mörkret våra kroppar: Det får bland annat signalsubstanserna i hjärnan att reagera, så att det blir lättare än vanligt att känna sig deppad.
Jag har hört flera tips på vad man kan göra för att lätta upp sinnet. Ett är att ta det lugnt, att tillåta sig lite mer vila inför mer aktiva verksamheter när vårvärmen kommer.
Bland andra råd finns att låta bli att vara arg på mörkret. Att tända ljus rekommenderas. Ha mer lyse på inne (om Mälarenergi och elskatten inte skinnar dig för mycket). Var utomhus de få men dock ljusa timmar som finns.
Det finns andra ”trix”. Ett som låter gott är att unna sig extra omtyckt mat då och då. På en mätt mage sitter ett glatt ansikte. Magen signalerar blixtsnabbt till hjärnan, så: Ta en kaka till!
Att planera för framtiden kan också vara en bra sak. Kanske hör du till dem som kan tänka framåt mot påsk i fjällen: Vita vidder, gnistrande skare, fjäll med snö så långt man kan se …
Frisk luft brukar det i alla fall vara där. Men kanske inte alltid skare.
Samerna har 200 ord för olika sorters snö. Men vi får hoppas på att ett av de orden får fäste i verkligheten, att det blir bra ”muotha”, som betyder bra ”jådåt”, bra skidåkning.
Men fram till påsk, speciellt under mörka dagar, finns det knappast något viktigare recept än att ha bra vänner som kan lysa upp tillvaron och oxdagarna.
Som Ama Mama Nostalgica uttrycker det: ”En riktig vän är svår att finna och omöjlig att glömma. Vännen kan vara mycket långt borta men ändå alltid nära hjärtat”.
Och varför inte i detta sammanhang citera det Nalle Puh svarar när alltid frågvise Nasse undrar ”Hur stavar man till kärleken?”
– Kärleken stavar man inte till, den känner man.