Recension av speciell arbogabok

Linné motiverade sitt litterära arbete med att många måste studera och undersöka, men någon måste sammanfatta resultaten.

Det är ett uttryck som osökt faller i minnet vid läsning av Birgit Johanssons 2021utkomna bok ”Upptäck Arboga på mitt sätt”. Birgit är en välkänd pensionerad lärare och musikrecensent.

Boken är tillkommen helt på egen hand med stöd av ett par vänner.
Resultatet är en grafisk röra eller ett charmigt, personligt minnesmärke över Birgits kunskaper om Arboga. Välj själv. Det hela ger intryck av att vara ett ofullbordat manus, särskilt som vissa anteckningar, avsedda endast för författaren, finns med här och var.

Olika stilar och grader, utan hemvist i någon grafisk regelbok, irriterar säkert någon men har kanske inte så stor betydelse för läsaren i gemen. Delvis tycks inte den enklaste redigering ha gjorts.

Beträffande bokens faktakontroll och källhänvisningar ska här inte ordas mycket, främst för att källorna ofta saknas helt eller är så bristfälliga, att de mer tycks vara obetydliga glimtar av författarens inre monolog vid manusförfattandet.

Faktakontroll och källhänvisning är en krävande process, som kan utöka arbetstiden väsentligt, om den inte planläggs redan vid projektstarten.

Boken lider av samma syndrom som Bergströms Arboga Krönika (1892, 1895), där nog åtskilliga uppgifter är tagna ur luften. I Birgits fall är det mindre allvarligt, eftersom hon inte utger sig för att vara en sanningssägare. Hennes ambition har varit att skrapa ihop tusentals uppgifter och visa upp ”stort som smått om staden”.

Ibland antyder hon vederhäftiga men ofullständiga källor, ofta saknas de. Den läsare som vill skilja på sanning och påhitt har en omöjlig uppgiftt.

Ett exempel på verkets vederhäftighet är texten om växten pestskråp. Den är inte alls, vilket antyds, inkommen med munkarna under medeltiden. Enligt tillförlitliga källor odlades den först på 1600-talet i
Sverige och förvildades tidigast på 1740-talet. Dess värre kommer vi ganska säkert att framledes få åtskilliga citat ur boken, framförda i nätets sociala grupper, som dagens sanning. Där har varje forskare
och läsare ett starkt, eget ansvar för sina citat och kommentarer.

Det är svårt att hitta i boken, främst genom otydlig kategoriuppdelning i kombination med saknade register. Att upprätta de förteckningar och register, som skulle behövas för att boken ska vara lätt att söka i beträffande bl.a. innehåll samt personer, platser och bilder, är en viktig arbetsuppgift – kanske för Arboga kommun eller Arboga Minne?

Boken innehåller rikligt med bilder ur museets gömmor. Många är
små och svårtydda, men värdefulla som minnesmärken över Arbogabornas vedermödor och glädjeämnen. Liksom många andra ämnen är traktens naturhistoria dåligt representerad. Det gällar bl.a.
Naturskyddsföreningens och Fältbiologernas verksamhet, som under 1960-1980-talen präglade den lokala naturvården och resulterade i hundratals artiklar i tidningar och böcker. Inget sägs heller om Arboga Möte 1985 då landets främsta naturforskare slöt upp för att informera om bl.a. fördelarna med kommunala naturinventeringar.

Traktens naturhistoria är full av världsberömda forskare, nobelpristagare och svenska och regionala kändisar. Jag hade gärna läst om t.ex. Arbogaläraren Gösta Kjellmert och världens sällsyntaste lav, om O. G. Blombergs vetenskapliga lavstudier kring Götlunda prästgård eller om sjögullet i ån. Inget sägs om att Järnäsmossen i Götlunda är känd för sin medverkan i det tidiga 1900-talets världsberömda torvmarksforskning, som avslöjade landets vegetationsutveckling under årtusenden. Här nämns dock
Arbogas naturreservat, gamla askträd och en offertall, 1700-talets trädplantering, Arboga Fågelklubb och fisket förr i tiden. Till min glädje uppmärksammas Lars Storms naturvårdsinsats för kyrkoreservatet i Götlunda.

Omnämnda personer är förvånansvärt många men ibland svårfunna, eftersom de uppdelats på skilda ämneskategorier. Det har förstås också varit svårt att avgöra vilka Arbogabor och utsocknes som är värda
uppmärksamhet. En läsare poängterade, exempelvis, att Folke Carlssons musikgärning inte alls nämns. Motsatt gång gäller för den nyligen avlidne Sven Nilsson. Han nämns trots att hans verksamhet som yrkesbotanist och föreståndare av Botaniska Trädgården i Uppsala och som fjällfloraförfattare knappast gör honom lämplig i sammanhanget, trots privata besök Arboga.

Till bokens charm får man räkna det ojämnt fördelade utrymmet per inlägg, accentuerat i inslaget om skådespelaren Ivar Kallings verksamhet inom svensk film och teater på 1910- och 1920-talen. Det
betonas över en och en halv sida. Vilstahallen får nästan en hel sida, där Arbogas skickligaste kontrabasist, Kjell Hedqvist, förgyller två foton. Han syns även under kategorin musikanter. Några personer nämns på skilda håll, vilket kan försvåra letandet, bl.a. urmakare Ingemar Andersson, Arboga Minnekändisen Hanna Hartelius och pedagogen Gustaf Celander.

Birgit nämner också ”Tarzanbröderna” Thorén och luffaren Gylling, som förr sågs på Arbogas gator. Ett kuriöst inslag i boken är f.d. kommunalrådet P. O. Nilssons ballongfärd mellan Arboga och Örebro.
Firandet av det felaktigt firade 500-årsjubileet av Sveriges första riksdag, som kom att ge Arboganamnet omfattande reklam, finns förstås med. Arboga Södra IF uppmärksammas, men jag kan inte hitta något om IFK Arboga. Ljungdahls och Nilssons handelsträdgårdar får sin beskrivning men inte Berggrens. Stadens pissoar får en halv rad.

Det är svårt att slita sig från alla små notiser. Bankhus och gatunamn, mälthus och tullstugor, silversmeder och Stenlöpet, revyer och idrottsföreningar, byggnadsminnen och fotoateljeer, handelsföreningar och Roddar-Lasse, broar och konditorier, Karl XI och fotografer, Arbogakringlor och karnevaler, kyrkor och
badhus, tegelslagerier och skarpskytterörelse, Hallarö skola och tyngdlyftning, Manne Asplund och Asteropherus och tusentals andra personer och platser pockar på uppmärksamheten.

Det finns inga lättvunna segrar. Det är träget arbete som ligger bakom Birgit Johanssons bok. Nu kommer historiker och grafiker av facket att förfasa sig och rynka på näsan åt bokens värde. Vi andra har rätt att
gilla den. Ser man genom bristerna finner man en levande själ som älskar sitt Arboga. Gott så. Här gäller, som ofta, elevens ord bakom den underkända krian: ”Skriv själv gubbdj..”

Det här är en insänd artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till vår insändarsida? Skicka din text till insant@magazin24.se. Max 3 600 tecken.

Lars Löfgren