Sluta negga Oasis återförening!

I mitt fall är det, förutom sommarens olidliga värme, bilar som kryper upp precis bakom mig, människor som inte kan lyssna och alla former av förtryck. Men jag stör mig också på journalister som beter sig som musikorakel.

Jag blev väldigt glad när jag hörde om Oasis återförening efter 15 år av osämja. Nyheten kom samma vecka som genombrottsalbumet Definitely Maybe fyller 30 år.

Totalt blir det fjorton spelningar med premiär i Cardiff den 4 juli nästa sommar. Bröderna Gallagher har också publicerat ett uttalande där de beskriver att stridsyxan är nedlagd:

”Vapnen har tystnat.
Stjärnorna står rätt.
Den stora väntan är över.
Kom och titta.
Det kommer inte sändas
     på TV.”

Johan Lindqvist på Göteborgs-Posten menar att Oasis, då som nu, lockar fram det sämsta i folk. Markus Larsson, musikjournalist på Aftonbladet, skrev en artikel med rubriken: ”Åhnejsis, de är tillbaka”, där han argumenterar för att den enda anledningen till återföreningen är pengar.

Visst har han en poäng i att återföreningar aldrig kan bli lika magiska som att sakna något som aldrig kommer tillbaka. Men frågan är hur mycket denna tanke representerar oss andra?

Hur kan han vara så säker på att återföreningen handlar om pengar? Om så var fallet hade de troligtvis återförenats tidigare. Men även om det skulle vara fallet, varför kan det inte också handla om deras kärlek till musiken och saknaden av att stå på scen tillsammans?

Även andra musikjournalister, som Andres Lokko och P3 musikexpert, har varit inne på samma spår – att det handlar om pengar och Noels kostsamma skilsmässa. Både Larsson och Lokko är väldigt negativa till att turnén kommer kunna bidra med något nytt.

Larsson beskriver att det kommer bli ”en förutsägbar repris” och Lokko pratar om ”absolut noll framåtrörelse” och en ”nostalgimaskin”.

Detta är inte bara nedlåtande utan också ett fattigt sätt att se på vad musik är och kan åstadkomma. Oasis representerar inte i första hand bara England, Manchester eller 90-talet. De flesta av oss lyssnar inte på musik utifrån musikhistorien, som många musikjournalister gör.

Själv lyssnar jag på låtar som får mig att tappa tid och rum och som skapar ögonblick av närvaro. När jag lyssnar på Oasis ”Live Forever” tänker jag inte i första hand på vilken tidsepok bandet representerar. Den låten handlar lika mycket om idag, ikväll och imorgon. Det är den förmågan som gör dem fantastiska. Det är det som skiljer en bra låt från en dålig.

Så snälla… sluta negga Oasis återförening! Vi är inga musikorakel. Vi är bara människor som älskar bra musik!