Snart är allt mätbart

I takt med att tekniken, med hjälp av AI, närmar sig en objektiv mätning av smärta väcks en större fråga: om vi kan kvantifiera upplevelser, kan vi då också börja mäta moral, kärlek och ansvar – och vad förlorar vi i så fall på vägen?

Än så länge finns endast metoder som mäter smärta som en subjektiv upplevelse. I vården mäts smärta främst genom att patienten själv skattar sin smärta på skalor som VAS (0–100 mm linje) eller NRS (siffra 0–10).

Karolinska Institutet har bland annat något som heter KI:s nätverk för smärta, där man stimulerar vetenskapligt samarbete inom området, och med kraftfulla AI-verktyg lurar nya metoder bakom hörnet. Snart kanske vi kan ha en objektiv mätmetod. En ”termometer” för smärta.

Bollar man med tanken att något djupt subjektivt kan fångas i en siffra öppnas en dörr som är svår att stänga.
Om vi kan mäta hur ont något gör, kanske vi också kan mäta hur rätt eller fel något är. Inte i juridisk mening – det kan vi redan – utan i moralisk. Föreställ dig ett instrument som analyserar intentioner, konsekvenser, empati, kanske till och med neurologiska reaktioner, och sedan levererar ett värde: detta var en handling på 6,8 i godhet, eller 2,1 i ondska, på en skala från 1 till 10. Det låter som science fiction, men det gjorde smärtmätning också. Vänta och se.

Precis som med smärtan är den första impulsen att tänka: vilken lättnad. Äntligen skulle vi slippa ändlösa diskussioner. Är det rätt att ljuga i detta fall? Är det försvarbart att bryta mot reglerna? Maskinen vet. Den har vägt allt. Den har räknat. Moralen, som i årtusenden varit ett samtal och som vissa (religioner) anser sig ha patent på, blir en avläsning. Men vad händer då med oss?

För moral är inte bara ett resultat, utan en process. Den formas i tvekan, i konflikt, i samtal mellan människor som ser världen på olika sätt. När vi argumenterar om vad som är rätt gör vi mer än att försöka nå ett svar. Vi tränar vår förmåga att förstå varandra. Vi erkänner att världen är komplex. En mätare riskerar att avskaffa just denna komplexitet.

Tänk dig en framtid där någon säger: ”Det där var fel.” Och svaret blir: ”Nej, det var 7,2 i moral. Systemet har räknat.” Diskussionen är över innan den börjat. Inte för att vi är överens, utan för att vi har outsourcat oenigheten. Visst vore det skönt att kunna säga till vissa: ”Gnäll inte! Det är bara 3,1 på smärtskalan.” Och visst finns en frestelse i detta. Samma frestelse som i alla system som lovar objektivitet: vi slipper bära ansvaret själva.

Men moral utan ansvar är något annat än moral. Om en person säger ”det där är fel” men inte själv känner något ansvar att agera, stå upp för det eller ta konsekvenserna, då är moralen passiv. Den existerar i teorin, men inte i praktiken. ”Jag vet att denna parkeringsplats är ämnad för andra än för mig och mina behov, men jag parkerar där ändå (läs Actic-besökare, elladdningsplatser med mera).”

Moral utan ansvar = principer utan konsekvenser
Ansvar utan moral = handlingar utan riktning

Många filosofer har varit inne på detta, till exempel Immanuel Kant, som menade att moral hänger ihop med plikt, alltså ett ansvar att handla rätt, inte bara tänka rätt. Då måste vi börja mäta pliktgrad också.

Och vad händer med avvikelsen? Med den som känner att ”systemet har fel”? Historien är full av människor som, till det bättre, brutit mot sin tids etablerade normer. Om de hade mötts av en apparat som visade att deras handlingar var en ”2,3 i moral”, hade de då haft modet att fortsätta? Eller hade siffran fungerat som en tyst disciplinering? Vi riskerar att skapa en värld där det goda inte längre upptäcks, utan definieras i förväg.

Tänk om vi börjar mäta kärlek. Inte bara i poetisk mening, utan konkret: hur stark är din anknytning? Hur äkta är din känsla? En partner som ifrågasätter: ”Du ligger bara på 5,4. Älskar du mig verkligen?”

Eller vänskap, lojalitet, mening i livet. Det som tidigare var något vi levde i och försökte förstå blir något vi kontrollerar och optimerar. Kanske är det där den största faran ligger – och, sorry to say, men det är med hjälp av AI detta kan komma att förverkligas.

När allt blir mätbart förändras också vad vi värderar. Vi börjar leva för siffrorna. Inte nödvändigtvis medvetet, men gradvis.

Det som kan kvantifieras får företräde, eftersom det är tydligt, jämförbart och styrbart. Det som undflyr mätning som nyanser, motsägelser, det ofullkomliga, framstår som mindre viktigt, eller rent av störande. Vi får en värld som är mer begriplig, men kanske mindre sann.

Samtidigt ska man inte romantisera det vi har i dag. Våra moraliska bedömningar är ofta godtyckliga, färgade av bias, religion, maktstrukturer och tillfälligheter.
Ett system som kan synliggöra konsekvenser eller avslöja självbedrägeri skulle kunna göra oss mer rättvisa, inte mindre. Tekniken som kan hjälpa oss att se klarare riskerar också att göra oss mer blinda. Inte för fakta, utan för betydelse.

Kanske handlar det i slutändan om var vi drar gränsen. Inte mellan det mätbara och det omätbara, för den gränsen kommer sannolikt att flyttas gång på gång, utan mellan det som bör avgöras av mätning och det som måste förbli en mänsklig angelägenhet.

Betänk att 1742 var kokpunkten 0 grader och fryspunkten 100. Först efter Celsius död vände man på det. Så vem bestämmer vad siffrorna betyder? En fråga som ingen apparat i världen kan besvara åt oss.