Vad gör du när det osar …

För en tid sedan hamnade jag i en konversation med en man som hade anmärkningsvärt dålig andedräkt. Jag kunde knappt fokusera på samtalet, så påtaglig var den. Och när jag gick därifrån tänkte jag: om jag har så där dålig andedräkt så hoppas jag att någon berättar det för mig!

Den här texten ska handla om ett par etiska modeller, alltså varför man tänker, agerar och handlar som man gör. Eller inte gör.

I grunden antar jag ett konsekvensetiskt perspektiv – man kan ungefär konvertera det till att ”ändamålen helgar medlen”: så länge konsekvenserna blir goda, så är handlingarna för att nå de konsekvenserna acceptabla.

Sedan kan man ju helt klart diskutera kring definitionen av ”goda” konsekvenser, goda för vem då? Det kanske jag återkommer till med en diskussion lite längre ner.

Vi har även pliktetiken, och den är i grunden rätt så enkel. I grunden. Men precis som de andra frågeställningarna så finns det gråzoner.

Här är det handlingen och intentionen som är det centrala, inte konsekvenserna. Du följer de etiska plikterna att till exempel inte ljuga utan en tanke på konsekvenserna, du eller någon annan kanske hamnar i eller drabbas av. For better, for worse.

Religion är ett typexempel på pliktetik, det finns givna regler om vad som är tillåtet och inte, även om man enligt mitt sätt att se på saken borde kunna ställa olika plikter mot varandra: vilken plikt är egentligen viktigast att följa vid olika dilemma eller när allting ställs på sin spets? Men det är en helt annan text, den kontroversen orkar vi inte med nu när det snart börjar att bli sommar.

Så vad har det här med dålig andedräkt att göra då? Jo men alltså så här. Om du nu springer på undertecknad, vi börjar prata och du börjar fundera på ifall min senaste måltid bestod av en död råtta så gör du mig en större tjänst om du säger det till mig än lämnar det okommenterat.

Jag skulle definitivt reagera inledningsvis, kanske till och med ta lite illa upp. Kanske. Eller ”ta illa upp”,  åtminstone skulle jag skaka till – tappa ansiktet, men på längre sikt försöka förbättra situationen. Jag skulle garanterat börja fundera på vad som faktiskt ger mig den dåliga andedräkten, ingen vill ju gå runt och lukta illa!

Tuggumipaketet hade vilat tryggt i fickan. Och ändamålet hade helgat medlen.

Det finns ju andra situationer med liknande mekanismer: partnern eller nära vännen som frågar hur hen passar i ett visst klädesplagg. Min gissning är att de flesta av oss i de allra flesta situationer väljer den mest bekväma vägen, att även om vi innerst inne kanske inte riktigt tycker att passformen eller plaggets utseende är så där helt hundra,

Eller förresten, får vi frågan rakt ut och det är ifrån en person vi känner väldigt väl – då kanske vi nog faktiskt är relativt ärliga om vi vet att mottagaren är en sådan som kan hantera den typen av ”kritik” eller hur man nu ska uttrycka det.

Så varför sa jag inte något till mannen? Förmodligen hade mitt påtalande lett till en bättre munhygien hos vederbörande och i så fall positiva konsekvenser för såväl honom som personer i hans närhet. Jag kände ju honom alldeles, alldeles för dåligt. Han går nog tyvärr runt och luktar så där även idag. Hade han under samtalet frågat ”du förresten, vad tycker du om min andedräkt?” så hade jag med största sannolikhet klämt fram att det finns en utvecklingspotential.

Men även med personer man känner väldigt väl är nog andedräkten en känslig fråga där det med största sannolikhet skulle krävas speluppfattning för att elegant kunna dansa sig till en mer eller mindre smidig lösning på problemet, vad vet jag?

Som jag skrev inledningsvis men egentligen inte har gett några konkreta exempel på så tycker jag att man oftast måste knäcka några ägg för att göra en omelett. Att ändamålen nästan alltid helgar medlen.

Ur ett pragmatiskt perspektiv, givetvis, och inte att det ska gå ut över andra. Diktatorer och folkmördare som Mao Zedong, Josef Stalin och Adolf Hitler kunde nog vid visa stundar, ifall de blev självkritiska nog, motivera sina metoder enligt den konsekvensetiska modellen.

Visste ni förresten att Stalin påstods ha extraordinär dålig andedräkt, jag gissar att ingen vågade tala om det för honom heller.