Västmanland – Sveriges tysta mittpunkt

Ett landskap som liksom aldrig riktigt höjer rösten. Som om det stod längst bak i klassrummet när de kulturella identiteterna delades ut.

Många tycker och känner så, till och med västmanlänningar själva. Jag håller inte helt med och jag har ett par teorier. För det första måste man ha perspektiv på läget och på hur stort Västmanland faktiskt är.

Västmanland ligger inklämt mitt i Sverige. Som ett av de få landskapen, tillsammans med Närke, utan gräns mot vare sig hav eller annat land, har det skapat en viss känsla av instängdhet, något som sägs märkas till och med i dialekten.

En överväldigande majoritet av jordens befolkning vet inte var Sverige ligger. Många svenskar har begränsad kunskap om Västmanland, och flertalet västmanlänningar känner kanske bara ytligt till orter som Köping, trots tv-serier som En annan del av Köping och filmer som Tårtgeneralen.

Hade delar av landskapet i stället kallats Bergslagen, kunde bilden sett annorlunda ut. Dit hade exempelvis Kolsva tillhört, men inte Köping. Bergslagen har ett annat klimat och sin egen identitet, präglad av bergsmän och järnhantering. En tydlig kultur med historisk tyngd.

Kanske hade det varit mer träffande att kalla de södra delarna för Västra Mälardalen, med Västerås och Eskilstuna i öster och Arboga i väster. Västra mälardalingar har sin identitet i järnhandel, maskinindustri och innovativt företagande från exempelvis ABB och Volvo till CVA, EKA, samt tidigare Munktell och Eskilstuna Jernmanufaktur.

Men – betrakta den svenska välfärden (så länge den delvis finns kvar). Se dig omkring som västmanlänning och tänk: Detta är faktiskt ett resultat, till stora delar sprunget ur Västmanland – Sveriges hypofys.
På 1700-talet var Sverige världens största exportör av stångjärn, och en stor del av detta kom från just Västmanland.

I ett avsnitt av SR-podden Snedtänkt försöker Kalle Lind och Malin Källström, som för övrigt bott utanför Munktorp, ringa in detta undflyende landskap. Vad är Västmanland egentligen? Vad kännetecknar det? Och framför allt, varför känns det så anonymt?

Det visar sig snabbt att det inte är en plats man flyttar till, utan snarare en man flyttar från. Namn nämns, livsöden målas upp. Människor som vuxit upp där men sedan lämnat som om Västmanland vore ett transitrum snarare än en hemvist.

Och kanske är det just där dess egenhet ligger, i det tillfälliga. I det som saknar stolthet nog att slå på stora trumman, men där det tyst och ihärdigt växer något eget.

Till och med kändiskopplingarna i programmet känndes som viskningar snarare än utropstecken. Som när det nämns att Pugh Rogefeldt kommer från Västerås, Esbjörn Svensson från Skultuna, och Jösta Hagelbäck från Köping.

Det är inget stort. Men ändå något som säger att även i det till synes obemärkta finns förbindelser till det större, till berättelser vi alla känner till. I subkulturer växer och frodas ofta andra subkulturer. Som ekosystem inuti andra ekosystem.

I Snedtänkt nämner man bland annat de frodiga och fortfarande växande raggarkulturerna och punkmiljöerna. Att kalla Västmanland en subkultur är förstås sagt med glimten i ögat. Men det finns något tankeväckande i idén. För vad är en subkultur, om inte just det som avviker från det breda, det allmänt erkända? Och om man tänker efter, vad är mer subkulturellt än att vara osynlig i ett land där alla försöker synas? Kanske är det dags att ge Västmanland en plats i rampljuset. Inte för att det skriker efter det. Utan just för att det inte gör det.

Jag vill avsluta med min favoritpoet som nämndes ovan, Jösta Hagelbäck. Det finns ingen som satt ord på Västmanland som han. Speciellt i filmen ”Djupt i mitt djupsvarta Västmanland.” Han särstavade lite finurligt också namnet på landskapet, West Man Land.

”I det här landskapet orkar inte minnet
tränga genom skyarna av ögonlös bly
eller maskinkropparna som lämnats
att rosta i lera och dy.

Vinden kommer och förskingrar
och kvar finns den mörka kvällen
stumhet över landskapet,
mil efter mil.”

Trevlig sommar!

Tips: Klicka här!