En underbar natur som måste skyddas

Tussilago, blåsippor, vitsippor pryder den nyligen gråa och kalla naturen.

Harar som hoppar omkring på grönskande åkrar, hassel som blommar och björkar där knopparna spricker ut och blir som små musöron. Solen och vårvärmen revolutionerar naturen. (Ursäkta mig om jag är lite tidigt ute, våren kanske väntar lite.)

Nu kan vi fylla ryggsäcken med kaffe och smörgås och ta oss ut i en natur som exploderar inför våra ögon.

Utanför fönstret hittar vi mängder med underbara utflyktsmål, två stora sjöar, Mälaren och Hjälmaren, mängder med insjöar och vattendrag, fina stränder där vi kan njuta av fågelsång och stillhet.

Men då dyker ansvaret upp. Den orörda naturen måste skyddas mot exploatering, vi kan om vi vill.

Hjälmaren ett gott exempel. Där höll gösen på att ta slut. Under större delen av 1990-talet hade årsfångsten varit cirka 70 ton, men år 1997, hade fångsten minskat till 30 ton. Då kom man till insikt om att något måste göras. Gösen måste få leva något år ytterligare så den kunde producera nya generationer fisk. Fiskeriintendent Per Nyberg, som arbetade för viktiga beståndsvårdande insatser i Sveriges största insjöar, gick i spetsen för en förändring. Han ville höja maskmåttet i fiskeredskapen från 43 millimeter till 55.

På ett extra årsmöte tog yrkesfiskarna, med en rösts övervikt, beslutet att tillskriva Fiskeriverket om en höjning av minimimåttet till 45 centimeter och maskvidden till 60 centimeter. Fiskeriverket beslutade om en höjning som trädde i kraft den 1 juni 2001.

Ingen klagade när årsfångsten på bara ett år ökande från 47 ton år 2001 till 165 år 2002, fler och större fiskar.

Yrkesfiskarna runt Mälaren motsatte sig tyvärr höjning av minimimåttet, men följde efter allt för många år Hjälmarfiskarna i spåren.

Nu tar vi något steg längre ut i världen. Från år 1995 blev vi vittnen till hur ett allt storskaligare fiske dammsög haven. Politiken hade under många år siktat in sig på storskalighet och när EU kom in i bilden accelerade utvecklingen. Större båtar och effektivare redskap prioriterades och allt som simmar i vattnet följer med upp.

Dåvarande landshövding på Gotland, Lillemor Arvidsson satt med i Fiskeristyrelsen. Där berättade hon om hur fiskeristyrelsen meddelat att det fanns fisk kvar på skarpsillskvoten. Tyvärr, när yrkesfiskarna på Gotland rustat fartygen och var beredda att gå ut på fiske kom ett nytt besked. Kvoten var redan uppfiskad. Ett par stora västkustfiskare hade dragit några drag med sina redskap och gjort slut på allt som fick fiskas. Skall trålfiske över huvud vara tillåten så måste redskapen vara så selekterade att småfisken får växa sig tillräckligt stor för att ge upphov till nya generationer fisk.

Historien upprepar sig. Hamnen i Lysekil spärrades av efter att ett 60-tal rödlistade hajar och rockor et cetera. hittats döda på botten. Den makabra upptäckten gjordes av en grupp studenter i marinbiologi.

Östersjön förgiftad – Nu hör det till saken att Östersjöfisken betraktas som giftig. EU har fastställt gränsvärden för hur mycket dioxin fisk får innehålla för att få säljas som matfisk. Mätningar visar att fet fisk, som strömming, skarpsill, lax et cetera från Östersjön innehåller för höga halter gift för att försäljning i Europa skall tillåtas. Undantag har medgivits för oss som bor runt Östersjön. Men på de norska laxodlingarna matas laxen med fisk som inte människor får äta. Sedan säljs den över hela världen

Vid ett besök i Singapore mötte jag representanter för Singapores regering.  De visade sig inte nämnvärt intresserade för fiske. Hamnar och redder var fulla med fartyg och föroreningarna från skeppen var så omfattande att fisk som fångades där inte dög som mat åt människor, men de uttryckte stor glädje över att de kunde köpa fin lax till förmånliga priser från Norge.

Men, tänkte jag, den laxen växte ju upp på skarpsill från Östersjön som betraktades som giftig, hur hängde det ihop?  Jo. något år senare, när vi kryssade på Medelhavet, mötte vi en norrman som sysslade med internationell fisktrading. Jag refererade till samtalet med Singapores regering och frågade hur Norge kunde sälja fisk runt om i världen, uppfödd på fisk från Östersjön som inte var tillåten som matfisk i Europa. Jo, svarade han, ”fisken mals ner och blandas med soja – som kanske odlats på marker där det tidigare växt regnskog, så att laxen som producerades hamnar över tillåtna gränsvärden. Med andra ord giftet sprids i lagom stora doser över hela jorden.

Kanske Akvaponi, att odla fisk på torra land, kan vara lösningen? Jag tror att det är en väg som går åt rätt håll, men för det krävs hållbara kretsloppsystem. Kanske livsmedelsbutiker kan satsa på odling av grönsaker kombinerat med fiskodling. Förhoppningsvis kan grönsaker och annat matavfall som måste kastas, omkring 35  procent, bli fiskföda, ett hållbart kretsloppssystem byggas upp? Har ICA Maxi, COOP, Willes et cetera. på orterna i Västra Mälardalen några sådana planer?

En sak är klar, vi måste hjälpas åt att skydda den underbara skapelse vi än så länge kan njuta av.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.