Anders har sett barnen på S:t Olov i 30 år

Anders Larssons knallröda jacka lyser genom den lätta februaridimman på S:t Olovsskolan.

På huvudet: En blåvit toppluva från Österåker Hockey. Vad den gör på en Forsbyfostrad 64-åring från Byjorden låter vi hänga i luften ett tag.

”Hej, hej!”. ”God morgon!”. ”Tjena, hur är det med dig idag, då?”
Han är noga med att hälsa ordentligt på alla han möter, Anders Larsson.

Eller, fel. Det kommer naturligt. Vaknar oftast glad, om man ska tro honom själv. Kan bli arg, men har lärt sig att konsten för att överleva inom yrket är att inte bli det för ofta.

Med äggröra, gröt och kaffe i kroppen har han i sedvanlig ordning tagit cykeln genom centrum, tryckt på lite extra i backen förbi Folkets hus och så rullat in på ett område han kan i detalj.

I 30 år har han stått på barnens sida. Under merparten av dagarna, i rullgruset eller snömodden runt kommunens äldsta skola.

Och han drivs fortfarande av samma motiv.

– Att vara behövd, men ännu mer: Att se alla. Barn är olika och alla vill inte alltid prata, men just att få dem att känna sig sedda. Det är min starkaste drivkraft på jobbet, säger Anders Larsson.

Jag fyller i april, men kommer att låtsas som ingenting har hänt, haha.

Född 1961 står han snart inför ett omöjligt uppdrag: Att inte fylla 65.

Taktik för att ducka snacket om att eventuellt dra sig tillbaka och leva ett vidlyftigt liv på, säg Sicilien, som han och hustrun Fia gärna återkommer till?

– Jag fyller i april, men kommer att låtsas som ingenting har hänt, haha. Nej, men ärligt talat hoppas jag kunna köra på. Jag ser inte något slutdatum än.

Hur kom du in i skolans värld?

– Jag började på Tunaskolan 1986, efter att jag hade läst till fritidspedagog i Västerås. Redan året efter kom jag till ”Sankta”. Jag tror att jag drevs i den riktningen efter en barndom som handlat väldigt mycket om idrott. Jag både spelade fotboll och tävlade i löpning (gjorde runt tre minuter på kilometern som ung), när vi inte ”lekte” idrott hemma i kvarteret. Sportens värld fostrar ju och jag förstod ganska tidigt att jag själv tyckte om att ta hand om andra människor. När jag blev lite äldre gjorde jag det inom Forsby.

Efter nästan 20 år som både fritidsledare, idrottslärare och resursperson i förskoleklass, tog ändå livet en ny riktning.
Anders checkade ut från skolan, blev platschef på Actic i det gamla badhuset och trivdes.

Sportens värld fostrar ju och jag förstod ganska tidigt att jag själv tyckte om att ta hand om andra människor.

Hälsa och träning har alltid varit viktigt. Nu fick han lön för att föra den livsstilen vidare. Men suget och den där speciella drivkraften han pratat om kom tillbaka.

– Visst, jag hjälpte många på gymmet, men till slut blev det något slags vuxendagis av allt. Många var liksom sin egen lyckas smed där och tyckte själva att de hade koll på vad de borde göra och inte.

Du behövdes på ett annat sätt i skolan?
– Ja, men jag kände nog det. Och det blev ändå mer än tio år på Actic, så…

Fullt legitima skäl att byta. Efter alla år inom skolan: Har barnen förändrats?
– Bra fråga. Jag tänker att barnen är en slags spegel av samhället i stort och tycker nog att fler känns oroligare idag, än tidigare. Känslan är att många lever i splittrade familjer, där relationen mellan föräldrarna inte alltid är den bästa. Sedan har vi ju all information, som mer eller mindre svävar fritt därute. Skärmtiden gör sitt och ibland får barnen se saker de inte borde se och heller inte förstår. Det är hela tiden mer av allt och det märks.

Vilka motmedel ser du?

– Att försöka begränsa sig. Stänga paddorna och sätta på SVT Play, liksom. Eller, ännu hellre, få barnen att gå ut. I skolan kan vi ju styra det, men hemma kan det vara tuffare. Föräldraansvaret är ändå a och o. Det går inte att komma ifrån.

En annan utmaning som inte kan underskattas är förstås storleken på barngrupperna inom skolan. Fritidsverksamheten, där Anders Larsson lägger den mesta av tiden, är inget undantag.

Om det för något decennium sedan gick ungefär tre vuxna på tjugotalet barn på S:t Olov är förhållandet idag snarare två på 30.

Jag tycker absolut att vi är för få i personalen, med tanke på att grupperna blivit allt större.

En utveckling som förstås inte är unik just där, men som påverkar.

– Nej, det är inte bra. Många behöver extrahjälp med att läsa eller skriva och en del är mer utåtagerande än andra och kräver lite annat stöd av oss vuxna. Jag tycker absolut att vi är för få i personalen, med tanke på att grupperna blivit allt större.

Det blir svårare att se alla?

– Jamen, så blir det ju.  Vi har ju också vår matsalssituation, där vi behöver avsätta personal för att gå med barnen fram och tillbaka. Då blir det ju färre vuxna kvar på skolan.

***

”Vargen”. För många är Anders Larsson ”Vargen”.

Ett smeknamn som egentligen inte är hans, visar det sig.

– Min farsa Bertil och min farbror Martin lirade fotboll ihop i Wahlsta. Av någon anledning började de kalla varandra för djurnamn. Martin blev ”Vargen”. Jag är egentligen ”Lill-Vargen”, säger Anders Larsson och skrattar.

Farbror Martin, han drog till Seattle som ung, men Anders har varit Köping trogen.

– Min farbror var riktigt bra i fotboll. Han lirade i KIS och provspelade för ÖSK, men tyckte att det blev för allvarligt. Själv har jag ingen större bolltalang, men var outtröttlig på mitten när jag själv spelade. Men det var ju bara på blåbärsnivå.

Det är det inte på toppluvan, som vi ju skulle reda ut ursprunget på. Och kopplingen är inte så långt borta som man kanske kunde tro.

– Tioåriga barnbarnet Dolphs klubb. Österåker Hockey, säger ”Lill-Vargen” innan han slänger upp näven och säger ”Hej, hej!”. ”God morgon!” och ”Tjena, hur är det med dig idag, då? till ännu fler barn.

Därmed är allt som det ska på ”Sankta”. Åtminstone ett tag till.

Fakta/Det här är Anders Larsson

Ålder: 64 år.

Bor: I ett radhus på Östra långgatan i Köping, sedan 1991.

Familj: Hustrun Fia och barnen Linn, Malin och Josefin. Sex barnbarn i åldrarna tre till elva år. Hunden Cleo.

Intressen: ”Allätare inom idrott och så försöker jag träna själv minst tre dagar i veckan. Sedan reser vi en del också. Gärna till Italien”.

Det bästa med skolan: ”Ingen dag är den andra lik. Det händer alltid något som man inte hade räknat med”.

Största utmaningen: ”Att kunna leverera hjälp till alla som behöver det”.