Konsten att lura sig själv – och andra

Ansvaret lägger vi helst utom oss, ofta långt bort. Det bara blir så. Vi pratar om mänskliga beslut som om de vore naturfenomen, något som uppstår på samma sätt som dimma, frost eller ett plötsligt lågtryck från Atlanten. ”Det är nya tider nu”, säger vi, och låter som ett citat ur tv-serien Hedebyborna. Tiderna framstår nästan som om de kommit vandrande helt på egen hand. Men tider har inga ben. De går ingenstans utan oss, om man inte menar klocktid.

Räntan höjs inte av en humörsvängning i universum. Elen kostar inte mer för att den vaknade på fel sida. Det sitter människor i rum med kaffemaskiner, Powerpoint-presentationer och beslutsmandat och bestämmer. De prioriterar. De väljer vinnare och förlorare. Ändå beskriver vi resultatet som om ingen spelade. För ansvar är tungt, och om något är oundvikligt behöver ingen känna skuld. Om det bara är ”marknaden”, ”tiderna” eller ”läget” slipper vi ställa den obekväma följdfrågan: vem tjänar på det här?

Samma självbedrägeri dyker upp i betydligt mindre dramatiska sammanhang, och där blir det nästan komiskt. Ta sporten. Golfens handicapsystem är ett socialt mästerverk. Du kan slå fler slag än alla andra och ändå vinna. Inte för att du spelade bättre, utan för att systemet artigt hjälper dig att känna att du gjorde det. Det är inte fusk. Det är en kollektiv överenskommelse om att verkligheten ibland behöver mildras, och att det är bekvämt med en snygg mental sordin som slätar ut råfakta.

I tennishallen, när bollen missas, hör jag ibland spelare säga: ”Den kom på ramen.” Det låter som om bollen tog ett eget initiativ och valde en olycklig träffpunkt. Inte jag slog fel, utan något hände. Eller när någon kommer för sent till ett möte och drar ursäkten: ”Jag har ju längst att åka!” Resvägen låter plötsligt som ny information, trots att den var känd när mötet bokades. Det kan vara charmigt, mänskligt och harmlöst. Men språkbruket och etiketteringarna hänger ofta med när vi pratar om betydligt större saker.

Varje jul får vi höra att hjärtinfarkterna ökar under helgerna, ett konstaterat faktum från sjukhusen. Det låter nästan som om julen i sig vore livsfarlig, att tomtar, glögg och julmusik plötsligt fick hjärtan att ge upp. Men julen orsakar inga infarkter. Psyket och våra tankar gör det. Stressen. Ensamheten. Kraven. Konflikterna. Förväntningarna på att känna exakt rätt sak på exakt rätt dag. Hjärnan trycker på och kroppen svarar. Ett brutalt tydligt exempel på hur tankar blir fysiologi, hur det osynliga blir högst konkret. Ändå har vi lättare att acceptera sambandet där än när det gäller samhället. Där fortsätter vi låtsas att strukturer uppstår spontant, utan mänsklig inblandning.

Nu är det valår i Sverige, och på senare tid talas det om att det ”blåser högervindar” i Sverige och i Europa. Det låter som om ideologier färdades med jetströmmen och väljare vaknade en morgon med högeråsikter i håret. Men det blåser inga vindar i valurnor. Människor röstar. Och de röstar inte i ett vakuum, utan i reaktion på det de upplever i sin vardag. Att kalla det en höger- eller vänstervind är ett elegant sätt att göra väljarna till löv och politiken till väderlek. Det befriar också dem som haft makten från ansvar. För om det bara är en vind, då är det ingen kurs som varit fel. Inga beslut som slagit snett. Ingen politik som tappat förtroende. Då var det bara otur med klimatet. Men riktningar uppstår inte av sig själva. De är konsekvenser – inte orsaker.

Att elen är dyr i Sverige beskrivs som om det vore otur. Som om våra kraftverk plötsligt fått feber. Men elen är inte dyr av sig själv, den har gjorts dyr. Sverige producerar mer el än vi förbrukar. Ändå betalar svenska hushåll europeiska krispriser. Varför? För att politiker har skrivit på avtal där svensk billig el säljs till kontinenten, och där svenska konsumenter får köpa tillbaka den till kontinentens dyraste marginalpris. Vi kan exportera billig el till kontinenten, men inte leverera den billigt till Skåne. Det är inte ett tekniskt misslyckande, det är en politisk prioritering. Och när man väl ser det blir det svårt att låtsas att elpriset bara ”råkar vara högt”.

Detta är inte ett argument mot handel, samarbete eller marknader, utan mot att låtsas att de uppstår av sig själva. Man kallar det ”marknaden” för att det ska låta neutralt. Tekniskt. Oskyldigt. Men det är ett politiskt beslut att låta prissättningen flytta utomlands och att göra Vattenfall till ett vinstbolag i stället för ett samhällsverktyg. Elen är egentligen inte dyr. Den har gjorts dyr.

Så länge vi fortsätter kalla beslut för vindar, system för naturkrafter och politik för väder, kommer vi också fortsätta leva i ett samhälle där allt färre ansvarar – trots att allt fler påverkas.