Att sjunga i Chorus är en lisa för själen

Här kommer lite info om vad Musikföreningen Chorus haft för sig senaste tiden.

Chorus har genomfört sitt första framträdande för året. En av Chorusdeltagarna, Gunnar, skulle fylla några ärofyllda år. Eftersom åren var så pass många tyckte han att han hade allt som han behövde. Istället för paket önskade han sig därför en stödkonsert i Tunadalskyrkan, med insamling av frivillig gåva för att stödja Diakonias hjälparbete i världen, Hela människans arbete i Köping samt Tunadalskyrkans arbete med språkcafé och läxhjälp.

Eftermiddagen och kvällen blev mycket trevlig med musik, prat och skratt. Chorus fick äran att framföra några sånger med stöd av bland annat körledaren Sören Oscarssons två söner JonEmil och Petter som, i vanlig ordning, spelade i bandet.

Flera musikanter uppträdde. Bland dessa fanns födelsedagsbarnet själv som klev ur rollen som bas i Chorus och in i rollen som musikant och sångare i låtar med 60-talsstuk. Alla bjöds på trevlig samvaro med kaffe och tårta, ost, kex och mycket annat. Resultatet i kassan blev glädjande nog en hel del lakan – alltså tusenlappar.

För övrigt rullar Chorus verksamhet på. Det gör också körledarens fingrar. De rullar över tangenterna som om de sköter sig själva. Kördeltagarna sitter alltid häpna över hur människan kan spela flera stämmor samtidigt och dessutom förstärka en viss stämma eller sjunga med i en annan. Vi kördeltagare känner ”lite sådär” när vi gnäller över att vi inte hinner läsa texten samtidigt som vi ska titta på noterna för vår egen enda lilla notrad. Det är tur att han har tålamod, eftersom det blir lite svaj i stämmorna ibland. Men när det är dags för ett framförande inför publik; då sitter allt som ett smäck och han ser väldigt glad ut. Glad som en lärka och stolt som en tupp.

Främst väntar nu en körlördag vilket brukar vara avslappnande och roligt med sång och rytmövningar där körledaren till och med vågar stoppa några rytminstrument i händerna på oss. På körlägren eller körlördagarna kan körledaren till och med få oss att ta några stapplande danssteg utan att vi ramlar omkull. Sångerna framför vi gärna inför publik. Men dansstegen behåller vi för oss själva. Internt.

Skribent: Anita Larsson
Foto: Christer Guldbrand