En stor profil har gått ur tiden

George Gladding Conn, min fru Maries ingifte farbror. Han brukade säga att han skulle bli hundra år, men nådde nästan fram – 94 år gammal. Våra söner kallade honom ”extra morfar”, då deras riktiga morfar gick bort för 15 år sedan.

George föddes i Boston, Massachusetts, USA. Som ung var han mycket aktiv inom sport och var en duktig hockeyspelare för Brown University, där han studerade teknisk ingenjörsvetenskap. Han var alltid pigg på äventyr och efter studierna på Brown sökte han sig till jägmästarskolan i Freiburg, Tyskland. Hans yrkeskarriär kom att kretsa kring skogsfrågor i många delar av världen. Han arbetade bland annat som rådgivare inom skogsbruk åt flera stater.

George träffade sin fru Ingegerd under ett arbetsbesök i Sverige. Ingegerd arbetade då som kartriterska på Stadshuset i Stockholm. När vi frågade hur de träffades svarade han alltid:

– We were both desperate. There was nobody else left.

Alltid med glimten i ögat och ofta ett skämtsamt svar.

Arbetet tog honom bland annat till Panama, där de bodde i Panama City under en period. George var ofta ute i fält hos panamanska indianer. När Ingegerd inte hade hört något från honom på sex veckor var hon redo att lämna Panama och resa hem till Sverige. Då dök han plötsligt upp – lycklig över allt han hade fått uppleva.

I dåvarande Sudan, nuvarande Sydsudan, fick han uppdraget att starta en verksamhet mitt ute i bushen i Kagelu. De bodde till en början i tält, vilket gjorde att Ingegerd stannade kvar i Sverige den första tiden. Efterhand byggdes hus. De startade ett snickeri, anlade odlingar och djurhållning samt installerade vattenbrunnar med pumpar och rening. De byggde till och med en egen flygplats mitt ute i ingenstans – Conn Airport. Många är anekdoterna från denna period. George berättade bland annat om en anställd som hade problem med hönsen:

– Massa, we have sick chicken again.

Han kunde inte uttala chicken, så det blev sick sicken. När detta inträffade ovanligt ofta insåg George att ”sicken” inte varit sjuka, utan i stället blivit mat hos någon av de anställda. Allt de byggde upp i Kagelu raserades senare av ett inbördeskrig.

De sista tio yrkesverksamma åren tillbringade paret i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Där arbetade George för den tyska organisationen GTZ med uppdraget att återbeskoga Etiopien, som länge drabbats av omfattande skogsskövling. Ved används ofta för matlagning och uppvärmning, vilket gjorde att många träd aldrig hann växa till sig innan de höggs ner. De heliga korna åt dessutom gärna upp nyplanterade träd. Trots beväpnade vakter vid planteringarna försvann många plantor. Ett av de mest lyckade projekten var när man samarbetade med kvinnor som fick rätt att odla marken runt teakplanteringarna. I utbyte fick de ansvar för att skydda träden, något som visade sig fungera mycket väl.

Många är historierna från deras liv i Afrika. I Addis bodde de i ett fantastiskt stenhus där det förväntades att man gav sysselsättning åt lokalbefolkningen. De hade därför både vakter, städerskor och trädgårdsarbetare anställda. För att underlätta trädgårdsarbetet fraktade de ner en motordriven gräsklippare. Det tog dock inte lång tid innan den blev sönderbankad – den ansågs besatt av onda andar eftersom den inte ville starta och därför måste slås sönder. Därefter provade de med gräsklippare utan motor, men även dessa gick samma öde till mötes. Det som fungerade bäst var att klippa gräset för hand med vanliga häcksaxar. Trädgårdsarbetarna satt flera i rad och klippte glatt. När de var klara i ena änden var det dags att börja om i den andra.

Nattvakten fick en gång ett paket socker som tack för extra arbete. Han gick hem glad i hågen – utan sockerpaketet. Efter en halvtimme kom hans fru och hämtade paketet, lade det på huvudet och bar hem det. När Ingegerd frågade nattvakten varför han inte tog med sig paketet direkt svarade han:

– En etiopisk man bär inget annat än sin käpp och sin heder.

Vi kunde sitta i timmar och lyssna på deras berättelser om kulturkrockar och märkliga upplevelser. Jag föreslog en gång för George att han borde skriva en bok om sitt liv.

– No, no, that would be suicide, svarade han.

Han hade sett så mycket korruption och fusk bland människor i höga positioner, även inom västerländska hjälporganisationer. FN och Sida hade han inte mycket till övers för. När vi pratade om fördomar mot tredje världens länder brukade George och Ingegerd säga:

– Vi har inga fördomar. Vi har efterdomar, efter att ha levt och arbetat i dessa länder hela vårt liv.

Efter pensioneringen bosatte de sig i fashionabla Cape Cod utanför Boston, där många välbeställda amerikanska familjer bor, bland annat familjen Kennedy. Ingegerd längtade dock tillbaka till sina rötter i Valskog. När grannhuset blev till salu hörde Marie av sig och frågade om de var intresserade. Svaret var ett självklart ja. Marie fick vara ombud vid försäljningen och frågade George hur hon skulle agera.

– Just give them what they want, svarade han.

Så flyttade paret till byn och blev våra grannar här i Lådberga by utanför Valskog.

Det har varit en ynnest att ha en granne som studsar av energi och varje morgon frågar om han kan hjälpa till med något. Han älskade att arbeta i vår skog, men för att göra det säkert behövde han ta motorsågskörkort. Jag ringde och anmälde honom till utbildningen.

– Hur gammal är han? frågade de.

En 87-åring visade sig vara den äldsta elev de haft. Det var inga problem att fixa licensen. Möjligen fanns det vissa språksvårigheter, då George pratade en blandning av svenska, tyska, engelska, amhariska och flera afrikanska språk.

George och Ingegerd älskade att bo på landet och njuta av djur och natur. Eftersom de inte hade några egna barn blev vi deras närmaste anhöriga. De var alltid nyfikna och engagerade i våra barn och allt som hände runt dem. Man kunde alltid stanna till för en diskussion om världsläget, amerikansk eller afrikansk politik. Klockan 17.00 serverades det alltid drinkar och jordnötter i mellangården.

De klarade sig med hjälp av hemtjänst ända fram till hösten 2025. En del av personalen, med rötter i Afrika, blev mäkta förvånade när George kunde tala med dem på deras modersmål. När det inte längre gick flyttade de till äldreboendet Rönnen i Kungsör. Ingegerd lever fortfarande, 95 år gammal, men är nu svårt dement. George somnade in lugnt och fridfullt tisdagen den 6 januari.

Begravningen sker i kretsen av nära och kära på Lådberga gård, Köping den 20 februari.

Vi kommer aldrig att glömma dig och alltid att sakna dig, George. Vila i frid.

//Per Eriksson

Det här är en insänd artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till vår insändarsida? Skicka din text till insant@magazin24.se. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.