Hon sprider kunskap och bryter fördomar

”Att leva med både synliga och osynliga diagnoser är alltför ofta en uppförsbacke, och jag möts dagligen av funkofobi, kränkande ord och värderingar. Omgivningen reagerar på sina känslor – utan att överhuvudtaget möta människor som mig på individnivå.
I helgen blev jag förlöjligad av ett barn för första gången i mitt liv när jag var i min butik som ligger i centrala Köping. Det skapade en disharmoni och en obehaglig känsla – barnet ”lekte” CP-skadad samtidigt som han gjorde ett fiskliknande ljud.

Jag upplyser och synliggör hur det är att vara kvinna med diagnoser och det har lett till att jag är nominerad till Plan International Sveriges Flickapris 2024.

Mitt arbete för att synliggöra utanförskap i samhället är något jag anser vara väldigt betydelsefullt – ett liv med både synliga och osynliga diagnoser kräver mod och styrka. Inte minst för flickor som oftast får en diagnos i sen ålder, lever i en inre kamp under hela skolgången och känner sig osynliga. För mig är det viktigt att belysa att alla är människor, unika och vackra. Dagens samhälle är tyvärr inte där än, men jag fortsätter kämpa för flickor och för hela mänskligheten.”

Moha Frikraft föddes på Köpings lasarett med en svår dyskinetisk CP-skada, fastställd som en förlossningsskada år 1989. I vuxen ålder fick hon även diagnoserna ADHD och autism. Läkarna gav henne inte mycket hopp – de sa att hon varken skulle kunna sitta, prata eller stå.

Hon växte upp och visade tidigt en envishet att vara en del av samhället som alla andra. Ständigt mötte hon hinder, och tillsammans med sin mamma valde de att hitta egna vägar för att visa att allt är möjligt om viljan finns. Att ständigt möta stängda dörrar stärkte hennes envishet, vilket till slut ledde till att hon ändå hittade platser som var villiga att skräddarsy de utbildningar hon ville gå. Många gånger fick hon betala privat eftersom samhällets dörrar annars var stängda. Idag är hon utbildad personlig tränare, grupptränare, kostrådgivare, musikproducent och även makeupartist. Trots detta fanns det inga jobb för henne, eftersom ingen var beredd att tillgodose hennes behov på grund av funktionsvariationerna. Hon upplevde att det ständigt saknades tid, pengar eller vilja. Det enda alternativet som erbjöds var praktikplatser, men även det fungerade inte då den nödvändiga handledningen inte kunde genomföras ordentligt, och den som skulle ge handledningen fick ingen kompensation.

Moha har alltid älskat att vara i centrum, och det gör hon fortfarande. Det är exakt där hon trivs bäst. Hon kan och är bara sig själv, och enligt henne är det alltid lättare att vara i centrum än att vara en del av en grupp. Hennes neuropsykiatriska diagnoser gör det svårt för henne att delta i grupper där samspel och kommunikation lätt skapar inre stress, vilket kan leda till kaos. Hon har svårt med det sociala samspelet om intrycken blir för många, och det är bland annat detta hon försöker synliggöra. Hur det är att vara hon och att leva med tre diagnoser. Hur hennes liv ständigt kräver stöd från andra människor för att fungera. Hur hon vill vara fri men samtidigt alltid känner sig begränsad på grund av samhällets normer och hur hon bemöts i relation till sina behov.

”Jag vet att jag ibland inte förstår vad andra människor säger, men det kan lika gärna betyda att de inte förstår mig,” säger Moha, som önskar att människor lyssnar mer än att de tolkar.

Moha Frikraft är beroende av personliga assistenter, det vill säga levande människor som finns med henne dygnet runt för att hennes liv ska fungera, precis som för vilken annan 35-årig kvinna utan funktionsvariation. Det är lätt att tro att det är enkelt och en lyx att leva med personliga assistenter, men verkligheten ser annorlunda ut. Det är extremt svårt och det tar mycket energi att ha personer hos sig dygnet runt, samtidigt som det är nödvändigt för att hon ska kunna vara fri.

Moha vill kvalitetssäkra assistansen, eftersom det för henne skulle innebära en större känsla av trygghet.