Inblick i samhällets baksida

Kajsa Nyman är ett av samhällets olycksbarn. Hon är hemlös, ensam, utslagen. Vi möter henne på gatorna i Köping. Hennes få tillhörigheter har hon med sig på sin cykel, ibland med släp. Hon möts ofta av våld, glåpord och förakt. Vem är hon, varför blev hennes liv så här? Magazin24 har samtalat med Kajsa om hennes liv.

Jag brukar säga hej till Kajsa när vi möts på stadens gator. En dag bestämmer jag mig för att vilja lyssna på berättelsen om hennes liv. Kajsa tackar ja till att bli intervjuad.

Jag vill bjuda på mat och Kajsa säger att hon bara vill äta vegetariskt. Jag fixar vegetarisk mat till oss båda, vi äter i redaktionens kök, med utsikt över Hökartorget. Jag dricker lättöl, Kajsa dricker vatten med bubblor. Hon är särskilt förtjust i babytomaterna i den salladsblandning jag serverar.

Kajsa, 45 år, lever ett liv som få ser – och ännu färre förstår. Hon har ingen bostad, ingen fast punkt, inget tryggt rum att dra sig tillbaka till. Hon brukar duscha på Hela Människan där hon också äter frukost ibland. Hon sover i en bil på en parkering i Köping. Det är inte ett val utan en nödvändighet. Bilen skyddar mot regn, kyla och blickar, men inte mot känslan av att vara utanför allt.

Kajsa beskriver hur hon jagas bort. Av polis, av förbipasserande, av samhällets blick. Hon försöker hålla sig undan, vara till så lite besvär som möjligt. Ändå känns det som att hon hela tiden är i vägen. I vägen för andras vardag, för andras bild av hur en människa ska vara och leva.

Kajsa började sitt missbruk när hon var i tolvårsåldern. Ett rop på hjälp, men ingen lyssnade. Missbruket gav tillfällig lindring, men ledde också till allt större avstånd till andra människor – till trygghet, till framtid. Det blev en destruktiv följeslagare som följt henne genom livet, med ständigt nya och misslyckade försök att stå emot, att ta sig upp, att börja om.

Kajsa är i dag trött och sjuk. Hon orkar inte längre ta de strider som krävs för att få en bostad, komma in i systemet, få hjälp med det mest grundläggande. För varje gång hon försöker känns det som om hon möts av murar: myndigheter som skickar vidare, krav hon inte har kraft att uppfylla, människor som dömer henne på förhand.

Det blir ett samtal med Kajsa om ensamheten, om att inte orka, om drömmen om ett annat liv.

Livet idag är inte bara ett liv i utsatthet. Det är också ett liv i kamp. Mot system, minnen, skam. Men i varje ord hon delar finns något annat också: en vilja att bli sedd. En människa som fortfarande hoppas, trots allt. Kanske på ett mirakel. Kanske bara på ett vanligt hem.

Det är här berättelsen börjar, med ord som kommer sakta, med tystnad och pauser mellan meningarna, som ibland säger lika mycket som orden. Kajsa, ofta alkoholpåverkad, är spik nykter när vi träffas.

– Min barndom börjar i Dalarna, mellan Ludvika och Rättvik, berättar Kajsa. Min mamma slutade tidigt att jobba. Min pappa körde lastbil. Jag var varken yngst eller äldst, men bar på en känsla att befinna mig mitt i något jag inte kunde styra. Dalarna är inte bara en plats utan starten på allt. Platsen för en längtan att tillhöra en familj som aldrig riktigt höll ihop. Min uppväxt var så skör, och jag lärde mig tidigt att ta hand om mig själv.

Hur var din relation till dina föräldrar?

– Min pappa körde lastbil, försvann tidigt, bildade en ny familj. Jag vet inte om han lever i dag. Vill inte ens veta. Jag känner inte hat, bara likgiltighet. Mamma skaffade sig en ny man, Roland, och familjen växte. Min mamma var alltid dum, ljög för mig sedan barndomen. Jag älskade inte henne heller. Vissa relationer går inte att laga. Vissa sår vill inte läka. Man måste också kunna sätta en gräns mot sånt som gör ont.

Du tillbringade en hel del tid hos din farmor som barn. Hur var det?

– Farmor var pingstvän. Hemmet genomsyrades av plikt och fromhet. Gud var alltid närvarande. Bön på morgonen, före maten, bön på kvällen – fem gånger om dagen, oavsett väder, oavsett humör. Det var strängt, nästan kvävande, särskilt för ett barn som bara ville leka eller drömma sig bort i sagor och musik. Farfar var mer tillbakadragen. Det var farmor som höll i taktpinnen – och förväntningarna var tydliga. Men – farmor läste också gamla folksagor för mig. Jag lärde mig att förstå mig själv genom andras berättelser.

Hade du en egen barnatro?

– Jag kanske hade en tro, en liten tro. Men mest kändes det som att jag inte passade in. Min tid hos farmor var fylld av disciplin och ritualer. En värld som inte lämnade så mycket utrymme åt mina egna frågor. Farmor hade redan svaren.

Vad drömde du om som liten?

– Jag drömde faktiskt om att bli operasångerska. Medan mina syskon sov kunde jag sitta framför tv:n sent om kvällarna och se på balett och opera. Då föddes drömmen att kanske själv bli operasångerska en dag. Det blev aldrig en plan som ledde till scen och applåder. Det blev en dröm som gav mening till min vardag och som överlevde i min lilla värld där så många svek. Jag gillar operetter också, men aldrig sett en sådan föreställning. Det drömmer jag om.

Hur var din skolgång?

– Skolan blev aldrig en trygg plats. Den var fylld av oro, kämpande och känslan av att inte passa in. Matten var ett stort hinder – en mur som växte för varje år. I läsningen satte dyslexin krokben. Diagnosen fanns, men på den tiden pratade man inte om sånt.

I dag hade skolan tyckt att en elev som du har ett starkt stödbehov. Fick du extra stöd?

– Nej, det fanns ingen vuxen som såg mig. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen hjälpte mig med mina läxor. Ingenstans fanns det utrymme för mig att passa in, inte i skolan, inte hemma. Veckopeng fanns inte. Kärlek fanns inte. Jag fick springa ärenden och dela ut reklam för att få ihop några kronor. Jag försökte ropa men ingen lyssnade.

Var det inget i skolan som var roligt?

– Jo, jag tyckte om bild, där jag fick uttrycka mig fritt. Musik gav mig andrum och gymnastiken lät min kropp ta plats när mina ord inte räckte till. I dessa tre ämnen kände jag mig levande.

Gick du på gymnasiet?

– Ja, jag började faktiskt på transportlinjen. Fordon, maskiner, växellådor – det var något konkret, som gick att förstå. Jag drömde om att köra lastbil, som min pappa. Ett sätt att ta kontroll och ta sig någon annanstans. Men jag hoppade av gymnasiet. Livet kom emellan. Flytt, barn, ansvar. 20 år gammal hade jag hamnat i Köping. Jag kan inte förklara varför. Då är jag nybliven mamma till en son. Pappan finns i Stockholm men han har aldrig varit närvarande och brytt sig. Jag bodde först på Åtorpsvägen, sedan på en gård utanför Köping

Hur var dina första år i Köping?

– Det var ingen idyll. Det var slit, oro och kamp. Men också stolthet. Jag tog ansvar. Jag gjorde det bästa av det jag hade. Jag hade ingen fast anställning, bara praktik på Brödet och Fiskarna, som gav mig en tillfällig trygghet. Där kände jag att jag behövdes, jag hade arbetskamrater, vi hade gemenskap, skratt och julfester. Brödet och Fiskarna blev mitt andra hem. Jag fick vara mig själv, inga dömande blickar. Jag kände att jag gjorde nytta. När verksamheten lades ner uppstod ett stort tomrum, ekonomiskt och känslomässigt. Jag hade jobb som städerska inom KBAB en period i början på 2000-talet.

Hur är ditt liv i Köping i dag?

– Min tillvaro är skör. Jag har inget hem, inget jobb. Jag sover i en bil parkerad på en parkering i Köping, om jag inte orkar och har tur att hitta något annat för natten. Min kropp är sliten, jag orkar inte så mycket, jag lever på socialbidrag. Polisen jagar bort mig. Människor dömer mig utan att förstå. De går på mig för ingenting.

Varför har du stannat i Köping?

– Jag vet inte varför. Staden har aldrig känts som min hemstad, ändå har jag blivit kvar. Kanske för att det aldrig funnits en väg ut. Kanske för att det var här jag blev mamma, här kan jag känna glädje när jag tänker på julfesterna hos Brödet och Fiskarna. Jag känner att människor ser ner på mig, föraktar mig. De kastar glåpord efter mig. Trots ensamhet, nätter i en kall bil, är jag kvar. Vart skall jag annars ta vägen? Var blir jag välkomnad?

Vad gör mest ont?

– Det som gör mest ont är inte det som varit utan vad jag förlorat på vägen. Jag har inte längre någon kontakt med min son och mitt barnbarn. För några år sedan försvann han bara. Flyttade. Svarade inte i mobilen. Allt blev tyst. Försökt ringa. Sätta in pengar på hans konto som gåva till mitt barnbarn. Kontot är avslutat. Mobilen är död. Alla spår har tagit slut. Jag vet inte var han bor, vad han gör, hur han mår. Och mitt barnbarn som växer upp utan sin farmor. Den sorgen syns inte utanpå men lever i varje andetag.

Ditt eget ansvar?

– Jag har ett ansvar och jag känner skuld. Min längtan att få säga förlåt är stor. Jag vill få vara mamma och farmor igen. Förlusten har skapat ett tomrum, som inget kan fylla. Mycket har jag förstört. Jag känner hat mot mig själv, mot allt jag inte orkat vara, mot allt jag inte kunnat rädda. Livet har lärt mig att vara på min vakt, att inte lita på någon. Därför kan jag känna agg mot människor. Men bakom min ilska finns en sorg över allt som kunnat vara annorlunda, om jag bara fått andra förutsättningar. Mitt hat är en rustning, men också ett sår. Ett sätt att skydda mig själv, men också en kedja som håller mig fast. Jag vet allt detta, jag förstår. Kanske kan detta vara ett steg mot försoning – med mig själv.

Finns det hopp?

– Trots ensamhet, utsatthet, alkoholberoende, nätter i en kall bil ger jag ändå inte upp helt och hållet. Jag bär ändå någonstans inom mig på ett hopp. En röst som vill ut, som vill komma vidare. Hoppet att en dag skall mitt liv få en vändpunkt och en ny mening. Till dess fortsätter mitt utsatta liv, i hopp om att något skall hända, att något skall vända. Att någon ser mig. Att livet inte skall göra så ont.

Intervjuarens efterkommentar

Jag har mött många människor i skilda världar i ett långt journalistliv. Många har jag lärt känna på djupet i långa personporträtt i olika tidningar.

Under de senaste åren har jag fått chansen att i Magazin24 skildra möten med över 100 spännande personer i Västra Mälardalen: kommunalråd och politiska chefstjänstemän, entreprenörer och affärsmän, kulturfolk och idrottsmän, fotografer och restaurangfolk.

En del människor har jag känt tidigare, många har varit nya bekantskaper. Mitt nätverk har hela tiden vidgats, vänskapsband har uppstått och fördjupats.

Mötet med Kajsa och mitt porträtt på henne i veckans nummer liknar ingen annan personintervju jag gjort och publicerat i Magazin24.

Kajsa är inte som någon annan, hon kommer inte från någon värld jag är van vid. Hon kommer från en egen värld – inte Långtbortistan, utan Mittiblandoss. En värld av ensamhet och hemlöshet, utslagenhet och missbruk.

I den världen, Mittiblandoss, är Kajsas lilla värld fylld av människor som inte förstår, som hånar och föraktar. Tillmälen och glåpord är hennes vardag.

Kajsa säger ”tack” när jag stänger av bandspelaren. Ett enkelt, men laddat ord från någon som berättat om sitt liv utan att försköna. Hon har berättat om barndomssvek, om en skolgång kantad av kamp, om drömmar som aldrig blev av men som fortfarande lever. Hon har berättat om arbete, om ensamhet och övergivenhet, om att förlora kontakten med sitt barn, sitt barnbarn – och med sig själv.

Att säga tack i det ögonblicket är inte bara artighet. Det är ett tecken på att någon lyssnat. Att hennes historia inte försvann i tystnad, som så mycket annat gjort.

Det finns en värdighet i att få berätta, ett värde i att få bli hörd, oavsett hur trasig berättelsen är. Och kanske finns det i just det enkla tack:et en gnista kvar. Att någon velat lyssna till slut skall leda till en förändring, till sist, trots allt.

Jag hoppas att mitt samtal med Kajsa skall leda till någon slags förändring. Att civilsamhällets kraft skall visa sin styrka. Det måste finnas tak över huvudet också för Kajsa i någon del av Köping? Hon måste kunna få hjälp med sitt missbruk. Det måste finnas ett värdigt liv också för Kajsa.

Det måste gå.