”När vänstern levde rövare i Köping”

Jan Fransson är en av dessa vänsteraktivister i Köping, som trodde på kommunismen, jobbade utomparlamentariskt, sålde tidningar och samlade in pengar i bössor utanför Systembolaget. Magazin24 har träffat honom.

Jan är idag 67 år och pensionerad. Han är född och uppvuxen i Köping och har varit lärare och skolledare, inom förskolan och inom vuxenutbildningen.

Hans pappa Gunnar kom från Eskils­tuna och jobbade som bilingenjör på Volvo. Innan pappan gick i pension fick han ett särskilt uppdrag – att skriva KMW:s historia. Efter gymnasiet sökte Jan jobb på Volvo. Det räckte att säga ”Fransson” för att han skulle bli anställd.

Mamma Viktoria kom från Arvika och var pälssömmerska. Gunnar och Viktoria träffades på ett tåg från Göteborg till Köping. Jan har en sex år äldre syster, Gun, som är pensionerad folkhögskolelärare i Borås.

Hur var du som barn?

– Jag var ganska snäll och tillbakadragen. Det var min syster som var rebellen. Hon var rödstrumpa, 68:a, var med och startade Grupp 8. Samtidigt berättar mina kusiner att när jag kom till Arvika kallade de mig för ”den elake kusinen”. Jag är född i Tvillingarnas tecken. Jag har väl två sidor, en lite snällare, en lite tuffare.

Jan var en av grundarna av Elunds volleybollklubb på 70-talet, när han var 14 år. Spelade volleyboll i tio år. Sedan tog politiken över.

–Jag blev politiskt aktiv redan när jag var 15 år gammal. Idrott och politik har varit mina två stora livsintressen, som jag lagt ner mycket tid på.

Dina karaktärsegenskaper i dag?

– Jag är en social människa, som har lätt att knyta kontakter. Är bra på att ta tag i saker, organisera, få saker gjorda. Kan också vara lat och bekväm, gärna ta ett glas vin och sitta och diskutera. Ser också gärna en bra film.

Hur uppstod ditt intresse för vänstern?

– USA:s angreppskrig på det vietnamesiska folket gjorde mig politiskt intresserad i början av 70-talet. Min syster kom hem med tidningar som jag tyckte var spännande, till exempel Vietnam-bulletinen. Jag var ju redan väldigt samhällsintresserad på högstadiet. Jag engagerade mig i den lokala FNL-gruppen i Köping. I ur och skur, år efter år, stod jag utanför Domus eller Systembolaget och sålde Vietnam-Bulletinen. Och vi samlade in pengar i bössor.

Hur många FNL-aktivister var ni?

– Vi var 17 i FNL-gruppen i Köping. Arboga och Kungsör hade en egen FNL-grupp. Våra möten hade vi på gamla brandstationen, som låg vid gamla badhuset och som vi kallade brandis. Det var elevkåren på Kabbe som disponerade dessa lokaler, och där höll vi också till. När vi sålt färdigt för dagen och samlat in pengar i bössan gick vi alltid till Domus, där Apoteket på Stora Gatan ligger i dag. På Domusresturangen drack vi alltid kaffe och hade eftersnack.

Vad fanns det för grupper inom vänstern i Köping när du var ung?

– Vi hade VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). Ett traditionellt kommunistparti, som ägnade sig mycket åt kommunalpolitiken, syntes inte så mycket på stan. Sedan hade vi KFML, som blev SKP, det parti jag anslöt mig till. Det var ett maoistiskt parti. Sedan hade vi ”r-arna” – KPML(r). De sålde Proletären. Vi sålde Gnistan. Sedan fanns trotskisterna, som sålde tidningen Mullvaden, sedan namnändrad till Internationalen.

Vilka var de ledande personerna inom dessa olika grupper?

– Inom KFML/SKP var det Robert Ståhl. Han var nationalekonom, flyttade sedan till Örebro. Hans-Olov Sjölund var en annan. Han gick senare över till VPK och blev kommunalråd. Inom ”r-arna” var Benny Carlsson en ledande person. Bland stadens trotskister var Manne Frisk ledande, inflyttad från Sundbyberg. Trotskisternas parti hette Revolutionära Marxisters Förbund/Kommunistiska Arbetarförbundet/Socialistiska Partiet.

Hur många aktivister handlade det om?

– Alla dessa vänstergrupper hade kanske ett tiotal medlemmar vardera, hälften väldigt aktiva. Så den som gick till Systembolaget eller Domus kunde mötas av representanter för tre, fyra små vänstergrupper som sålde sina tidningar och samlade pengar i bössor.

Hur förhöll sig Socialdemokraterna i Köping till er som hade hjärtat till yttersta vänstern?

– De tyckte att vi var extrema och ganska larviga. Vår verksamhet irriterade också socialdemokraterna. Vi bedrev ganska mycket studieverksamhet. Vi var pålästa, vi var kunniga. Det var inte alla SSU:are. Elizabeth Salomonsson, då aktiv i SSU, kunde bli väldigt irriterad på oss inom vänstern – innan hon blev kommunalråd. Sossarna trodde också att vi skulle försvinna från den politiska scenen. Och så blev det ju.

På högstadiet blev Jan medlem i Clarté.

– Clarté hade fått ett nytt liv som ett kommunistiskt ungdomsförbund. Clarté stod nära den maoistiska rörelsen. Där blev jag medlem liksom Hans-Olov Sjölund, Per-Olof Millberg, Stefan Paulsson. 1973 bildade vi ett nytt ungdomsförbund inom det maoistiska partiet SKP, som fick namnet Röd Ungdom. Då gick jag med i Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna, som blev Sveriges Kommunistiska Parti. Jag var med på den konstituerande kongressen för SKP i Stockholm i oktober 1973.

Jan blev ordförande i Röd Ungdoms lokalavdelning i Köping:
– Jag gillar föreningsarbete, bara jag slipper att vara kassör. Att vara ordförande gillar jag, det passar mig.

Hur revolutionära var ni?

– Vi var väldigt revolutionära. Vi var Kina-kommunister. Vi tog parti för Kina i konflikten med Sovjetunionen. Det Kina vi stödde var ju inte alls det Kina vi trodde att vi stödde. Det insåg vi först sedan. Kina var ju en stenhård diktatur.

Hur viktigt var det med studieverksamheten?

– Mycket viktigt. Vänsterpartiet har inte alls haft samma studietradition som vi hade inom den yttersta vänstern. Vi var duktigare och kunde mer. Det visade sig ofta i debatter. Vi studerade i en liten källarlokal i ett hyreshus på Nyckelbergsvägen. Ofta var det primitivt. Det gick inte att koka kaffe. Vi drack Nescafe med varmvatten.

Robert Ståhl och hans sambo Jenny bodde på Vällaregatan, i en lägenhet som samtidigt var partilokal. Där fanns elstencilapparat.

– Vi tryckte upp flygblad. Vi tog inte emot statliga bidrag och kommunala föreningsbidrag, av princip. Alla pengar vi hade att röra oss med kom från medlemsavgifter och pengar som folk lagt i våra bössor, när vi var ute och sålde våra tidningar.

SKPs organ hette Gnistan, ungdomsförbundets tidning hette Rödluvan. Gnistan hade fasta köpare i Köping, som aktivisterna cyklade runt till och levererade.

– Jag minns Peppe Engberg som chefredaktör och Robert Aschberg som reporter på Gnistan. Många journalister var trevliga och gjorde sedan lysande karriärer, inte minst inom Stenbeck-koncernen.

1976–1977 blev ett politiskt avbrott för Jan, eftersom han då skulle göra lumpen.

– Jag hamnade i Boden. Som vi sade: ”Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.” Det var ju brist på norrlänningar, så pojkar från Stockholm och Mälardalen fick ofta göra lumpen i Boden. Jag sökte till flottan, men hamnade i artilleriet. Mitt liv har inte så mycket bestått av parlamentariskt arbete. Jag har varit en aktivist.

I lumpen började Jan att jobba soldatfackligt.

– Vi tillhörde den försvarsvänliga vänstern. Vi var ju motståndare till socialimperialistiska Sovjetunionen. Så vi stoppades inte av SÄPO när vi ville göra lumpen, vilket andra inom vänstern råkade ut för. Vi gav ut en tidning som hette Tändröret.

Efter 7,5 månader som menig soldat i Boden återkom Jan till Köping, där han hade en lägenhet. Han sökte till lärarhögskolorna i Karlstad och Linköping, kom in på båda.

– I dag hade jag utbildat mig till ämneslärare och adjunkt. Men då valde jag grundskollärarutbildningen. Läste också samhällskunskap och historia, mina favoritämnen.

I Karlstad var Jan fackligt aktiv, politiskt aktiv och idrottsligt aktiv. Fortsatte att spela volleyboll och laget kom trea i student-SM.

– Vi hade ett mixlag, både tjejer och killar. Icke godkänt, godkänt och väl godkänt var tre betygsnivåer. Vi strejkade för att betygsnivån väl godkänd skulle avskaffas. Vi tyckte att det räckte med icke godkänd och godkänd.

Efter tre år var Jan klar med sig lärarutbildning.

– Jag trivdes i Karlstad och ville egentligen vara kvar i Karlstad. Men det fanns inga lediga jobb. Så är det ofta på orter med lärarutbildningar. Flyttade tillbaka till Köping. Min syster bodde i Borås, mina föräldrar började bli äldre, jag kände ansvar för dem. Fick jobb i grundskolan i Köping under fyra, fem år. Jobbade på Tunaskolan, S:t Olofskolan och Nibble. Jag hade en fast anställning som vikarie. Därför var jag på olika skolor.

Jan hade varit elev till Örjan Lindvall. År 1968 frågade denne om Jan ville komma över till Vuxenutbildningen. Jan tackade ja och stannade i 15 år.

– Jag undervisade många nyanlända i grundläggande samhällsorientering, bland annat min blivande svåger och svägerska. De hade en syster som kom hit från El Salvador. Henne är jag gift med i dag. Sedan blev jag lärare på gymnasienivå i samhällskunskap och historia.

Sovjet invaderade Afghanistan. Internationella frågor hade alltid intresserat Jan.

– Då bildade vi en lokal grupp av Svenska Afghanistan-kommittén. Torgny Yngroth, Staffan Ekelund, Elisabeth Karlsson var några av de aktiva. Vi drev kravet Sovjet ut ur Afghanistan. En solidaritetsorganisation som sedan blev en biståndsorganisation. Den finns ju kvar och har ett stort internationellt erkännande.

Jan hade kompisar som jobbade i Peshawa i norra Afghanistan.

– Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att komma ner och jobba. Det passade projekt. Jag var 32 år, frånskild från min första fru, mådde inte så bra. Mellan 1988–1989 arbetade jag för svenska Afghanistan-kommittén på plats. Jag var en av cheferna på en avdelning som hette Cash for Food. Min uppgift var att se till att det skulle komma in mat till de områden i Afghanistan där det bodde kvinnor och barn i flyktingläger. Det var en fråga om överlevnad för dessa kvinnor och barn.

Jan hade tågluffat i Europa tre gånger. Att komma till tredje världen, till ett land i krig, var något helt annat.

– Första natten hörde jag de ryska bombmattorna, med det dova ljudet. Det var en skräckupplevelse. Sedan på morgonen var det något annat som började att låta. Då var det utropen från minareterna vi hörde. Att jag fick chansen att jobba utomlands är det som satt mest spår i mig i mitt liv. Framför allt fick jag en ny syn på Sverige som stat och den välfärd vi hade byggt upp. När jag såg kriget och fattigdomen i Afghanistan förstod jag vilket fantastiskt land som Sverige är. Känslan för Sverige växte under det här året. Det var meningen att jag skulle stanna i Afghanistan i två år, men tjänsten drogs in och jag åkte hem efter ett år.

Jan kom hem till Köping och fortsatte att jobba på Komvux som lärare. SFI, historia och samhällskunskap. Många flyktingar kom – till exempel chilenare, bolivianer och bosnier – så vi hade mycket att göra.

Jan var partilös vid den här tidpunkten. På VPK:s kongress släppte partiet sitt ”K” 1988 och kallade sig sen Vänsterpartiet.

– Jag hade tagit avstånd från kommunismen, såg den som en återvändsgränd. Hade börjat kalla mig för demokratisk socialist. Demokratins koppling till socialismen hade blivit oerhört viktig för mig. Då passade det som hand i handsken för mig att gå in i Vänsterpartiet 1988.

Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt har betytt mycket för Jan.

– Jonas Sjöstedt är ju på väg tillbaka in i Europaparlamentet, där han satt 1995–2006. Jag var nyligen med och röstade igenom att han skulle placeras på första plats på Vänsterpartiets EU-lista.

På 90-talet satt Jan i fullmäktige som ersättare och i landstinget. Han har också suttit i Miljönämnden, som idag ingår i Samhällsbyggnadsnämnden. Jan satt också under några år i Vänsterpartiets internationella utskott. I dag är Jan cirkelledare i ABF och sitter i styrelsen. Han sitter också i styrelsen för Bio Kontrast. Han har också tackat ja till att bli vice ordförande i KBABs styrelse.

Mellan år 2000 och 2013 jobbade Jan som chef inom förskolan. Under en period gick han tillbaka till Komvux som SFI-lärare. Sedan erbjöds han jobbet som som lärare, studierektor och biträdande rektor på den nya Folkhögskolan i Köping, en filial till Folkhögskolan i Västerås. Jan tackade ja.

– Min erfarenhet är att förskolan och folkhögskolan har den bästa pedagogiska verksamheten. Flaggskepp inom pedagogisk utveckling och pedagogiskt bemötande.

Vilken fråga brinner du mest för i dag?

– Miljö- och klimatfrågan. Jens Holm, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, är en av dem som inspirerat mig mest inom detta område. Jonas Sjöstedts tidigare miljöarbete i EU-parlamentet har också betytt mycket för mig. EU har idag en mera driven miljöpolitik än många länder i Europa. I Sverige och andra länder har vi tagit ett steg tillbaka i miljöpolitiken.

Hur ser du på vänsterns position i debatten och samhällsutvecklingen?

– Vänstern är på tillbakagång. Högern är på frammarsch, yttersta högern också. Vänstern har försvagats i många länder där man tidigare varit starka, till exempel i Frankrike. Där splittrar synen på Ukraina vänstern. Jonas Sjöstedt stöder Ukrainas kamp helhjärtat, och det gör jag också.

Jan gör en paus, tänker, säger sedan:
– För mig blev det viktigt att kunna vara verksam i ett parti som kunde kombinera socialistiska idéer med demokrati. Jag hade lärt mig och tagit intryck av hur illa kommunismen fungerat i hela Östeuropa. Men kommunismen i Kina havererade ju också. Jag upplevde Vänsterpartiet som ett öppet och demokratiskt parti – en utveckling som bara fortsatt. Det gjorde Vänsterpartiet till ett alternativ för mig. Därför har jag som medlem förblivit partiet trogen i 34 år nu.

VÄNSTERPARTIET
Sveriges kommunistiska parti grundades 1921 och var prosovjetiskt. Partiet bytte 1967 namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). År 1990 slopades ordet kommunisterna ur partinamnet. Sedan dess heter partiet Vänsterpartiet (V).

KFML
Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna bildades 1967. Partiet var en prokinesisk och antisovjetisk utbrytning ur Vänsterpartiet kommunisterna.

KPML(r)
Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) bildades 1970, som en utbrytargrupp från det promaoistiska Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML)

SKP
Sveriges kommunistiska parti, bröt sig ur Vänsterpartiet kommunisterna 1977. SKP uppgav sig representera det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.