This too shall pass

I mars 2020 skrev jag en krönika med tankar kring den epidemi som inte långt därefter uppgraderades till pandemi. När jag läser krönikan idag kan jag fortfarande skriva under på allt jag tänkte då, för snart ett år sedan.

Idag har det mesta för de flesta övergått i en hanterbar vardag. Vi löser problemen vartefter de kommer, precis som människor alltid gjort i tuffa tider.

En del har det värre än andra.

Företag som tvingas lägga ner eller går så ekonomiskt dåligt att man inte vet hur det ska gå.

Äldre som inte får träffa sina släktingar – och yngre som längtar efter att få krama om sina gamlingar.

Människor som valt att isolera sig i sina boenden.

Och förstås alla som verkligen blivit svårt sjuka av viruset, eller kanske till och med dog, och deras oroliga eller sörjande anhöriga.

Men trots allt: De allra flesta av oss har överlevt.

Och enligt världsstatistiken har 99,6 procent av de som idag är konstaterat smittade ganska lindriga symtom.

Hoppfullt.

Nu är vaccinfrågan högaktuell. Vi vet redan att vaccinet enbart fungerar på den som tar det; den löper mindre risk att bli allvarligt sjuk. Men man kan fortfarande bli sjuk. Och man kan fortfarande smitta andra. Besöksförbuden på äldreboenden har inte upphävts, och de gamla som tagit vaccinet bland de första känner sig lurade. Många tappar livslusten.

En del tillhör riskgrupper för vaccinet i sig.

Och även om man kan läsa sig till att vårdpersonalen är beredda med syrgas, adrenalinsprutor och antihistaminer, så tvekar många allergiker med flera att frivilligt utsätta sig för risken att drabbas av anafylaktisk chock – ett i värsta fall livshotande tillstånd.

Som tur är har vi fortfarande vår fria rätt att välja. Europarådet fastställer det i en resolution den 27 januari, paragraferna 7.3.1 och 7.3.2, med 115 röster för, 2 emot och 13 frånvarande.

Där står det i klarskrift att de som av någon anledning väljer att avstå från vaccination har RÄTT att avstå, utan att känna sig pressade att göra som ”alla andra”.

Positiva nyheter visas sällan i massmedia. Men tänk så många människor som ställt upp för grannar, släktingar, vänner och bekanta under 2020 och handlat och gått ärenden åt dem som tillhör riskgrupper.

Så många telefonsamtal som ringts, vykort och mail som skrivits och blommor som skickats mellan människor, för att visa att vi bryr oss om varandra!

Vi har fattat att alla behöver tänka på att handla på hemmaplan för att inte centrumkärnan ska dö ut.

Och många har blivit bättre på att tänka till innan de beställer saker via postorder som de inte behöver.

Vi uppmärksammar och uppskattar vårdpersonalen på ett sätt som de kanske aldrig tidigare upplevt. (Hoppas det följs upp med bättre arbetsvillkor och löner framöver också.)

Och vi har blivit mer kreativa!

När vi inte kan mötas fysiskt så har vi blivit bra på att hitta digitala lösningar som vi kommer att ha nytta av framöver. Hybridmöten som gör att en del kan ses över ett konferensbord medan andra – som annars skulle haft lång resväg vilket kostar både tid, pengar och miljö – ibland kan delta via Zoom eller Teams.

Många som länge känt sig nära gränsen för vad de orkat i sina ”ekorrhjul” har tvingats stanna upp och har fått tid att varva ner.

RS-virus har knappt existerat den här vintern och vanlig influensa, förkylningar och vinterkräksjukan har knappt funnits vare sig förra vintern eller denna – tack vare att vi följer Folkhälsomyndighetens föreskrifter.

Inget är enbart ont eller enbart gott. Och – precis som jag skrev för snart ett år sedan: This too shall pass.

Det här kommer också att gå över.

Jag hoppas vi tar med oss lärdomarna av det här året när vi går vidare i livet.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.