”Ska det verkligen vara på det här viset?”

För cirka tre månader sen så satt jag och reflekterade över mitt liv och mitt frisläppande ifrån en institution. Jag vill direkt här och nu dementera att jag inte tycker och tror att Sveriges bidrag är en självklarhet och ska spridas till höger och vänster.

Covid-19 har bitit sig fast i rutiner både på institutionen och ute i samhället, en våldsam framfart och en skrämmande utveckling. Men livet måste gå vidare trots svårigheter och motgångar, här kommer och lyder mitt dilemma som nog inte är så obekant men dock så skrämmande i mitt tycke.

Jag tog kontakt med socialförvaltningen i Köping två månader före mitt frisläppande från den institutionen jag befann mig på. Jag tänkte i min enfald att det måste gagna mig att ha framförhållning och visa framfötterna, visa att jag inte vill ha allt serverat på ett silverfat. Jag var en medmänniska i nöd och behövde hjälp och stöttning.

Jag fick prata med en handläggare på socialförvaltningen i Köping. Jag förklarade min situation och hon lyssnade och var väldigt lyhörd och hjälpsam. Jag tänkte för mig själv, ”tack, tack kanske det ordnar sig för mig”. Jag är van att bli behandlad icke korrekt av myndigheter i allmänhet, kanske det är mig och mitt sätt att framträda som är problemet, inte vet jag, jag har inte fått någon sådan kritik, men jag är en människa som rannsakar mig själv väldigt hårt och tufft.

Handläggaren gjorde upp en plan inför mitt frigivande, och jag kom med förslag om rehabilitering och hur jag var villig att börja min återanpassning till det normala liv ute i samhället.

Frigivande och ett uppstartsmöte som det hette, förväntan var stor och jag kände mig avslappnad, jag gjorde entré på mötet och där satt tre människor. En av dessa var handläggaren jag haft kontakt med, sen en från öppenvården och en behandlare, mötet tog 10 minuter. Dessa var så stressade så jag tror inte att dem visste vad de pratade om.

Jag tog upp en viktig aspekt i livet, försörjning, och till min fasa så hade jag rätt igen, det fanns ingen representant från försörjningsstödet på mötet utan det skulle jag få börja krångla med nu när jag var ute i samhället.

Jag började ett 12-stegsprogram för att underhålla och bibehålla min nykterhet, det har varit roten till allt ont i mitt liv hitintills så det kändes skönt att jag kunde underhålla den biten och min nykterhet.

I kombination med möten med myndigheter, rehabilitering, söka arbeten, få till det med nära och kära som jag inte sett på en längre tid så skulle jag börja med alla dessa papper, intyg, räkningar med mera som skulle lämnas in till en handläggare på försörjningsstödet.

Det slutade med att jag fick avbryta 12-stegs programmet, jag hann inte med allt, stressen var enorm. Jag skulle bibehålla min nykterhet, stresspåslaget var 120 % och jag började må dåligt. Min sambo som är med på resan ser detta och vi pratar och drar ner på tempot som samhället skapat, inte vi enskilda individer, allt som skulle uppfyllas och lämnas in till socialtjänsten och försörjningsstödet för att vi skulle få en hjälp med räkningarna som inte hade betalat sig själva när jag var på institutionen.

Tvärtom, jag hade blivit utesluten ur facket och a-kassa pga förfallna räkningar, nolltaxerad på försäkringskassan. Jag hade ju inget arbete och skulle inte ha så hög inkomst där, jag var ju arbetslös. Men det viktigaste, trots press, och stress, så var jag nykter.

Alla papper inlämnade till socialtjänsten och försörjningsstödet, vi väntade och väntade på att få ett beslut, men det dröjde, räkningarna hopade sig, elen blev avslagen. Vad händer? Det fanns bara ett alternativ, lån av våra föräldrar som hade lite pengar undantagna och kunde hjälpa oss till en viss del.

Dagar blev till veckor, inget beslut, sen kom det ett beslut, avslag, med en motivering att vi hade inte gjort nog för att tillgodose och se till att våran försörjning kunde ske på annat vis än genom att uppbringa och få försörjningsstöd.

Jag trodde inte mina öron. Jag hade inte haft inkomst på fem månader och min sambo hade levt under existensminimum under den tiden, samt att socialtjänsten och försörjningsstödet såg transaktionerna på vårat konto då vi fick lån av våra föräldrar. Då räknade dessa människor på socialtjänsten försörjningsstödet det som en inkomst för våran del.

Avslag, knäckta, ja, vi måste ju ha tak över huvudet, mat på bordet, vi överklagar beslutet till förvaltningsrätten.

Dagarna går, det blir dags att söka försörjningsstöd igen, för november. Samma procedur, papper, kontoutdrag, intyg med mera.

Beslutet kom överraskande fort, avslag, vi har ju haft inkomst, då tillgodoräknande socialtjänsten försörjningsstödet våra lån av våra föräldrar som inkomst. Skrämmande!!!

Överklagan, och då utnyttjade jag min rätt att ta hjälp av samma handläggare som gett oss avslaget att hjälpa oss att överklaga beslutet till förvaltningsrätten, visst kunde dessa hjälpa oss med det, när vi kom och var på plats så visade det sig att handläggaren som gett oss avslag och som skulle hjälpa oss att överklaga var sjuk, istället så hade dessa ersatt handläggaren med vaktmästaren.

Överklagan gjord och per dagens datum 2021-01-09 så väntar vi fortfarande på beslut för November, är detta verkligen Sverige 2021?

Är detta rimligt?

Vart ligger människovärdet i denna behandling?

Den här myndigheten söker inte en normalt funtad människa upp om det verkligen inte är nödvändigt och på gränsen till katastrof, eller vad tror dessa människor och dem styrande som sätter deras riktlinjer och normer?

En förvånad invånare!!

Karl H

Det här är en debattartikel. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till redaktion@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer.

Det går bra att skriva under signatur.