Ett Herrans kattliv!

Att vara sambo med katt är något speciellt. Det är inte som att ha hund. ”Hundar har ägare, katter har tjänare”, brukar det heta och det stämmer bra. Katter är självständiga individer och det passar mig utmärkt. Jag ser mig själv som fri och självständig – så att dela hem med katter fungerar perfekt.  Man visar respekt för varandra och delar helt enkelt hemmet på lika villkor.

En hund kan man ropa till sig, locka med godis och bestämma över. Så går inte med katter och däri ligger själva fascinationen, tjusningen vad gäller katter!

På kvällen kanske man vill mysa med kissen i soffan. Den kommer självklart inte när man ropar så man går och hämtar den. Sätter den intill sig i soffan och vips hoppar den ner och går någon annanstans!

Eller en solig sommarmorgon när man öppnar dörren ut mot grönskan. Man ropar och ropar på katten men den visar noll intresse för dig eller en promenad i sommarsolen.  Däremot kan den få för sig att gå ut precis när du själv har bestämt dig för att gå in. Katter!

Under de 43 år som jag bott på Glasblåsargården har vi alltid haft katt. Det började när min dåvarande man och jag flyttade in i huset 1978. Plötsligt flyttade även en katt in till oss. Katten Frasse som vi kom att kalla Sippan bodde redan i huset, hos en av grannarna i porten intill. Men, på katters vis så väljer de själva var de vill bo – och Sippan ratade sina forna ägare och flyttade helt sonika in till oss istället. De gamla ägarna blev förstås ledsna men eftersom de var på väg att flytta till en annan del av staden tyckte de att kissen skulle få stanna kvar i huset och så blev det.

Sippan blev hela 18 år och sorgen var stor den dag han somnade in.  Därför hade vi snart hämtat hem den röda lilla kattungen Hasse från Köping.

Hundar har ägare, katter har tjänare

Hasse levde tills han var drygt 11 år – då gav hans njurar upp. Stor sorg igen – så i början på år 2006 kom kattbröderna Curry och Felix till oss från Tillberga. Inom ett år hade även lilla röda Vilda Wilma flyttat in. Äldste sonen och hans dåvarande flickvän gjorde slut och de bad att Wilma skulle få bo hos oss. – Självklart, sa vi, och så var vi då plötsligt 8 i familjen! Två vuxna, tre barn och tre katter! Underbart – trippel lycka i katt!

Under alla 43 åren som sambo med katt har katten varit en självklar del av familjen. En familjemedlem som fått dela allt från festligheter till resor. Det kallar jag respekt.

När vi varje vinter åkte med barnen på skidsemester till Sälen så var katten Hasse med. Utekatten blev innekatt under en vecka och det fungerade hur bra som helst. Men när han såg skidåkare svischa förbi fönstret då gömde han sig under soffan.

På sommarresorna till stugan i Skåne gällde naturligtvis samma sak – katt på grönbete i den skånska myllan! Vår V70 var fullpackad och överst bland bagage och väskor stod tre kattburar i rad när vi senare hade tre katter. Det var en syn det!

Ju äldre katterna blev ju mer förstod vi varandra – katt och människa, människa och katt. Det är något speciellt med att komma djur nära. Att förstå varandra utan samma språk.

Jag blir så arg på dumma människor som förbannar djur som de anser inte förstår. Hur vore det om människan med så mycket större hjärna än ett djur försökte förstå djuret istället!

När denna krönika skrivs har den sista av katterna somnat in. Älskade kissen Felix drog sitt sista andetag den 10 december förra året, 16 år gammal.

Sorgen har lägrat sig över mitt hem och saknade och tomheten är enorm. Trots det och trots att jag verkligen älskar katter har jag bestämt att inte ha någon mer katt. För mig är en katt en familjemedlem att respektera fullt ut . Men ansvaret och det värsta, att bestämma över liv och död, känns nu för tufft.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.