Det fria ordet

I den fantastiska filmen ”Rosens namn” som bygger på Umberto Ecos debutroman med samma namn från 1980, spelar Sean Connery franciskanermunken William av Baskerville. Vi bevittnar ett drama där William, som en mycket lärd och iakttagande person, på bästa Scherlock Holmes-manér löser ett antal mord begångna i ett avlägset italienskt kloster, nådens år 1327.

Här pågår ett antal parallella handlingar varav en belyser medeltidens och kyrkans syn på det fria ordet. Hårt reglerade av abboten sysselsätter sig munkarna i klostret mest med att översätta klerikala och diverse texter där all humor är bannlyst. Man kan utan att överdriva säga att det fria ordet var en aningen begränsat.

Har vi kommit längre idag, nästan 900 år senare? Många vill hävda att så inte är fallet. Det beror givetvis var man sätter fingret på kartan men om vi håller oss i de västliga demokratierna, hur ser det ut där?

Nog har det gjorts framsteg men röster hörs att det fria ordet till och med är för fritt. Problemet är inte att människor bladdrar om totalt irrelevanta saker, det ligger i hennes natur. Det är snarare att gehöret för åsikter vars fundament vilar på mycket ostadig grund får sådan enorm genomslagskraft. Aldrig har rättshaveristerna varit så många och så hörda.

Det fria ordet kan aldrig bli för fritt, på gott och ont och det fria ordet huserar dessutom överallt, inte bara i media. Internet är idag med olika forum, plattformar och chattar en radikaliseringsmaskin. Extremism frodas.

Nådde fundamentalisterna sina mål med att skjuta ihjäl 12 personer på tidningen Charlie Hebdo 2015 eller det tidigare hotet mot Jyllands-Posten? Knappast. Det fick bara omvänd effekt i form av större sympati till tidningarna, ökad upplaga och fler tidningar som delade innehållet. Det fria ordet är i stort omöjligt att tysta.

En gratistidning som Magazin24 kan ej fungera utan annonsörer. Det kan betyda två saker. Antingen så styr annonsörerna innehållet eller så bryr dom sig inte. Då undrar säkert många var gränsen går? Till exempel; en angelägenhet uppstår på ett företag som också annonserar flitigt, vi skriver om det, dom blir sura och bryter samarbetet.

Aldrig har rättshaveristerna varit så många och så hörda.

Ett scenario som kan uppstå vilket leder till att det fria ordet äventyras. Hur ska man då agera? Vilka riktlinjer bör man hålla eller åtminstone ha i åtanke?

På ett plan har vi i alla fall kommit längre än på Williams tid. Tystas en händelse i ett media, dyker med stor sannolikhet upp i ett annat. Om inte annars i de sociala medierna. Alltså, att sätta på sig skygglappar hjälper sällan. Sanningen är det enda som styr. Det viktiga måste vara att annonsörernas budskap kommer ut och når så många som möjligt. Sen måste medierna hålla sig till sanningen. Fejk news är inget nytt och för att citera stand-uparen Judah Friedlander ”What about the horoscope sites?”, så har vilseledande information funnits runt omkring oss i alla tider. Tabloidpressen har i vissa länder i över 70 år legat på gränsen.

I en tid av massivt socialt flöde känns fenomenet bara mer påträngande. Håller man bara sig till sanningen och även skriver om positiva saker bör förtroendet mellan media och annonsör kunna upprätthållas. Till slut avgör ändå läsaren genom att sluta eller fortsätta läsa. Det senare är det viktiga för båda parter, annonsör som media. Prenumererad upplaga helt utan annonser är sällsynt speciellt inom dags- eller veckopress. Med andra ord sitter alla i samma båt. Det fria ordet har en framtid om makthavare och ekonomiska krafter förstår att ”mörka” en händelse sällan hjälper.

Till sist, du som läsare, var kritisk mot allt du läser. Sug inte bara i dig av alla osceaner av textflöden. Kolla om det finns andra åsikter eller alternativa lösningar. Till exempel kan allt jag bladdrat om här ovan kan vara helt fel (… not).

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.