Insändare funderar kring polisens rutiner

Att droger ej bara är ett växande hot mot fler och fler unga människors liv och hälsa utan även finansierar den allt mäktigare gängbrottsligheten bör väl de flesta känna till. Hur den nuvarande utveckling på det området är möjlig är däremot för den oinvigde en stor gåta men icke desto mindre utgör den, enligt min uppfattning, ett stort och växande hot mot samhället.

Jag har den senaste tiden haft två intressanta upplevelser i samband med kontakt med 11414 respektive 112 som eventuellt belyser en del av problemet.
Det första tillfället var Torsdag 28/4 då jag och hustrun kom cyklande uppför backen mellan S:t Olovsskolan och Folkets Hus i Köping. Jag råkade där lägga märka till några personer som betedde sig på ett iögonfallande sätt.

Jag har själv varit säljare i olika branscher under större delen av mitt liv och känner igen en gatuförsäljare när jag ser en. Eftersom det, enligt artiklar i Bbl/AT kring föräldramöten etc, tidigare pågått droghandel kring Folkets Hus gjorde jag det jag antog en god medborgare borde göra i en icke direkt livshotande situation; jag ringde 114 14 för att tipsa Polisen.

Efter drygt 20 minuters väntetid kom jag fram och blev kopplad till Polisens ledningscentral där jag återgav mina iakttagelser och fick veta att det tyvärr ej fanns någon bil tillgänglig för detta ärende. Så kan det ju vara i en hårt pressad verksamhet och jag funderade inte mycket mer på saken.

Nästa tillfälle var 3/5 då jag promenerade längs Östra Långgatan i Köping. Jag ser en mörkt gråblå Mercedes AMG parkerad vid trottoaren, en förhållandevis dyr och som jag tror, inte alltför vanlig bil i Köping. På trottoaren ser jag en situation liknande den vid Folkets Hus; två yngre personer står tätt med ryggarna mot gatan varefter den ene snabbt lämnar och går över Stora torget i riktning mot kyrkan.

Den andre går mot bilen med sin svarta handledsväska i handen och pratar lite med de två unga männen i Mercedesen. Skeendet upprepas ännu en gång; ryggarna ut och en person lämnar snabbt. Jag påstår inte alls att jag känner till drogbranschen men tyckte ändå det var ett misstänkt beteende och ringer 11414.

Kanske kan polisen denna gång kolla upp vad som sker? Efter cirka 25 minuter väntan i telefonkö ger jag upp, tänker att om något ska göras ska det göras snabbt innan personerna lämnar platsen och ringer istället 112 där operatören snabbt svarar och kopplar mig till polisens ledningscentral.

Damen i den änden lyssnar på vad jag har att säga och ställer några frågor som går ut på att jag ej med egna ögon sett att varor eller pengar överlämnats, vilket ju var sant. Jag frågar om det ändå inte går att skicka en patrull för att eventuellt störa eller kontrollera vad som sker. Hon ber mig om signalement vilket jag lämnar på de två personer som jag sett.

Därefter faller intresset i hennes röst, hon frågar istället efter mitt telefonnummer och namn, jag frågar efter relevansen i dessa uppgifter när det borde vara Polisens första intresse att snabbt förhindra eventuell brottslighet och jag väl knappast är misstänkt för brott men får inget annat svar än att ”vi brukar göra så”.

Efter en del ytterligare diskussion kring värdet av mitt namn och framförallt mitt eventuella vittnesmål som hon ju själv snabbt konstaterade var av diskutabelt värde lägger damen slutligen på i örat på mig. Om det gjordes någon polisinsats vet jag alltså inte.
I ljuset av ovanstående inställer sig några frågor kring polismyndigheten, deras uppgifter och prioriteringen av dessa.

Säkert kan någon från polisen i länet upplysa mig om svaren men jag efterlyser även svar och åsikter från partiernas representanter i polisstyrelsen eller eventuellt dess moderna motsvarighet.

1. Vad har i praktiken gjorts för att stävja droghandeln i Köpings tätort sedan de ovan nämnda artiklarna i Bbl/AT för några år sedan och vilka mätbara resultat har man uppnått? Rapporter om tillslag och framgångar lyser, numera och till skillnad från 1990-talet, åtminstone i lokala media med sin frånvaro.

2. Hur mycket uppmärksamhet ägnas åt att störa den lokala droghandeln och därmed skydda våra ungdomar? Hur högt på västmanlandspolisens prioskala ligger alltså den frågan i praktiken?

3. Varför är inte larmcentralen intresserad av denna typ av information och varför vill man byta fokus från det jag ringde in om för att istället signalera att jag på något vis gjort fel? Om det inte är så en ansvarskännande medborgare ska bemötas, vad tänker ansvariga göra åt problemet?

Betänk att medborgarnas förtroende för rättsvårdande myndigheter är en avgörande faktor för ett samhälles stabilitet. Efter påskkravallerna i flera förorter har med all rätt enligt min mening, förtroendet för polisen och dess förmåga att skydda medborgarna och sig själva kommit att ifrågasättas och om förtroendet för viljan att agera mot vissa grupper faller vet vi från andra länder att det får oönskade konsekvenser för samhällets försörjning och stabilitet. Därför hoppas jag att politiker och ansvariga poliser tar mina frågor på allvar speciellt nu under pågående valrörelse.

Stefan Johansson
Köping

Det här är en insänd artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna.

Vill du skriva till vår insändarsida? Skicka din text till insant@magazin24.se. Max 3 600 tecken.