En ryggradslös kritik inför valet – utan konstruktiv lösning

Valrörelsen börjar närma sig ett intensivt skede. Om man bortser från vikten som grundfundament i vår demokrati så vill jag bestämt hävda att det är mysigt med val.

Inte den del där politiker fläker ut sig i alla möjliga sammanhang för att framstå som trovärdiga OCH sköna, och i vegetariska tidevarv smakar välfläsket bara sämre och sämre.

Däremot själva valdagen med vallokal, efterföljande tv-sända spänning där Mats Knutsson spekulerar, Sören Holmberg projicerar och man sitter där med kvällssmörgås och en kopp te, det är septembermys. Men nu när vi åter närmar oss bland det heligaste vi har i det här landet har det på fyra år runnit så pass mycket vatten under våra broar att jag helt ärligt börjar ifrågasätta syftet. Verkshöjden. Vårt politiska system med dess uppenbara brister och blivande kraftlöshet kanske har gjort sitt?

Innan vi fortsätter: historielektion. Under de så kallade rekordåren från Andra världskrigets slut tills Oljekrisen i mitten av 70-talet gick Sverige från ett omodernt och ruralt samhälle till ett av de rikaste länderna i världen. Förutsättningarna var jämfört med andra gynnsamma tack vare en neutralitetspolitik med citattecken medförde att vi fick förbli orörda från krigets ockupation och bomber samt efterföljande Marshallhjälp.

Man lyckades med ekonomisk tillväxt och modernisering samtidigt som sociala reformer gjorde Sverige till ett föregångsland som välfärdssamhälle med folkhem, den svenska modellen och allt vad det hette. Volvo, SKF, IKEA, ASEA och Wallenbergarna kombinerades med barnbidrag, semester, jämställdhet, miljonprogram, norrmalmsregleringar och arbetskraftsinvandring.

Man lyckades även kulturellt vilket rent historiskt inte ska ses som en given korrelation med ovan: Ingmar Bergman, den svenska synden och design satte även de vårt lilla land på kartor. Man lyckades i princip med allt, och man lyckades i princip tack vare Socialdemokraterna.

Innan WW2 fram tills 1976 satt (S) på makten i mer eller mindre ensam majestät, med mer eller mindre majoritet och kunde snabbt och smidigt ta beslut och verkställa. Därefter har Sverige visserligen haft regeringar med majoritet i mandaten, ibland till och med över tid, men att rekordåren sammanföll med en i mångt och mycket stabil enpartiregering med försumbar konkurrens borde givet dagens politiska situation knappast ses som en slump.

För protokollet: detta är inte en ren hyllningstext till ett enskilt parti. En intrikat fråga som absolut kan ställas är ifall det gjort någon skillnad om partiet istället hetat Bondeförbundet eller Högerpartiet? Det är ju som bekant lättare att lyfta frågor än att ge svar, men det är klart att över tre decenniers oemotsagd arbetsro underlättar när man ska få någonting gjort.

Idag är situationen en annan. Vi har inte haft en majoritetskoalition på över tio år, regeringsskiften avlöser varandra och för att inte tala om själva regeringsbildandet som enligt de senaste opinions-undersökningarna ser ut att kunna bli lika stökigt som senast. Samtidigt hopar sig områden i behov av någon form av politisk förändring (förbättring?), efter vårens försvarsdebatt är nu det senaste att svensken antingen får avsätta lejonparten av julbudgeten till vinterns elräkningar eller räkna med strömlöst någon timme per dag.

Det ter sig utmanande att enskilda politiska partier – utan politisk majoritet över tid – kan lösa skolan, segregation, brottsbekämpning, vården, ekonomin. Eller vad nu som härnäst dyker upp och hamnar i det massmediala ljuset. Det politiska landskapet har förändrats, för att ens kunna bilda en regering (eventuellt utan majoritet) måste det göras avkall, kompromissas och i vissa fall kohandlas. Och det är ju inte fel i sig, det är fint att man kan komma överens. Men, det gynnar knappast möjligheterna till att uträtta saker. Att åtgärda saker.

Det politiska systemet med en massa olika partier där var och en blir salig på sin tro med omöjliga anpassningar till ideologier uppkomna för mansåldrar sedan kanske börjar bli irrelevant? Jag sitter inte på svaren såklart, likt fråga kontra svar-principen är det även enklare att lyfta problem och kritisera istället för att själv komma med lösningar. Tills dess står jag i vallokalen och utövar min demokratiska skyldighet tills dess att någon säger annorlunda. Och funderar förmodligen senare på kvällen över syftet.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.