Köpings kajor – en del av stadsbilden

Det händer att jag sätter mig på en av bänkarna vid Rådhusets entré när sommarkvällen är varm. Ibland läser jag i en bok, ibland skriver jag en dikt, ibland kanske jag bara reflekterar och är närvarande, i det innevarande ögonblicket.

En kväll hade jag en sällsam upplevelse. Stadens kajor, i tusentatal, kom flygande i en formation jag aldrig sett förut. När jag sitter vid köksborde vid öppet fönster på kvällen ser jag alltid kajor sitta på taket på Jönssonska huset mittemot. Ibland ställer jag mig i fönstret och försöker fånga olika kajor med blicken. Ibland känns det som om vi har ögonkontakt.

Kajor är en kråkfågel, som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. En kaja blir 34–39 centimeter lång, med svart klädedräkt, grå nacke och blekgrå iris. Kajan är mycket social och kommunicerar med läten. Den äter allt, från växtdelar till avfall.

Kajan bildar monogama par och bygger enkla bon av kvistar, i håligheter eller på byggnader. De fyra, fem äggen ruvas av honan. Ungarna är flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen. Carl von Linné var den förste som beskrev kajan som art och gav den det latinska namnet Corvus monedula.

Kajor väcker folks ilska. De för oväsen och de skitar ner. Många hör av sig till kommunen och kräver att kajorna skall skjutas. Det är lättare sagt än gjort.

En avskjutning leder ofta till att kajor tillfälligt flyttar till andra områden – för att efter en tid återvända, då de tror att faran är över.

Att skjuta kajor är också tidskrävande och störande. De skjutna fåglarna skall också samlas ihop. Det finns också säkerhetsaspekter när man skjuter i stadsmiljö.

Vi kan alla hjälpa till, på olika sätt. Vi kan se till att vi inte lämnar matrester utomhus, duka undan när vi äter på utomhusserveringar. Plocka upp fallfrukten i trädgården.

Som fastighetsägare skall vi försvåra för kajor att bygga bo. Vi kan montera galler i skorstenen. Vi kan täcka ventilationstrummor och andra håligheter med hönsnät innan kajorna börjar häcka. Vi kan rensa tak och hängrännor från gamla och nya bon. Vi skall också tänka på att plocka upp grenar och kvistar, som kajorna använder som byggmaterial.

Micke Gustavsson kallas populärt för ”kommunjägare” – hans officiella titel är kommunal viltvårdare.

– Det finns tusentals kajor i Köping, kanske rent av tiotusen, får jag veta.

Micke skjuter kajor med salongsgevär med ljuddämpare, kanske 300–500 kajor om året. Det är svårt att skjuta kajor, eftersom flocken flyger iväg sedan någon dödats. På soptippen kan han skjuta med hagelgevär. Då dör flera vid en skjutning.

Som stadsbo har jag försonats med att kajan är en del av stadens miljö. Men fråga mig inte vad jag tycker om skarv i skärgårdsmiljö. Då blir mina känslor heta.