Att övervaka överheten

Som ung redaktör i Arbetaren lärde mig författaren Vilhelm Moberg hur viktigt det är att pressen övervakar överheten. Vilhelm Moberg var inte bara en stor och folkkär författare. Han drevs också av ett mycket stort rättspatos och ett stort samhällsengagemang.

Vilhelm Moberg var en av tidningens medarbetare, och jag hade många möten och samtal med honom under en femårsperiod.

Han kom alltid upp personligen till redaktionen på Sveavägen 98 i Stockholm, när han författat en artikel och ville lämna manus, skrivet på en gammeldags skrivmaskin, med många korrigeringar med blyertspenna.

Jag var alltid tvungen att läsa Vilhelm Mobergs manus medan han väntade, och han ville alltid ha en diskussion om vad jag tyckte om artikelns innehåll. Det hände att den unge redaktören föreslog ett annat ord eller en annan formulering, som den store författaren utan prestige, ibland, kunde acceptera.

På 50-talet var Vilhelm Moberg den som avslöjade rättsskandaler, korruption och maktmissbruk på hög nivå i samhället. Han gjorde det ofta i samarbete med Arbetarens grävande reporter, Armas Saastamoinen. Mest kända var Kejneaffären och Haijbyaffären (googla och läs mera).

Vilhelm Moberg skapade nya ord, som sedan dess blivit en del av svenska språket, till exempel ”rättsröta” och ”vänskapskorruption”.

Vilhelm Moberg skriver i sin bok Att övervaka överheten:

”Man har stundom ett intryck av att svenska ämbetsmän lider av en onaturlig vördnad för sitt eget ämbete. Det är inte alltid deras personlighet och duglighet, som ger dem auktoritet. De får sin auktoritet genom själva ämbetet, som liksom i sig självt garanterar för innehavarens oförvitligt och hederlighet.”

Vilhelm Moberg varnade också för vad tystnad och tigande kan medföra, och tog som exempel hur den svenska regeringen bemötte rättsskandalerna på 50-talet:

”Så har regeringens arbetshypotes vid behandling av rättsskandalerna varit denna: ju mindre man talar och skriver om dem, desto bättre. Om folk inte får veta vad som hänt, så har ingenting hänt.”

De som ifrågasätter och kritiserar makten måste räkna med att bli misstänkliggjorda, bli kallade ”rättshaverister” eller ibland stämplas med en diagnos. Ett ord som användes mot dem som avslöjade rättsröta och vänskapskorruption på 50-talet var ordet ”kverulansparanoia”.

I sanningens namn har jag personligen aldrig känt mig utsatt för ojusta påhopp från maktens korridorer, mot kritiskt granskande eller kommenterande journalistik. Kanske tack vare god research och ovedersägliga fakta.

En central del i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Enskilda medborgare och media har rätt att ta del av och granska offentliga dokument.

Offentlighetsprincipen kommer till uttryck på olika sätt i Sveriges grundlagar: rätten till yttrandefrihet, meddelarfriheten för tjänstemän och genom allmänna handlingars offentlighet.

När en medborgare eller journalist begär att få ta del av en allmän handling behöver hen varken uppge sitt namn eller syftet med att begära ut en handling.

Tryckfrihet innebär att varje medborgare har rätt att sprida sina åsikter via flygblad, tidningar, böcker och internet. Allt detta utan förhandsgranskning och censur. Med grundlagen Tryckfrihetsförordningens ord:

”Tryckfriheten syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning … en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor …att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.”

Detta har jag som det fria ordets tjänare i ett långt yrkesliv – i positioner som reporter, redaktionschef, kulturchef och chefredaktör – sett inte bara som en rättighet utan som en skyldighet. En skyldighet i läsarnas och medborgarnas tjänst.

Denna skyldighet vill jag uppfylla också i mitt medarbetarskap i Magazin24, en fri tidning som erbjuder fri läsning; i brevlådan utan dyr prenumeration, på nätet utan betalväggar.

När den liberale premiärministern i Kanada, Justine Trudeau, presenterade sin första regering hade alla ministrar doktorerat inom sina ansvarsområden. ”En minister måste ha kunskap och kompetens, ner på detaljnivå. Annars hamnar ministern i klorna på byråkratin och tjänstemännen”, förklarade Trudeau.

Land skall med lag byggas. Kommun skall byggas med lag. Självklart och tveklöst. Men hur många av våra kommunpolitiker i Västra Mälardalen har överhuvud taget läst kommunallagen? Att vara inläst på kommunallagen måste vara lika viktigt för en kommunpolitiker som för en präst att kunna sin bibel.

Har vi mygel och maktmissbruk, nepotism och vänskapskorruption i våra kommuner i Västra Mälardalen? Fullgör vi i medierna i Västra Mälardalen vår granskande uppgift? Uppträder vi journalister i Västra Mälardalen som stolta, nyfikna, grävande representanter för Tredje statsmakten?

Lika viktigt som grävande journalister – lika viktig är rollen som ”visselblåsare”. Folk som inifrån offentlig sektor, företag och föreningar slår larm om missförhållanden.

Visselblåsare har avslöjat korruption, vapensmuggling, staters avlyssning, åsiktsregistrering av egen befolkning, mord på civila, miljöbrott, bristande patientsäkerhet. Tre kända svenska visselblåsare: undersköterskan Sarah Wägnert; Anders Ahlmark, Sjöfartsverket och Ingvar Bratt, Bofors Industrier.

Sveriges Riksdag fattade beslut om ”visselblåsarlagen” den 29 september 2021. Det är ett helt system för att stärka skyddet för visselblåsare – ”missförhållanden där det finns ett allmänintresse att de kommer fram.”

Lagen skall vara införd och tillämpas på kommunal nivå sedan i juli i år. Så är det i Köping, Arboga, Kungsör. Visselblåsare – mejla mig gärna!

Min egen ambition är att ägna mer tid åt att granska makten det kommande året och rapportera till Magazin24.s många läsare, i print och digitalt. Jag kommer att samarbeta med Marie Selling Achrén, som blir vår researcher – ta fram dokumentation, hjälpa till att få fram ämnesområden, värda en mer ingående granskning och genomlysning än i dag.

Ingenting skall mörkas, allt skall fram i ljuset, tystnadens kultur skall bekämpas. Allt av allmänt intresse skall offentliggöras, publiceras och diskuteras.

Då blir vår kommunala demokrati starkare. Det vinner vi alla på.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.