Kom inte tillbaka, det blir så tomt när du går 

När jag var liten tyckte jag att det verkade så tråkigt att vara vuxen, för kollade jag på mina föräldrar och andra vuxna så umgicks de så sällan med sina vänner.

Det var på sin höjd, en gång i månaden kanske. Och då endast en kväll typ. Jag själv var ju med mina kompisar varenda dag i skolan, och varenda dag efter skolan följde jag alltid med någon vän hem, åt mellis och lekte tills kvällen kom. Nio av tio helger spenderades med kompisar, och oftast med att sova över som följd.

Att jag en dag skulle växa upp och sluta umgås så mycket med mina kompisar var helt otänkbart.

Men nu har jag blivit en sådan, tråkig vuxen, och jag förstår ju mer och mer varför kompistiden ersätts av annat som behövs göras. Typ jobba, ta hand om hemmet, handla och laga mat och annat vuxet som ska behöva göras. Och inte underlättar det att bo i ett helt annat land än mina vänner heller.

Tid ska avsättas, flyg ska bokas och ledighetsansökningar ska fyllas i för att jag ska kunna träffa vänner nu förtiden.

Ibland kommer de hit, och jag får en känsla av hur det är att ha vänner nära igen. Att kunna gå ner på stan och äta en lunch ihop. Eller bara sitta i soffan och sporadiskt småprata i ett par timmar för att senare gå in på allt, så som (framför allt tjej-) kompisar gör.

Jag inser hur enkelt det var att vara barn och tonåring, i alla fall för mig. För mina dagar var fyllda med så mycket vänskap och umgänge varenda dag. Nu inser jag att jag uppskattar vänskap på ett helt annat sätt när den inte längre är så närvarande eller lättillgänglig.

För som alltid när någon kommer och hälsar på, så kommer dagen när det är dags för den att åka hem igen. Och jag står där på flygplatsen med tårar i ögonen igen, för jag är sådan normalkänslig person, som får lite ont av att säga hejdå. Jag vet ju inte när nästa gång kommer som vi kan strosa på stan ihop.

Och jag tar tåget tillbaka hem från flygplatsen ensam, och går igenom staden som var så fylld av skratt och bubbligt humör de föregående dagarna, för då var du här. Och då har jag lust att säga ”kom inte tillbaka, för det blir så tomt när du går”.

Men så tar jag mitt förnuft till fånga och jag inser att tomheten är värd det. För vänskapen, lättillgänglig eller inte, så är den så stark och fin när den är närvarande. Och något som ingen ska ta för givet. Men jag ser att alla eftermiddagar i vänners barndomshem, runt köksborden med rostade mackor och o’boy-fyllda glas var precis där grunden för vuxenlivet lades.

Och även om jag blivit vuxen och min barndoms fruktan blivit verklighet, att i bästa fall träffa kompisar en kväll i månaden, så finns det något fint i det med ju. Så kom gärna tillbaka, för tomheten när du går är ett tecken på att du varit här.