Sommarkort – en stund på jorden

När sommaren går mot slutet avtar även ångesten.
En sommar med motsättningar i såväl väder som debatter har passerat. Regn har först saknats och därefter förbannats, semestrar har förbrukats och livet återgår till det normala. Undertecknad har utöver lite olika padelspelande i KAK-området endast lämnat kommungränsen en gång, i övrigt har min sommar bestått av bokslukande (länge sedan, som jag saknat!), träning och fördärv mellan träningarna. Även Sopranos (inget enkelt projekt, och det är inte The Wire, men inte långt ifrån). Men kanske mest påtagligt: ångest över en äng till gräsmatta, eller gräsmatta till äng.

Maj och juni bjöd ju på kanonväder. För egen del inleddes sommaren med att i stolthet och vemod släppa iväg årskurs 9 efter en tre år lång gemenskap. En av de få baksidorna med läraryrket är just de avskeden, att se flygfärdiga unga vuxna som vuxit så pass under vår gemenskap att det är dags att dra vidare.

Därefter blev det ju midsommar. Återigen, finfint väder. Och sedan på kvällen kom det: stadskuppsläget. Vi lärde oss att uttala namnet på Wagnerledaren Jevgenij Prigozjin som hade ledsnat på Kremls mesiga specialoperation och ämnade tåga mot Moskva. Plötsligt satt man där några snapsar in och hejade på en krigsbrottsling, för den galningen var väl ändå lite bättre än nuvarande galning? Istället slutade det med årets antiklimax, lagom till bakfyllan och bussolan framkom att Prigozjin backat, skulle hamna i Belarus men idag vet man väl egentligen inte riktigt var han är och gör eller om karln ens lever.

Ungefär här är det läge att komma in på relationen till min egen tomt i allmänhet, och gräsmattan i synnerhet. Jag har ägt ett litet hus och med tillhörande tomtplätt i typ ett och ett halv år, gräsmattan levererades mot slutet av förra sommaren och har varit en ständig ångest sedan dess. Till min bekantskapskrets stora förvåning (men även förtjusning…). Okej, den är inte särskilt stor, men den har blivit min inverterade Sisyfossten. Jag är beroende av den, jag kan inte lämna den. Men jag orkar inte heller ta itu med den. I ett grannskap fullt av gröna fingrar passar jag inte in, det är bara att kapitulera och konstatera att det här inte var min grej.

Och under tiden refererar media i media om kändisar och ”kändisar” som ”skriver xxx på X, tidigare Twitter”.

I junis stekande sol undrade jag om det var just på min tomt skogsbranden skulle starta, medan juli- och augustiregnen gjorde den grön och skön. Och välvuxen. Mellan böckerna och Sopranosavsnitten tittar jag ut och skäms, och ser hur den bara tilltar och tilltar.

Senare blossade korankrisen upp på allvar. Den muslimska delen av världen (och då menar jag främst teokratiska och ”teokratiska” stater) får nog och gör Sverige till islams public enemy nummer ett. Det är en sådan polariserande, pajkastande debatt med ayatollor hit och Rickard Jomshoff dit att den knappt går att bryta ner men: Sveriges rättigheter och yttrandefrihet har jag varit inne på förut i denna spalt och rätt tillämpat, respektfullt hanterat är det bland det finaste och viktigaste vi har. Men nu är väl ändå poängerna prövade och det borde vara färdigbränt? Att sedan vissa utvalda delar av den islamistiska världen ser Sverige som har cirka 500 000 muslimer i landet, som stått med öppna armar och erbjudit välfärd och religionsfrihet (och det ska vi fortsätta med, oavsett vad Jomshoff skriver på X, tidigare Twitter) som islamofobiskt och väl värda att vara ett prioriterat mål för terrorhandlingar… ja ni.

Jag går ut på altanen och ser hos gräset bokstavligen frodas och känner att jag förmodligen gör en insats för den biologiska mångfalden, nu skulle det krävas en skördetröska för att kunna bemästra bakgården. Samtidigt rapporteras det för vilken gång i ordningen om Trump, det är numera svårt att hänga med i vad han faktiskt anklagas för, ska åtalas för och om karln har en satsning till i sig mot världens mäktigaste ämbete när han närmar sig åttio.

Snart kommer hösten, och vintern. Säsonger där man inte behöver tänka på gräsmattan, förhoppningsvis har jag inte kvar den nästa sommar så jag kanske kan lyckas ta mig iväg någonstans.