Försvar, medvetenhet och motivation

Vårt område drar ekonomisk fördel genom att Arboga återigen är navet i flera av försvarets satsningar. Men det går inte att stärka ett försvar med mindre än att folk vill försvara sig.

När jag gjorde värnplikten i 444 dagar, på senmedeltiden, var det aldrig snack om att man inte skulle göra värnplikten. Alla mina morbröder och farbröder hade tillbringat betydande tid utmed Sveriges gränser under beredskapen. Frågan var inte om man skulle göra värnplikten utan hur länge, men det styrde Värnpliktsverket.

Det var ett homogent samhälle där allas insats för det gemensamma försvaret behövdes oavsett ursprung, kön eller bakgrund. Så oavsett om Palme eller Fälldin var statsminister, i grunden var det en samhällsgemenskap som hade sina rötter i en nationell berättelse som vi marknadsförde som ”Folkhemmet”. Vi hade inte alla svar men en skaplig uppfattning om vilka vi är, vart vi är på väg och varför vi gör detta försvarande.

Sverige har utvecklats, förändras och redefinierats sedan dess men om det moderna Sverige skall kunna försvara sig krävs att folk vet vad som är på spel.

Den nationella berättelsen, förklaringen varför en nation finns, framställs idag ofta som omodern och förlegad. Ur mitt perspektiv vore det som att hävda att kväve eller syre var förlegade eftersom den nationella berättelsen är central för nationell överlevnad.

Därför saknar det egentligen betydelse hur många miljarder försvaret tillförs om inte skolan klarar av att lära ut demokrati, folkstyre och respekt för andra.

Det är givetvis inte skolans fel, politikerna är alltid de som har det yttersta ansvaret. Om vi har en yngre växande generation som skall ta över samhället som inte ser något värde i något av de grundläggande principer som samhället vilar på – då består inte det samhället. Då är det poänglöst hur stort försvar Sverige har.

Den första och viktigaste striden är att se till att den övertagande generationen förstår samhället, man kanske inte håller med om allt – men man vill verka i den demokratiska ramen.

Nationella berättelser är inte xenofob nationalism, det är en förklaring till varför vi gör saker och vilka värden som är på spel.

Nationer formeras och hålls ihop av två krafter som ibland sammanfaller – kulturell etnisk gemenskap eller en idé. Generellt sett bör en faktor vara närvarande för att en nation skall klara sig på den långsiktiga resan.

Det tidiga Finland och Polen krävde självständighet efter första världskriget baserat på etnisk och kulturell gemenskap. Norge frigjorde sig från Sverige 1905 därför att man inte delade den svenska etniska kulturella gemskapen och saknade idégemenskap. Dessa två faktorer är instrumentella för att skapa en nation och därefter få en nation att bestå.

Den story som utgör den nationella berättelsen gör att människor känner gemenskap, är beredd att försvara nationen och känner samhörighet med nationen. Den nationella berättelsen förklarar varför en nation finns, vad den erbjuder, motiverar dess medborgare att vara nationen trogen och är en förutsättning för uppoffringar i nationens intresse.

För i ett land som formerats under dessa faktorer övergår samhället till ett underhåll av förklaringen till dess existens som nation – den nationella berättelsen. Berättelsen underhålls genom en bred demokratisk dialog i samhället – debattartiklar, folkbildning, skolor och partier – som förnyar samhället.

Därför är det viktigt med öppen förvaltning där medborgarna ges insyn, att offentliga uppdrag är att tjäna allmänheten och inte sig själv, att alla behandlas lika och i största mån att alla har en chans att bli hörda i samhället. Bra kommunpolitiker som tar sitt arbete på allvar och vill göra sitt bästa för andra är lika mycket försvar som granatgevär och pansarskott eftersom det goda samhället vi vill ha motiverar oss att försvara det.

Säkerhetspolitiska debatter tenderar att bli teknokratiska och bli en mix av geopolitisk ”name dropping” och referenser till militär förmåga – men den viktigaste säkerhetspolitiska utmaningen är att få människor att vara motiverade att försvara ett samhälle.

Där underskattas betydelsen av den nationella berättelsen och en beskrivning varför en nation existerar är något som inte kommer uppifrån utan blir en del i det dagliga nätverk vi kallar samhälle.

Riksdagen har en idékatalog men överspänner en mängd ämnen men det hänger inte ihop alltid. Men frågan om dessa idéer är mer av ett elitistiskt drömlandskap. Det berör inte kärnan i samhället.

Det gamla ”Folkhemmet” som en gång var den stora nationella berättelsen som fick de från Medåker, Torp och Finnåker att inställa sig som skyttesoldater till 1980-talets repmöten har försvunnit. En ny funktionell nationell berättelse som övertygar saknas.

Och utan en stabil gemensam värdegrund får de nya svenska försvarsansträningarna svårt att ge den effekt man eftersträvar.