Stålmannen från Munktorp

Johnny Sjöström kallar sig själv en vanlig kille – en ”average Joe” med rötterna i Munktorp. Men vägen från garageolyckan som kostade honom ett finger till posten som vd för SSAB är allt annat än vanlig. I en öppenhjärtig intervju berättar han om prestationsdriv, familjekärlek och viljan att alltid förstå mer – om världen, människor och sig själv.

Johnny hade siktet inställt. Drömmen var tydlig: att bli stridspilot. Allt var förberett – lumpen var avklarad, gymnasiet över, testerna väntade. Men en vardaglig situation i en bilverkstad förändrade allt.

– Jag skulle hjälpa till att sätta tillbaka en generator och lägga på fläktremmen. Motorhuven var öppen. Plötsligt startade bilen – mekanikern trodde jag var klar. Och så slets delar av ett finger av. Det gick på ett ögonblick.

Det lilla fysiska handikappet diskvalificerade Johnny från att bli pilot. Men det var inte bara ett finger han förlorade. En framtidsdröm dog.

– Det var en svår smäll för mig. Jag hade tänkt mig en helt annan väg i livet. Men ibland väljer livet åt dig.

Den nya vägen blev en akademisk karriär, en doktorsavhandling, ett arbetsliv i industrins tjänst. Från verktygsstål till internationella vd-uppdrag.

Johnny ser inte tillbaka på olyckan med bitterhet, snarare som en omdirigering. En ovälkommen men i längden meningsfull knuff i en ny riktning.

– Jag tror att mycket händer av en anledning. Olyckan öppnade andra dörrar. Jag hade kanske inte valt den vägen själv, men den ledde till något bra. Det handlar om att tappa kontrollen och sedan återta den. Att inte fastna i det som gått förlorat utan att se möjligheterna i det som återstår.

Jag träffar Johnny på SSABs huvudkontor i Stockholm. Grabben från Munktorp bor i dag i Karlstad men har en övernattningslägenhet i Stockholm. Som vd för stålkoncernen SSAB är han högste chef för 15 000 anställda, i ett bolag som ägnat sig åt ståltillverkning sedan 1878. 2024 producerade SSAB 8,8 miljoner ton råstål och hade försäljningsintäkter på 103 miljarder kronor.

Berätta om läget i den internationella stålindustrin just nu, Johnny!

– Stålindustrin befinner sig i en omvälvande tid – tekniskt, ekonomiskt och politiskt. Framtidens stål handlar inte bara om metall, utan om ansvar, riktning och mod att ställa om. Skyddstullar, fallande efterfrågan och marknadsoro påverkar oss alla. På kort sikt kan vissa åtgärder gynna oss – men långsiktigt är protektionism en återvändsgränd, säger han.

I USA har SSAB ett starkt fotfäste. Där har tullar tillfälligt höjt priserna, men samtidigt har byggandet stannat av, bilförsäljningen minskat och investeringarna i vindkraft bromsat in. I Europa är utmaningarna andra: höga elpriser, politisk osäkerhet och krav på grön omställning.

I detta läge har SSAB stora möjligheter?

– Ja, SSAB och Sverige har unika förutsättningar: fossilfri el, teknisk kompetens och en tydlig vilja att gå före. SSAB:s mål är att vara ledande i omställningen till fossilfritt stål. Inte för att det är trendigt, utan för att det är nödvändigt – och möjligt. Med skrotbaserad produktion i USA visar SSAB redan att låg klimatpåverkan är möjlig – både effektivt och lönsamt. I Europa krävs större investeringar: el, vätgas och nya processer. Men vägen är utstakad. Det här är ingen utopi. Det är framtiden – och vi är redo att möta den.

Ord som ”grön omställning” har fått dåligt rykte, bland annat efter batterifabriken Northvolts konkurs. Blir grönt stål en framgång?

– Grönt stål har blivit ett av industrins stora framtidslöften, men också en symbol för risk och förväntningar. För mig är inte detta en visionär dröm, utan ett konkret, genomtänkt teknikskifte. För SSAB handlar det inte om att hoppa på en trend. Vi har producerat stål i över 175 år. Vi vet vad vi gör.

Förklara tekniken!

– Kärnan i den gröna omställningen inom stålindustrin är ljusbågsugnar – där vi ersätter kol med el som energikälla. I stället för att använda masugnar med fossilt bränsle smälts skrot eller järn med el, helst fossilfri sådan. Resultatet? Utsläppen minskar radikalt. Redan idag producerar vi stål i USA med minimal klimatpåverkan. Det fungerar – både tekniskt och ekonomiskt.

Men i Europa krävs större omställningar. Här måste gamla system parallellköras tills de nya är fullt tillförlitliga. SSAB:s strategi bygger på stabilitet, inte chansningar.

Varför misslyckades Northvolt med den gröna omställningen inom batteritillverkningen?

– Många har förvisso gjort jämförelser och uttryckt oro. Men skillnaden är avgörande. Northvolt saknade industriell erfarenhet. SSAB är inte en startup. Vi har industriell erfarenhet av långvarig ståltillverkning. Vi har kunder, fabriker, leveranskedjor och en beprövad teknik. Grönt stål är inte riskfritt. Men det är nödvändigt. Och SSAB tänker inte chansa. Vi tänker leda. Med kunskap, teknik och en vilja att ta ansvar.

Berätta om din bakgrund, Johnny!

– Jag är uppvuxen i Munktorp. Barndomshemmet låg omkring 500 meter från närmaste granne. Naturen var en ständig kuliss och friheten att röra sig fritt obegränsad. Det var en trygg och enkel tillvaro där gemenskap och arbete gick hand i hand. Min mamma arbetade först som vd-assistent, men blev sedan montör på Volvo. Min pappa var svetslärare på Ullvi, tills sjukdom satte stopp för hans yrkesliv. Han dog när jag var 20 år gammal, något som satte spår i mitt unga liv. Mina far- och morföräldrar fanns närvarande i mitt liv. De tillhörde generationen som bar mycket utan att klaga – med enkelhet, slit och stolthet. Ett arv av ansvar och vardagsstyrka som smittade av sig.

Hur var du som barn?

– Jag var en väldigt vanlig grabb, en ”average Joe”. Men jag har lärt mig att vara nyfiken, samarbeta och arbeta hårt. Det är laganda som format mig mest. Insikten att alla måste dra sitt strå till stacken. Jag har alltid försökt förstå mer, lära mig mer och lyfta människor omkring mig. Matte var mitt bästa ämne i skolan och idrott det roligaste jag visste på fritiden.

Hur formade idrotten din personlighet?

– Idrotten har alltid varit en röd tråd i mitt liv. Spelade fotboll i Köpings FF, ishockey i IK Westmannia och lite judo emellanåt. Talangen kom inte direkt – men viljan fanns där. Och den bar längre. Inte bara som fritidsintresse – utan som en skola i ledarskap, disciplin och lagkänsla. Jag var aldrig stjärnan utan den där spelaren som jobbade hårt i det tysta. Men jag älskade spelet, gemenskapen, snacket i omklädningsrummet. Det viktigaste för mig var inte att göra mål utan att förstå vad som skapar dynamiken i ett lag. Jag har alltid fascinerats av varför vissa lag lyckas. Vad är det som gör att en grupp presterar utöver det vanliga? Vill du ta ett lag från division fyra till allsvenskan så krävs det att du utvecklar varje individ – och samtidigt bygger något gemensamt. Det är ingen skillnad i ett företag.

Allt detta har du glädje av även i näringslivet?

– Ja, alla insikter från idrottsvärlden har jag med mig in som ledare i näringslivet. Vad gör en människa populär? Hur får man ett lag att fungera? Frågorna som väcktes i klassrummen och omklädningsrummen blev grunden till ett livslångt intresse – och till slut, ett ledarskap byggt på förståelse, inte prestige. Jag vill som vd bygga lag, inte hierarkier. Och jag använder ofta idrottsmetaforer när jag talar om prestation, kultur och utveckling. Jag söker alltid efter en allt bättre modell för hur människor fungerar bäst tillsammans, med tydliga mål och med glädjen i centrum.

Vilka var dina tidiga drivkrafter?

– Vissa mål skriver man ner. Andra bär man med sig tyst. För mig var det en tydlig inre drivkraft: att bli vd för Uddeholm innan jag fyllde 40. När beskedet kom, precis dagen efter min födelsedag, kändes det som ett kvitto. Jag hade gjort resan.

Resan dit gick via doktorandstudier i materialteknik, flera ledande roller i industrin – och inte minst en avgörande period i Kina, där Johnny fick sitt första vd-jobb.

– Det var min språngbräda. Jag fick lära mig allt – snabbt. Det byggde mitt ledarskap och mitt självförtroende. Att kliva in som vd för en fabrik i Kina var ett äventyr och en avgörande fas i karriären, präglad av tuffa beslut, snabba lärdomar och kulturella kontraster. Ett norskt företag behövde en ledare som kunde bringa ordning i en verksamhet tyngd av korruption, någon med nordiska värderingar de kunde lite på. Jag tackade ja. Parallellt med det hårda arbetet läste jag in en MBA på distans på Handelshögskolan i Stockholm.

När Uddeholm sökte ny vd tog Johnny alltså chansen och sökte, i enlighet med sin tidiga dröm att bli vd på detta bolag före 40 års ålder. Fem år senare kunde han se tillbaka på en framgångsrik period med växande lönsamhet, starkt teamarbete och nära kundrelationer.

Suget efter nya utmaningar ledde honom vidare – till att i dag vara vd och koncernchef i SSAB.

Hur ser din vd-vardag ut?

– Vardagen är intensiv. Jag är på plats tidigt, möten avlöser varandra hela dagen, och kvällarna ägnar jag åt mejl och uppföljning. Jag gillar tempot. Det händer saker hela tiden. Och jag vill vara med där besluten tas. Vd-rollen i ett stort företag som SSAB innebär också en ny dimension: samtal med politiker och aktörer som formar Sveriges framtid. Det är större än jag trodde. Men också väldigt meningsfullt. Men övergripande förblir att sätta mål – och se till att vi alla tillsammans når uppsatta mål.

Vad krävs för att leda en global industrikoncern?

– Det kräver mer än strategi och beslutsamhet. Det kräver människor. Det är en balans mellan tydlighet och omtanke. Jag brukar säga att bra ledarskap handlar om ramar och kramar. Du måste visa att du bryr dig, men också ställa upp tydliga förväntningar. Det ena fungerar inte utan det andra.

Denna filosofi har Johnny burit med sig från både idrotten och familjelivet. Människor presterar bäst när de känner sig sedda – men också när de vet vad som gäller.

– Jag tror inte på att linda in allt. Jag är ganska rak. Men det betyder inte att jag är kall. Tydlighet är en form av respekt.

I sin roll som vd träffar Johnny allt från politiker och industriledare till produktionspersonal och studenter. Förmågan att möta människor i olika sammanhang har blivit central.

– Jag försöker vara lyhörd, men inte otydlig. Folk vill veta var de står. Och de vill känna att någon tror på dem.

Han beskriver sitt arbetssätt som prestationsdrivet, men också glädjefyllt. Att ha kul på jobbet är inte en motsats till höga krav – det är en förutsättning för att nå dit.

– Ibland uppfattas jag nog som hård vid första intrycket. Men de som lär känna mig ser en annan sida. Jag vill skapa miljöer där människor utvecklas – och trivs.

Det är ledarskap med både skärpa och hjärta. Med ramar – och med värme.

Varför har just du blivit en sådan framgångsrik företagsledare?

– Jag har inte haft någon färdig karta. Men jag har haft en inre kompass. Jag har velat förstå och bidra. Det har räckt för att ta mig framåt. Jag är rastlös, men inte splittrad. Snarare som någon som behöver rörelse för att känna mening. Ständig utveckling, ständigt lärande. Det handlar inte om karriärhets. Det handlar om att jag vill växa – som ledare, som människa. Och det kräver förändring. Min nyfikenhet stannar inte vid affärsstrategier. Den sträcker sig till individens utveckling, företagskulturens kraft och världens riktning.

Johnny gör en tankepaus, säger sedan:
– Jag tror inte jag någonsin blir färdig. Och det är kanske det bästa med alltihop.

21 personliga frågor till Johnny Sjöström

1. Vem är du?
   – Jag är en helt vanlig kille. Spelat hockey och fotboll. Min värdegrund säger mig att jag inte är mer värd än någon annan. Att jobba med teamet, att åstadkomma tillsammans, är det som räknas.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – Jag är en prestationsknarkare. Jag är lycklig när jag presterat och gjort något riktigt bra. Det kan vara från smått till stort.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Utan tvekan mina barn och familj. Sonen William,25, som är programmerare, och dottern Eden, 22, som gått på konsthögskola. Min hustru Malin, har jobbat som lärare i grundskolan, men är just nu hemarbetande.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Jag skulle vilja ta flygcertifikat. Det har jag haft på min bucketlist i hela mitt liv.¨
5. En lyx du unnar dig ibland?
   – Att sitta med min hustru på en uteservering någonstans där det är varmt, dricka varsitt glas Cava och se på människor som passerar förbi.
6. Vilken människa i ditt liv har format dig mest?
   – Skall jag peka på en enda person säger jag min svärmor Eva-Lena. Hon var sjuksköterska och matriark i familjen, som hon bar på sina axlar. Mig med, sedan jag blev ihop med hennes dotter.
7. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Sommaren. För då är det varmt och skönt.
8. Favoritfärg när du klär dig?
   – Klär mig helst i blått.
9. Tre mänskliga egenskaper som du värdesätter?
   – Ödmjukhet, prestigelöshet och saklighet.
10. En bok som betytt mycket för dig?
    – Ondskan av Jan Guillou. En av få böcker jag sträckläst. Det fanns avsnitt i boken jag kände igen från mitt eget liv.
11. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag är en orädd person. Det finns ingenting jag inte skulle våga. Det kan låta självupptaget, men det är faktiskt sant.
12. En okänd talang?
    – Jag har faktiskt skrivit en skönlitterär bok, en roman, som jag ännu inte skickat till något bokförlag. När jag läser mitt manus tycker jag själv att boken är bra.
13. En talang du önskar att du hade?
    – Jag skulle önska att jag kunde skratta mer och lägga in en replik som får andra att skratta och därmed bryter isen och skapar ett nytt stämningsläge.
14. Det bästa rådet du någonsin har fått?
    – Att inte bry sig för mycket om de små sakerna i livet.
15. En frestelse du inte kan motstå?
    – Om någon ringer och frågar om jag vill spela padel så har jag väldigt svårt att säga nej.
16. Ett instrument du önskar att du kunde spela?
    – Utan tvekan skulle jag vilja kunna spela gitarr. Det vore otroligt förlösande att kunna sitta i en grupp människor och kunna spela gitarr. Kunna spela munspel vore också bra. Ett instrument du lätt kan ha med dig.
17. Om du inta kunde misslyckas, vad gör du då?
    – Skapa fred mellan Ukraina och Ryssland. Situationen i Mellanöstern hade jag också velat ta tag i. Sedan är demokratin på väg åt fel håll i många länder. Det skulle jag vilja ändra på.
18. Ett språk du önskar att du kunde tala?
    – Vill gärna lära mig japanska och franska. Skall jag välja ett, väljer jag franskan. Det vackraste språket jag vet.
19. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Gärna ägg, ketchup och saft i min spartanska övernattningslägenhet i Stockholm.
20. Om du möter Gud på gatan, vad säger du då?
    – Gud, du som har så mycket makt och inflytande – varför finns det så mycket lidande i världen?
21. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – Då väljer jag oxfilé, stekt på rätt sätt, med bearnaisesås.