”Tyck inte synd om mig – jag har haft tur”

Mathias ”Bissen” Larsson har drabbats hårdare än de flesta med hjärnblödningar, svår bilolycka och plötslig skilsmässa. Hans envishet, engagemang och viljestyrka har inte påverkats. Han ger hoppet ett ansikte. Magazin24 har träffat honom.

Mathias ”Bissen” Larsson sitter i en morgonsoffa i TV. Reportern säger: ”Vilken otur du har haft.” Mathias svarar: ”Först drabbades jag av en mycket svår stroke men återhämtade mig. Sedan var jag med om en mycket svår bilolycka. Andra dog. Jag överlevde. Jag har inte haft otur. Jag har haft tur.”

Hundratusentals tittare i sofforna därhemma blev rörda och berörda, många kände hur tårarna föll. Respekt och kärlek till en människa som orkar se positivt på sig själv och vad han gått igenom, mitt i all smärta, mitt i allt handikapp som blivit en del av hans liv och vardag.

En man som haft kraft och mod att göra något positivt av sina livsupplevelser, som alla vi andra är tacksamma att ha sluppit.

Med Bissen Brainwalk och olika ”walks” runt om i landet bidrar Mathias till att samla in pengar till hjärnforskningen. Det har hittills blivt walks på 40-tal platser. 8,5 miljoner kronor har samlats in och delats ut till forskning.

Jag möter Mathias i hans vackra hem på Dalhemsgatan. Han har nyligen fyllt 50 år, ett jubileum som firades i det lilla formatet bland de närmaste. Mathias lever numera ensam efter en skilsmässa, som han själv betecknar som ”en tvärnit i livet.”

Varannan vecka är ”pappa-vecka”. Då bor döttrarna med pappa: Liv, som går sista året på gymnasiet. Hanna, som börjat på Kabbe. Labradoren Pompe finns alltid vid Mathias sida.

– Min mamma hjälper mig med maten under mina pappaveckor. Jag kämpar fortfarande med min hjärntrötthet. Vissa dagar orkar jag knappt stiga upp ur sängen. Under pappaveckorna går min kraft åt till döttrarnas aktiviteter som fotboll, dans och teater. Jag har även börjat träna för att gå ner i vikt, för mitt onda knäs skull, men också för att jag ser det som en ny målsättning och en ny utmaning.

På mamma Cias sida har Mathias kopplingar till Otto Hallström, KMV, Volvo och svensk industrihistoria. På pappa Rolfs sida är det svensk bandyhistoria som är den röda tråden. Mathias farfar, Birger, var en kämpastark libero. Pappa Rolf var forward, som spelade i både VSK och Örebro i Elitserien. Mathias utsågs till Nordens Bäste Pojkspelare 1990 och Årets Junior 1991. Mathias fyra år äldre syster, Malin, är lärare. Syskonen har mycket god kontakt.

– Jag är född och uppvuxen i Köping, bodde här fram tills jag var 20 år gammal. Under uppväxten ägnade jag mig åt all slags idrott och tyckte att det var roligast att spela tennis. Men efter att ha fått storstryk av Magnus Norman, som blev en världsspelare, lade jag av tenissen i 15–16-årsåldern och satsade helhjärtat på bandyn. Detta särskilt som tränaren Håkan Forselius trodde på mig och ville satsa på mig.

Hur var din skolgång?

– Jag hade roligt på Kabbe på högstadiet, jag var väldigt social, men jag hade inte något läshuvud. Jag var särskilt dålig på att skriva och stava. I dag hade jag säkert fått mera stöd. Men jag visste att min framtid låg inom bandyn och familjeföretaget Bissens Sport på Östra Långgatan. Jag kom in på bandygymnasiet i Sandviken, men tackade nej.

Mathias bandykarriär blev framgångsrik. Han spelade två säsonger i KIS A-lag i näst högsta division tidigt i karriären. Han spelade sju år i Västerås SK i högsta division och blev uttagen till U-23-landslaget. Tre år tillbringades i Edsbyn, där bandyn hade ett starkt fäste och engagerade alla.

– Jag flyttade till Edsbyn med min flickvän Åsa från Köping. Men hon lämnade mig och blev ihop med lagkaptenen. Därför gick jag över till Bollnäs. Där gjorde jag min bästa säsong med 38 poäng. Där träffade jag också min blivande fru och mina barns mor, Emma. Åsa gifte sig med lagkaptenen och fick tre barn. Jag är  idag vän med hela den familjen.

Efter Bollnäs återvände Mathias till VSK, där han upplevde karriärens höjdpunkt

– Jag fick vinna både SM-guld och World Cup. Att få spela SM-final på Studenternas i Uppsala och besegra Hammarby med 4–3 var fantastiskt.

Efter VSK blev det tre roliga år i KIS. Det blev många landskamper på junior- och U23-nivå för Mathias. A-landslaget nådde han aldrig.

Varför slutade du spela bandy?

– Jag hade blivit 32 år. Min systers man hade plötsligt dött i hjärtstopp. Då ville jag prioritera familjen. Då började jag jobba heltid i Bissens Sport.

Starka målsättningar har alltid varit viktigt i mitt liv, från bandyn till Bissen Brainwalk och min egen rehabilitering. Jag har glatt mig åt utmärkelser som hedersmedlem i VSK och Årets Västmanlänning.

Berätta om din första hjärnblödning!

– Den inträffade i mars 2010, strax efter att bandysäsongen avslutats. Jag hade känt mig sämre en tid men spelade klart säsongen. Efter en fjällsemester i Sälen och hemkomst till min dotter Livs treårsdag, vaknade jag på måndagen och mådde inte alls bra. På tisdagen förvärrades smärtan dramatiskt till en enorm huvudvärk. Jag pendlade mellan sängen och soffan. När jag sökte vård på mottagningen med Emma, upplevde jag att de inte tog mig på allvar. Jag skickades hem med citodon och sömntabletter.

Fredagen var dimmig av medicinerna, men huvudvärken var fortsatt fruktansvärd. På lördag förmiddag, när Emma och Liv var ute på promenad, hände det otäcka.

– Jag minns hur jag skulle byta läge från sängen till soffan när en blixt slår ner i huvudet och jag ramlar ner. Jag kräktes och lyckades med svårighet ringa min mamma, och Emma kom hem snart efter. De ringde inte efter ambulans. Jag fick bäras in i bilen för transport till Köpings lasarett.

På Köpings lasarett gick det snabbt. En röntgen visade att det var ”något stort i Mathias huvud”, men de kunde inte avgöra om det var en hjärntumör eller ett aneurysm. Han fick omedelbart åka ambulans i ilfart till Uppsala. Där konstaterades ett ”gigantiskt aneurysm”, stort som en kastanj, som läckt blod. Aneurysmet var illa placerat, precis vid hjärnstammen. Detta gjorde en traditionell operation svår.

Ett team i Linköping kunde utföra operationen, men dåligt väder förhindrade flygtransport i 6–7 timmar. Under tiden låg Mathias med ett öppet, blödande aneurysm och riskerade att förblöda. Han flögs slutligen till Linköping, en resa han inte har något minne av.

– Operationen i Linköping tog sex timmar. Läkarna lyckades gå in via ljumsken och med en tunn titantråd fylla aneurysmet med titan. Jag har kvar denna titanboll som trycker på hjärnstammen. Till följd av trycket i huvudet fick jag även tre infarkter i lillhjärnan.

Tiden efter operationen är suddig; han beskriver att han inte kunde äta, pappa fick mata honom.

– Jag låg i sängen i tio dagar med enorm smärta, fokuserad på att bara uthärda den, medan familjen fick vara där under påskhelgen.

Efter två och en halv vecka på Uppsala lasarett förflyttades han till strokeavdelningen i Köping.

Till en början insåg Mathias inte vidden av sin situation, trots att han inte kunde röra halva sidan och hade problem med ögat. Den första stora insikten kom när han skulle hämta ut mediciner efter sjukhusvistelsen. Alla nya intryck utanför sjukhuset – fågelkvitter, bilar – fick honom att tro att han drabbats av en ny hjärnblödning, och han insåg då att ”det här är illa” och värre än han trott. En intensiv rehabiliteringsperiod följde.

– Det första året efter hjärnblödningen tränade jag kanske mer än under min elitkarriär. Min pappa ledde mig med stavar runt huset, och inom fem månader kunde jag gå själv.

Rehabiliteringen innefattade även övningar för finmotoriken, där hans vän Mårten hjälpte honom att hälla vatten i glas – något som var svårt då Mathias såg tre glas istället för ett.

Efter ett år kunde han genomföra den första Bissen Brainwalk, ett initiativ som uppstod när årsdagen närmade sig och han kände obehag. Han ville vända de jobbiga minnena till något positivt och samla in pengar till hjärnforskning genom att gå runt Köping.

Den 27 mars 2011 samlade Mathias vänner och bekanta att tillsammans gå en mil. Det kom 1000 personer. Alla som gick betalade 50 kronor till hjärnforskningen. Detta var början på Bissen Brainwalk och insamlingsstiftelsen.

Som om inte denna svåra stroke vore nog med elände i Mathias liv skulle en bilolycka fyra år efter den första hjärnblödningen göra livet ännu svårare.

Berätta om bilolyckan!

– Själva olyckan orsakades av en psykiskt sjuk människa som, enligt rättegången, hörde röster som beordrade honom att åka till en kyrkogård. Mannen körde i 180 km/h och kraschade först in i en annan bil, körde sedan vidare och kraschade in i ytterligare en bil. I den andra bilen han körde in i satt en helt oskyldig 32-årig person, som avled omedelbart. Den psykiskt sjuke mannen överlevde olyckan. Det var ett under att inte fler omkom, då den dödes skåpbil innehöll 500 liter diesel som hade kunnat antändas.

Mathias satt fastklämd i sin egen bil och fick klippas ut av räddningstjänsten. Trots att han var vid medvetande under räddningsarbetet har han inga minnen av smärtan. Han minns dock att han upprepade gånger, uppskattningsvis 40 gånger, frågade brandkårspersonalen var hans barn var. Han trodde de satt i baksätet. Efter att ha fått morfin i ambulansen svimmade han av. Bilder från sjukhuset i Mora visade hur glasplitter plockades ur hans hår.

– Höger knä var totalt krossat, uppfläkt, och jag tappade mycket blod. Räddningspersonalen trodde inte att jag skulle kunna behålla benet. Knäskålen gick i tu, senan mellan knät och låret slets av, och lårbenet gick sönder. Knät lappades ihop, och jag fick ett nytt knä för två år sedan, men jag upplever fortfarande stor smärta. Jag fick också en skada på diafragman, som växte och krävde en akut operation vid Akademiska sjukhuset. Vid operationen fick tarmarna läggas åt sidan för att reparera hålet i diafragman. Även min arm stack rakt ut till följd av skadorna.

Hustru Emma, som satt på passagerarsidan, klarade sig mirakulöst nog med ett brutet ben och en spricka i ryggraden, och kunde själv ta sig ur bilen. Bilen de färdades i, en stor Fiat Fremont, blev totalförstörd och ”ingenting kvar av”.

Men kanske allra värst: den allvarliga bilolyckan resulterade i tre nya hjärnblödningar.

– Dessa nya blödningar beskrev neurologerna som tio gånger värre än den första. Jag gick veta att nya hjärnblödningar blir mycket svårare om man redan tidigare haft en sådan blödning. Blödningarna var lokaliserade på tre olika ställen i hjärnan, bland annat i pannloben. Detta förvärrade min hjärntrötthet avsevärt och påverkade också min rörlighet. Det blev svårare för mig att promenera.

Mathias betonar gång på gånger vilken otrolig tur han och Emma hade att de överlevde och att bilens storlek var avgörande.

Många tankar och reflektioner har olyckan naturligtvis väckt hos Mathias efteråt.

– Jag sörjer den omkomne 32-årige mannen och hans anhöriga. Jag känner frustration över att mannen som avsiktligt vållade olyckan, som dödade en människa och allvarligt skadade flera andra, bara fick två års fängelse.

Trots alla svårigheter ser Mathias en mening med det han har gått igenom. Han anser att det var en stor gåva att han kunde få sin dotter Hanna två år efter den första hjärnblödningen, och funderar på om hon ens hade funnits om olyckan inte inträffat.

– En stor målsättning efter hjärnblödningar och bilolyckan har varit att få uppleva båda mina döttrars studentexamen.

Hur har skilsmässan påverkat dig?

– Den plötsliga skilsmässan har varit tuff att hantera. Den kändes som en tvärnit i livet. Jag har tvingats att starta om igen och fokusera min energi på saker jag kan påverka

Mathias har tatueringar på sina armar som hyllar hans döttrar och har koppling till sommarstugan, som betyder så mycket för alla i familjen Larsson och Hallström.

Mathias föräldrar är i dag en stor del av hans stödsystem, och hans 95 åriga mormor, är också en förebild.

– Jag är glad att mitt barndomshem på Ekorrvägen finns kvar i familjens ägo. Det känns tryggt och fint att kunna hälsa på mina föräldrar i mitt eget barndomshem. Därför är jag mån om att bo kvar i mitt hus och skänka mina döttrar samma känsla.

21 personliga frågor till ”Bissen”

1. Vem är du?
   – Jag är en köpingskille som varit ute på lite äventyr. Jag är tacksam, omtänksam och helhjärtad i mina engagemang.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När mina barn är lyckliga känner jag själv den största lyckan.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – Att jag kunnat få två barn, trots min stroke och alla motgångar.
4. Vilken människa i ditt liv har betytt mest för din egen utveckling?
   – Efter 32 års ålder har faderskapet och mina döttrar format mig mest. Som barn var min farfar min store idol. Roligast var när vi fiskade och spelade bandy.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Ärlighet, förståelse, omtänksamhet.
6. Vem är bäst på att få dig att skratta?
   – Min syster Malin och Robert Gustafsson. Malin och jag kan få skrattanfall tillsammans. Robert skänker mig skrattanfall ensam i min soffa.
7. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
   – Komma ut och resa lite mer med mina döttrar, trots mina fysiska begränsningar. Gärna till Thailand.
8. En okänd talang?
   – Det få känner till är att jag är bra på att klia på ryggen.
9. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Att göra min hjärntrötthet mycket mindre. Jag har kämpat med detta i 14 år. Och så skulle jag vilja lära mig mer om matlagning.
10. En frestelse du inte kan motstå?
    – Choklad och glass.
11. En favoritfärg när du klär dig?
    – Blått och rött.
12. Din bästa årstid?
    – Våren, när allt föds på nytt och alla människor är glada. Sommaren är lite för intensiv för mig.
13. Ett favoritcitat?
    – Den här dagen blir aldrig bättre än vad du gör den till.
14. En känsla du längtar efter att få återuppleva?
    – Att en gång till få komma fri med en målvakt i bandy. Den känslan är oslagbar.
15. Din favoritfilm?
    – Mitt liv som hund. Det händer pojken en massa tråkiga saker men han ser hela tiden att det finns folk som har det värre. Detta var min favoritfilm före mina egna motgångar.
16. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Jag har svårt med höga ljud men jag tycker att det är väldigt fint med akustisk gitarr.
17. Vad drömmer du om?
    – Fler avgörande genombrott inom hjärnforskningen.
18. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Mjölk.
19. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?
    – Leva ett normalt liv med sociala kontakter, träffa folk oftare och kunna vara med vid trevliga tillställningar. Nu tackar jag nej till så mycket för att jag har ont och inte orkar.
20. Om du möter Gud på gatan – vad skulle du säga då?
    – Tack för all bonustid jag fått.
21. Din sista måltid i livet – vad vill du bli serverad?
    – Grillad älgbiff. Min exsvärfar är jägare och han tillagade älgköttet fantastiskt.