GKN i Köping

Jag har själv arbetat på en fabrik här i KAK där ägarna valde att flytta produktionen till andra fabriker i andra länder. Jag har känt samma svek, ilska och oro inför ett avslut. Jag förstår att det kan hetta till i diskussioner och att anställda undrar: ”Varför får hen vara kvar till slutet men inte jag?”

Jag talar av erfarenhet. På företaget där jag jobbade var personalomsättningen förhållandevis låg och alla kände alla. Många hade arbetat där i över 20–30 år. Jag var en av dem som lämnade sist. Det var en enda lång väntan. Under det första halvåret var stämningen mycket nedstämd. Det kändes fruktansvärt tungt att gå till jobbet vissa dagar. Vid varje månadsslut var det ett antal anställda som fick gå hem för sista gången.

Vi fick en ganska generös ekonomisk kompensation för att hålla igång produktionen och överföra kompetens till mottagarfabrikerna. Flera anställda reste även till de fabriker som skulle ”ta våra jobb” för att hjälpa till med uppstarten på plats.

Trots den ekonomiska kompensationen visste alla att vi arbetade mot ett slutdatum. Någonstans på vägen, med ungefär ett halvår kvar till produktionsstoppet, började vi anställda, oberoende av varandra, inse att det inte ledde någonstans att gå runt och vara sura och deppa. Självklart fortsatte vi att utföra ett hederligt arbete, men inte tusan stressade vi. Vi gjorde inte längre det där lilla extra, men vi gjorde vad vi skulle och vi lyfte varandra.

Vi blev gladare, pratade om minnen från fabriken, fikade oftare tillsammans och började prata om framtiden. Livet tog inte slut när vi gick hem från fabriken för sista gången. Jag och många fler hade turen att ha ett nytt jobb att gå till. Vi vände på steken och hade riktigt roligt tillsammans den sista tiden. Många av oss har fortfarande kontakt och umgås på fritiden.

Låt inte nedläggningen av GKN göra er till giriga, griniga eller deppiga arbetare. Vänd på steken och titta framåt – hur tungt det än känns. Ta hand om och stötta varandra, det blir lättare då. I stället för att fundera på varför andra får men inte jag – skit i GKN, skit i turordningen. Var medmänniskor i stället, och gör varje arbetsdag till den bästa dagen på fabriken.

Livet tar inte slut när ni för sista gången går ut från fabriken.

//En

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.