Vägskälens ålder

Min sambos pappa berättade för ett tag sen att han ser livet som olika fotbollshalvlekar eller hockeyperioder, jag är dålig på sportreferenser. Men han menar att han ser på livet som tre perioder, där varje period varar i 30 år.

De första 30 åren händer kanske de största förändringarna i förhållande till våra kroppar och sinnen. Vi går från att vara bebisar, barn, tonåringar till att bli vuxna-

Min sambos pappas första period slutade med att han gick in i rollen som just pappa. I somras fyllde han 60. Han har med andra ord genomfört sin andra period och entrat den tredje perioden.

Enligt den livsfilosofin om hockeyperioder står jag alltså i starten på min andra period. Om det sker störst kroppsliga förändringar i period ett så tror jag att det sker flest livsomvälvande händelser under den andra.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tvingas doppa tårna i period två. Vakuumet mellan livsperioderna ett och två är en spännande tid. Jag njuter av att vara i den. Men samtidigt kan jag bli snudd på livrädd varje gång jag får ett långt sms av en kompis. Ska hon avsluta med att hon och hennes kille har gjort slut eller att de väntar barn? Man vet inte.

Det är som att det är den åldern där tvåsamheten är det enda centrumet. Det ena paret förlovar sig, det andra paret köper hus, det tredje paret skaffar barn, men det fjärde paret gör slut.

Att jag befinner mig i vägskälets ålder märks tydligt i samtal med vänner. Där ämnena har gått från att prata om petitesser som smink och nya uteställen. På den tiden som kalendern var full av utgångar och festivalbesök. Till att vi numera snubblar in på ämnen som räntor, lånelöften och kalendern fylls av parmiddagar och dopinbjudningar.

Det är något med att för första gången känna sig ganska bekväm i vuxenlivet. Jag har befunnit mig här ett tag och börjar kunna det nu.

Jag skulle vilja påstå att det är förändring som kommer att vara temat för den andra perioden. Likaväl som det var i den första perioden. Och kommer inte den tredje periodens tema vara detsamma kanske?

Att ha kommit in i den andra livsperioden har gjort mig medveten om saker. Det känns som att jag har börjat inse att ju mer jag vet, desto mindre förstår jag. Jag har kommit till insikt med att jag inte är odödlig, att ingen är odödlig.

Det är svindlande att tänka att alla vi lever för första gången, oavsett om du befinner dig i livsperiod ett, två eller tre. Ingen är inne på sitt andra liv. Vi är alla nybörjare, på något vis. Och ingen av oss har något facit på vad vi egentligen bör göra eller hur det kommer att gå.

Vägskälets ålder är kanske ett uppvaknande för somliga. Där befinner jag mig. Men kanske skulle min sambos pappa som precis gått in i period tre säga att det är ett uppvaknande även för honom.

Jag har hamnat i konflikt med mig själv när jag skrivit den här texten. Men kanske är det just det som är poängen, att vi egentligen inte vet någonting. Och är inte det spännande om något? Vi går alla här i vår ovisshet, parallellt genom livets olika perioder. Och kanske kommer jag alltid att befinna mig i vägskälets ålder.